Tung forskning

Den gummibehandskade handen närmar sig långsamt den vidöppna munnen med en plastpipett i högsta hugg. Med en fjäderlätt tryckning duttar den fingerfärdige fonetikforskaren Johan Frid en minimal droppe superlim cirka en centimeter in på kollegan Susanne Schötz utsträckta och, med hjälp av en pappersservett, salivbefriade tunga. Sedan fäster han en liten elektronisk sensor med ett inbakat kretskort i det slemhinnekompatibla limmet.

Efter bara några sekunder sitter den som berget på tungan. När samtliga sensorer – som enligt forskarna inte känns mer än ”små halstabletter” – är på plats i munnen och på läpparna sätter sig Susanne Schötz i den högteknologiska artikulografen AG500 och börjar mekaniskt läsa upp meningen: ”Alla ankorna använder alltid alla ananaserna.”

Vi befinner oss i Humanistlabbet på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet, där fonetikforskarna Susanne Schötz och Johan Frid sedan 2011 bedriver Vokart. Forskningsprojektet syftar bland annat till att studera hur vi artikulografiskt använder våra tungor för att uttala vissa ”exotiska” vokaler.

Men vad i hela fridens namn är egentligen en exotisk vokal?

– Världens språk har generellt inte så många vokaler som svenskan. De kan ha i och y, men inte u. Det är därför många som lär sig svenska har svårt att uttala just u. Det blir sjy i stället för sju, säger Susanne Schötz.

– Ja, förutom norskan kan jag inte komma på något annat språk som har u, alltså en ’sluten central inrundad’ vokal, som den kallas. Det är verkligen en exotisk vokal, säger Johan Frid.

Arbetet hade inte varit möjligt utan den science fiction-betonade artikulografen som forskarna lite förenklat beskriver som ett slags ”tung-gps”. Maskinen har ett flertal färgglada ”satelliter”, som alstrar ett elektromagnetiskt fält som registrerar de tolv, på tungan fastlimmade, sensorernas placering i munnen, 200 gånger per sekund. På så sätt blir det möjligt för forskarna att följa tungans rörelser tredimensionellt – och slå fast hur försökspersonerna gör för att uttala vissa vokaler.

I Vokart har Susanne Schötz och Johan Frid fokuserat på de främre slutna vokalerna: i, y och u. Forskarna har låtit 30 försökspersoner – tio från Stockholmsområdet, tio från Göteborgsregionen och tio från Malmö med omnejd – ta plats i artikulografen. Efter att deltagarna värmt upp med en invecklad mening om flyget, tåget och bilbranschen, samt beskrivit en kopierad Carl Larsson-målning, är det dags att skrida till verket. De får läsa upp en vokalspäckad harang på elva meningar. Och denna harang har de fått upprepa tio gånger.

– Det är viktigt att sätta in ’målorden’ i meningar.

”Målorden” är alltså de ord som innehåller vokalerna som ska utforskas.

– Om man bara säger ordet hit en massa gånger efter varandra riskerar man att det blir onaturligt, säger Johan Frid.

Men man har inte haft hur lång tid på sig som helst. Limmet lossar efter 40 minuter.

– Det är en fördel för våra deltagare, men en nackdel för oss, säger Susanne Schötz.

Efter att ha analyserat det komplexa insamlade dataunderlaget, och tagit fram ett normaliserat medelvärde på försökspersonernas tungverksamhet, kunde Susanne Schötz och Johan Frid börja sammanställa resultaten. De blev mäkta förvånade. Medan malmöiterna gjorde exakt samma tungrörelser för att uttala vokalerna, speciellt u, fanns det bland göteborgarna och stockholmarna två undergrupper.

Dessa lyckades få fram exakt samma akustiska vokalljud, trots att de använde sina tungryggar och tungspetsar på helt olika sätt. De nya upptäckterna kan slå omkull tidigare teorier om bland annat läpparnas betydelse.

– Tidigare har man alltid förklarat vokaluttalsskillnader med att man använder läpparna på olika sätt. Men för första gången kan vi se att det händer något inne i munnen också. Läpparnas rundning i bildandet av i, y och u kanske rent av är en myt, säger Susanne Schötz.

Forskarna ser en rad möjliga förklaringar till att det inom både Göteborgs- och Stockholmsgruppen finns två tydliga artikulatoriska tillvägagångssätt för att få fram samma vokalljud. Social grupptillhörighet, prägling under barndomen och skillnader i talvanor kan spela in. Kanske också köns- och åldersskillnader. Men det är än så länge bara teorier, som i ärlighetens namn även borde finnas inom Malmögruppen, betonar Johan Frid och Susanne Schötz.

