Systrar på scen

På Dramatens scenkant sitter två systrar, dricker kaffe och har det hur trevligt som helst. Skedarna klirrar, de fnittrar och småpratar lågmält. Bakom dem på scenen ligger en drös karlar och spelar döda. Friedrich Schillers klassiska drama Maria Stuart går mot sin blodiga upplösning. Från kafferepet studsar enstaka ord ut i salongen: såkäbeta, annje ålldrin. Vänta lite! Det där var inte Schiller. Var det svenska ens? Vad är det som pågår på nationalscenen?

Visst var det svenska. Det var den dialekt som talades hos familjen Ekblad i byn Solf i Österbotten. När Stina Ekblad och hennes yngre syster Ylva släpper loss bubblar detta rufsigare modersmål fram genom all välfriserad blankvers. Sockerbit blir såkäbeta – med korta stavelser – och den här åldern blir annje ålldrin. Och det är inte bara som scenkrydda de använder dialekten.

– Vi pratar alltid dialekt med varandra. Det skulle kännas konstigt att prata högsvenska när vi är på tu man hand, säger Ylva, och Stina bekräftar:

– Att prata ’fint’ med varandra, så där som vi måste i skolan, det går inte. Tänk att det var så man sa! Så dialekten var ful då?

Att solfdialekten en dag skulle fylla ett rum som hyst idel fixstjärnor på den svenska teaterhimlen, det är nästan en askungesaga.

– Georg Rydeberg, Inga Tidblad, Jarl Kulle, räknar Stina upp, när jag frågar vilka namn som tidigare stått på dörren till hennes loge.

Men att systrarna finns på Dramaten känns mer som naturlag än saga. Det är på scenen de hör hemma. Blankversen lever när systrarna leker.

– Det var en mycket större utmaning att spela Kristina i Utvandrarna och säga: ’Det regnar i dag. Nu ska vi åka till Amerika. Hur ska det gå där?’ Det är lättare att tala blankvers, säger Stina.

– Att närma sig och ta till sig en arkaisk eller poetisk text är kanske lättare för en finlandssvensk. Ju mer stiliserat, förhöjt, rent språkligt invecklat desto roligare är det.

– Stina talar blankvers hela tiden, skämtar Ylva.

Systrarna ekblad växlar blixtsnabbt mellan det seriösa och det roliga, också på scenen. Så har det inte alltid varit, enligt Stina.

– Jag har varit lite rädd för det komiska. Men Ylva har lärt mig. Hon har lättare för det och har också jobbat mer med det, spelat mer komedi. Medan jag har varit så otroligt förankrad i det tragiska.

Ylva förklarar:

– Man måste bara låsa upp Stina lite så finns humorn där. Den har vi gemensam. Och leklusten.

Ylva är sju år yngre och sladdbarnet i en skara på fyra. Eller skrapabollon, som det heter på Solfdialekt. Stina var lycklig att få en levande docka att leka med. När åldersskillnaden krympte i takt med att systrarna växte, flyttade Stina som 17-åring till Danmark för att studera teater. Det är därför först i vuxen ålder systrarna kommit varandra nära; två mogna kvinnor och passionerade kolleger med gehör för språkets nyanser. Det örat vaknade tidigt, berättar Stina.

– Mitt allra första minne är att mamma läste högt för mig, Dan Anderssons En spelmans jordafärd. Och att jag sa: ’Läs om fyra svarta män.’ Eller Karlfeldts Lilla lättingen min, lilla tättingen min. Jag kopplar de här dikterna till upplevelsen av bokstäverna och språket, att man kunde höra och se, och hur fantastiskt det var att lära sig läsa.

Då var Stina bara fyra år, en tidig läsare. Ylvas barndom var inte lika litterär.

– Då jag kom orkade mamma inte läsa längre, konstaterar hon lakoniskt.

Men också Ylva började läsa tidigt och minns förtjusningen, aha-upplevelsen.

– Och jag läste ju för dig, påminner Stina.

– Ja, men där har jag ett negativt minne, för du nästan tvingade mig. Jag kommer ihåg Apan Pontus på nya äventyr. Du sa att jag måste läsa, och så frågade du nästa dag vad det handlade om. Jag var riktigt spänd för det, för jag orkade inte läsa så mycket.

Storasyster ser överraskad ut.

– Jaha. Det var ju typiskt mig.

Ylva lugnar:

– Men jag minns också hur jag älskade att få komma i din säng och så läste du för mig: Vi på Saltkråkan. Det var fint, det är ett starkt minne.

De får ofta höra att de är lika som bär, och det händer att de också själva hajar till över likheten. Sminkbordet i logen har speglar som kan vinklas så de visar en oändlig räcka bilder.

– Jag vet ibland inte om det är mig själv eller Stina jag ser, suckar Ylva.

I Kristina Lugns Idlaflickorna, systrarnas första samarbete på Dramaten 2011, förstärktes likheten med peruker och dräkter. En kollega lär ha vänt sig till Stina med frågan: ”Var har du hållit henne gömd?”

För teaterpubliken i Finland har Ylva inte alls varit gömd. Hon har stått på de svenskspråkiga scenerna där allt sedan hon gick ut Teaterhögskolan i mitten av 1980-talet. Ungefär samtidigt kom Stina till Sverige med en uppmärksammad uppsättning av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga efter tio år i Danmark.

– Det var en sådan glädje, en lättnad att få tala svenska igen! Jag kände mig trygg på danska, men saknade den där sista känslan av fullödighet i språket. Så jag längtade inte hem utan tillbaka till mitt språk.

Att ändra sin finlandssvenska ton var inget hon övervägde.

– Det hade bara känts tillgjort. Och alla här förstår ju vad jag säger. Jag har ingen brytning – det jag talar är redan ett inlärt standardspråk. Det är inte mitt modersmål. Mitt modersmål är Solfdialekten. Varför skulle jag anamma ytterligare en färg?

De finlandssvenska språkljuden kan tyckas nära de finska, men är ofta gammalt svenskt uttal. Stina berättar att man på äldre svenska ljudband hör till exempel vokalen u och sje-ljudet uttalas på finlandssvenskt vis. Tjusig.

– Det är rätt ofta folk i Sverige tycker att vi talar vackert. Då tänker jag att det är för att deras språk skymtar sitt ursprung i vårt språk, att det väcker en varm nostalgi. Det är min poetiska teori.

I systrarnas arbete är dialekten också ett redskap. Men inte som lustigt revyspråk, utan som en skalpell som blottlägger det innersta. Första gången Ylva spelade på dialekt var som Eliza i Pygmalion.

– Kropp och röst blev ett och jag kände jorden under mig, att hela jag var med.

Stina talade dialekt med sina barn i Mor Courage för att nå det mest genuina.

– Man är sann på dialekt. E gaar int ti låss va nainting, det går inte att förställa sig. Jag översätter ofta mina repliker till dialekt då jag studerar in en roll. Att gå till sitt ursprungsspråk är en väldigt bra nyckel för att komma ifrån det där att spela och göra sig till.

Vilket är det viktigaste redskapet?

– Texten ska bli kropp. Men allt det är teknik. Viktigast är fantasin, att ha förmågan att leka att man är någon annan, svarar Stina, och Ylva fortsätter:

– Och att aldrig överge det som är du, den innersta kärnan. Har du den med dig kan du göra vad som helst.

Det kan de, systrarna på scenkanten.

Wivan Nygård-Fagerudd är kulturjournalist.