Hon får alltid sista ordet

I slutet av september 2001, när New York var lamslaget efter terrorattackerna mot World Trade Center, gjorde Mary Norris sitt yrkeslivs största misstag. Hon släppte igenom en felstavning.

En av terroristerna hette Mohammed, men i texten som hon korrekturläste blev det i stället Muhammed, med u. På anrika The New Yorker var missen förödande. Eller med Mary Norris egna ord, ”pretty terrible”. Särskilt i det känsliga läget.

– Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle kontrollera stavningen. You know, allt gick så fort under de där dagarna. Och enligt våra språkregler ska Muhammed stavas med u. När numret kom ut var terroristens namn redan överallt, i alla medier. Och vi var i stort sett ensamma om felstavningen.

Mary Norris försörjer sig på att hitta språkfel. Men vägen dit har inte varit spikrak. Innan hon började på The New Yorker 1978, arbetade hon bland annat med att köra mjölkbil, diska i restaurangkök och packa mozzarella på en ostfabrik. Strax efter att hon tagit masterexamen i engelska på University of Vermont fick hon, genom en kontakt, möjlighet att gå på anställningsintervju på The New Yorker. Tidningen, som utmärker sig genom sina långa reportage, essäer, noveller och särpräglade skämtteckningar, är en av USA:s mest anrika. Bland medarbetarna genom åren märks kulturpersonligheter som Truman Capote, Woody Allen och Alice Munro.

Mary Norris har sedan hon började haft en rad olika positioner på tidningens ökänt nitiska korrekturavdelning. Men sedan 1993 är hennes titel, enligt The New Yorkers egen terminologi, page OK’er, ’sid-okejare’. Det innebär att hon är den som lägger sista handen vid tidningssidorna.

När jag ber henne beskriva hur det går till att språkgranska en text, blir hennes svar omfattande. Texten bollas fram och tillbaka i flera led. Skribenten, olika redaktörer, faktagranskare, korrekturläsare och page OK’er, alla spelar olika språkpolisiära roller och försöker hålla misstagen stången. Men uppfattningen om vad som är ett språkfel och vad som inte är det varierar stort mellan granskarna. Och kommatecknet, säger Mary Norris, är den vanligaste källan till kontroverser.

– Vi får många brev från läsare som tycker att vi överanvänder kommatecknet. Det gäller att begrunda varje skiljetecken – bland dem hittas de flesta misstagen. Men om jag hittar ett kommatecken som kanske inte är helt nödvändigt, tänker jag ofta: ’Författaren gillar nog just det där kommatecknet. Det finns en orsak till att det är där.’ Och så låter jag det vara.

Mary Norris älskar verkligen att hitta språkfel. Likt en arkeolog med korn på Dödahavsartefakter, jagar hon tokiga stavningar. Hon minns sitt allra första fynd på The New Yorker med stor förtjusning: en författare hade blandat ihop flour, ’mjöl’, och flower, ’blomma’.

– Jag kan fortfarande häpna över att jag har ett jobb där jag får betalt för att läsa. Vilken dröm! Förutom det uppskattar jag den sociala delen av arbetet. Vi har alltid ett stort avslutningsmöte med de långa texterna, där alla får säga sin mening. Nyligen var det en lång text om ostron, och då tog alla med sig ostron och åt.

 Språkgranskning bygger på bred kompetens, menar Mary Norris.

– En duktig språkgranskare klarar sig inte enbart med språkkunskaper. Jag har haft stor nytta av erfarenheter inom exempelvis trädgårdsarbete, musik, rörmokeri, religion och New Jersey. Något av det allra finaste med språk är att det finns alltid något nytt att lära.

Det finmaskiga och intrikata nätet av språklig granskning på The New Yorker har vuxit fram sedan tidningen startade för 90 år sedan.

Mary Norris berättar att hon länge drömt om att skriva för tidningen och själv ge ut en bok. Hon har flera opublicerade manus i skrivbordslådan. Samtliga har blivit refuserade. Det var inte förrän 2012, då en redaktör på tidningen bad henne skriva ett försvarstal för kommatecknet, som hon insåg att hon inte hade sett skogen för alla träd. Artikeln, In defense of nutty commas, var en replik på en sågning av tidningens liberala syn på kommatecken.