En annan intressant upptäckt som forskarna gjort rör de båtklubbsklingande Lidingö-i:na:

– Vi har nu visat att man kan bilda Lidingö-i med två olika artikulationsstrategier. Det är något som tidigare forskning bara har spekulerat om, säger Susanne Schötz.

Tack vare artikulografen har forskarna slagit fast att Lidingö-i och dess surrande motsvarighet på Västkusten, ”Västkust-i”, produceras på olika sätt. Man kan se att för västkusttalarna ligger tungkroppen något högre i i-surr jämfört med y-surr. För östkusttalarna är det snarare tvärtom: i-surret är lägre än y-surret, och då endast i vokalens slutfas. För att undersöka detta djupare vill forskarna spela in fler talare från Västkusten och Lidingö.

En annan upptäckt rör de öppna artikulationsvarianterna av vokalerna ö och ä, det vill säga när man uttalar snö med samma ö-ljud som i föra och väder med ä-ljud som i lära (se även Språktidningen 3/13). Forskarna menar att uttalsskillnaderna främst är en generationsfråga.

– De yngre försökspersonerna använder i högre grad varianten med lägre käkläge för att få fram vokalerna, säger Susanne Schötz.

Hur kan då Susanne Schötz och Johan Frids tungforskning tillämpas i praktiken? Redan nu ser de en rad möjliga användningsområden inom bland annat pedagogik.

– En dröm är att få in det här i ett uttalsträningsprogram för personer som ska lära sig svenska som andraspråk. De skulle kunna sitta i en artikulograf bredvid en infödd talare, och i realtid se hur denna talare rör tungkroppen och tungspetsen för att få fram vissa ljud, säger Susanne Schötz.

Johan Frid tror på flera tillämpningar inom språkteknologi, bland annat när det kommer till att dialektanpassa talsynteser – maskinellt framställt tal. Han menar att många, inklusive han själv, skulle ha uppskattat att få kommunicera med ett dialektanpassat talsvarssystem vid exempelvis kontakter med sjukvård och myndigheter.

Det hade möjliggjort talsvarshälsningsfrasen vill däu prauota mä änn parrsionli raudjejvare, tryck tvau. I alla fall om man ringde från Skåne.

– Ja, precis! Det hade ju varit mycket trevligare än att höra någon ’spissflabbad’, haha. Våra forskningsresultat skulle i förlängningen kunna användas för att skapa en sådan tjänst, säger Johan Frid.

Susanne Schötz tror även att den artikulografiska forskningen kan få praktiska tillämpningar för personer som av olika anledningar förlorar sin talförmåga. Exempelvis vid en struphuvudoperation.

– Då skulle man kunna sätta sig i artikulografen före ingreppet, för att få akustiska och artikulografiska inställningar. Dessa skulle kunna sparas för att sedan användas när protesrösten skapas, säger hon.

Johan Frid fyller i:

– Framtidens Stephen Hawking kanske vill ha en mer personlig röst, kanske rent av en skånsk?

Fonetikforskarduon har även planer på att fördjupa sig i kroppsspråket för att se hur gester harmonierar med tungrörelserna. Ett par pilotinspelningar har redan ägt rum. Försökspersoner har kopplats till en artikulograf och till en motion capture-maskin – en maskin som fångar upp rörelser med hjälp av sensorer på fingrarna (se även Språktidningen 3/15). Susanne Schötz och Johan Frid berättar att de gärna skulle vilja följa en person som lär sig svenska.

– Jag skulle exempelvis inte behärska italienskt kroppsspråk direkt, bara för att jag började läsa italienska. Jag tror det är något som kommer efter hand. Det skulle vara väldigt intressant att studera, säger Susanne Schötz.

I augusti ska Susanne Schötz och Johan Frid presentera sina resultat på en internationell fonetikkongress i Glasgow. Och i december avslutas Vokart.

Nu ska en ny projektansökan lämnas in, och om de akademiska stjärnorna står rätt kommer den skånska duon att få möjlighet att studera andra svenska dialekter, för att se om det finns ännu fler sätt att artikulografiskt framställa i, y och u. Johan Frid och Susanne Schötz, som båda var aktiva i det ambitiösa projektet Swedia 2000, där dialekter från hela Sverige samlades in, får något drömskt i blicken när vårt samtal kommer in på gotländska, norrländska, småländska och dalmål:

– Det enda tråkiga är att artikulograferna är lite, vad ska man säga, importabla. Det hade varit schysst om de hade fått plats i en ryggsäck, säger Johan Frid.

Johan Joelsson är frilansjournalist.