– Min text blev en viral succé. Jag fattade ingenting, säger hon.

I april 2015 debuterade Mary Norris, 63 år gammal, med boken Between you and me: Confessions of a comma queen.

Jag frågar vad det är med språk som fascinerar henne så.

– Så fort jag lärde mig att läsa började jag upprepa orden i mitt huvud, och noterade saker med dem: hur de var stavade och hur de var åtskilda. Det var ... trollbindande. Som magi. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

I boken går Mary Norris till botten med vem som bestämde att det skulle vara ett bindestreck i den engelskspråkiga stavningen av Moby-Dick (det var inte författaren, Herman Melville, utan en korrekturläsare!). Hon listar också grammatiska snedsteg i kända låttitlar, som i Bob Dylans Lay lady lay (som borde heta Lie lady lie). Mary Norris tar även upp det felaktiga användandet av who och whom, samt redovisar språkmissar som undsluppit hennes egen redaktion.

Det finns också ett stycke där hon tar ”seriekommat” i stenhårt försvar. Denna så kallade Oxfordkommatering används inte i svenskan, men innebär att man sätter ett komma före konjunktionen i en uppräkning av tre eller fler saker, som i My favorite cereals are Cheerios, Raisin Bran, and Corn flakes.

Mary Norris tycker att lexikon och ordböcker kan vara fantastiska hjälpmedel – men de ska inte alltid ha sista ordet. Till stor del handlar hennes arbete om att väga ”korrekt” språkbruk mot författarens egen röst.

– En gång ville jag rätta en mening, från She’s going door to door like she is delivering pizza till She’s going door to door as if she were delivering pizza – vilket det bör vara om det ska räknas som korrekt engelska. När chefredaktören till sist tog författarens parti, så var det förödmjukande. Sådana situationer uppstår ibland, den sort som får dig att vilja gå raka vägen till närmaste bar.

Mary Norris har genom åren korrekturläst Woody Allen, Pauline Kael och John Updike. Hon medger att det kan vara nervöst att arbeta med sådana uppburna författare.

– Fast ju erfarnare författaren är, desto enklare brukar personen ha att ta åt sig ändringsförslag och vara öppen för idéer. En risk för oss korrekturläsare är att vi blir förslappade och säger: ’Den här texten kan väl inte innehålla några fel. Det är ju Philip Roth vi talar om.’ Alla gör misstag.

Mary Norris är strikt emot att sätta upp språkliga förbud. Även när det gäller ”f-ordet” och ”n-ordet” (fuck och nigger). ”Historien visar att förbud inte fungerar”, skriver hon i boken, ”varken för sprit, sex eller ord”.

Hon har också noterat en strävan efter en engelsk motsvarighet till svenskans hen, ett könsneutralt pronomen. Några realistiska alternativ finns inte menar hon. Hon är skeptisk just till svenskans hen och engelskans heesh – men hon är öppen för he or she eller att ibland helt enkelt byta ut he mot she.

– Samhället har lärt oss att använda he som standard, men tack vare kvinnorörelsen och en ny öppenhet gentemot transpersoner går vi mot nya tider.

Den bästa egenskapen en korrekturläsare kan ha, menar Mary Norris, är hög intelligens och lågt ego.

– Mitt problem är att jag inte är särskilt intelligent. Och jag har ett stort ego. Därför måste jag vara på min vakt och inte ta det personligt när en författare har synpunkter på min läsning.

För den som har för mycket självförtroende kommer att göra misstag, framhåller hon.

– Varje gång jag tänker: ’Den här texten behöver inte kollas igen – jag vet att den är perfekt’, då är det alltid något som jag har missat. När jag känner mig för självsäker ögnar jag alltid igenom marginalanteckningarna en extra gång. Evig vaksamhet, det är vårt motto på redaktionen. Allt handlar om det. Keep looking.

Johan Kellman Larsson är kulturjournalist.