Chomsky har både rätt och fel

I dag tänkte jag tala om den amerikanske språkvetaren och samhällsdebattören Noam Chomsky. Den som vill bekanta sig närmare med honom och hans idéer har nu inte bara hans skrifter att tillgå. Det finns också hundratals videor på internet att titta på. Den jag tänkte diskutera här ingår i en längre intervju i serien ”Talks at Google”.

Noam Chomsky får frågan vad som är den viktigaste insikt inom lingvistiken som folk i allmänhet inte är medvetna om. Som svar tar han upp två ”dogmer”, som han menar kan visas vara falska, även om majoriteten av dagens lingvister inte har fattat det. Nu kanske man väntar sig att han skulle ta upp de tvistefrågor som vanligen brukar förknippas med hans namn, till exempel tesen om den medfödda universella grammatiken. I stället handlar det om saker som inte har varit lika framträdande i diskussionen. Det kan därför vara intressant att se vad det är han tycker är så viktigt.

En av dogmerna, säger han, är att språkets primära funktion är som medel för kommunikation. Så är det alltså inte enligt honom: han menar att språket snarare är ett sätt att ”skapa och tolka tankar”. Det kan visserligen användas för att kommunicera, ”men allt folk gör, kan användas för att kommunicera”. Till exempel, framhåller Chomsky, kan man kommunicera genom att ha en viss frisyr eller en viss gångstil, men det är inte det språket egentligen är till för.

När det blir en konflikt mellan vad som gynnar effektiv kommunikation och vad som gynnar språkets biologiska design, så är det alltid det senare som vinner. I intervjun ger Chomsky inget exempel, men i det han har skrivit om saken pekar han bland annat på det faktum att många språkliga uttryck är flertydiga på ett sätt som tycks motverka förståelsen.

Trots att Noam Chomsky har argumenterat för den här idén sedan 1960-talet, har han nog rätt i att den varken är allmänt accepterad eller ens spridd. Kanske han har valt fel medium? Om han har rätt är ju språket mindre lyckat som redskap för kommunikation – ändå väljer han att sprida sitt budskap med just språket. Det ironiska i den situationen förstärks av att några av dem som kommenterade versionen på internet beklagade sig över den låga ljudnivån, som gjorde att man inte kunde uppfatta vad han sa.

Det är nog så att om vi ska kommunicera lite mer komplexa budskap så är språket ofta det enda realistiska alternativet. Inte ens Chomsky skulle kunna förklara den generativa grammatikens idéer med hjälp av sin frisyr.

Nu finns det en försiktigare tolkning av Chomskys tes, även om det är lite svårt att få fram just den tolkningen genom videon. Det kan ha varit så att språket utvecklades som ett redskap för tanken, så som Chomsky hävdar, och att vi fick dess kommunikativa funktion ”utan extra kostnad”. Men för att ta ställning till den möjligheten borde vi först ha lite mer empiriska data om hur det egentligen gick till när människan skaffade sig språk.

Den andra dogmen som Chomsky vänder sig mot handlar om förhållandet mellan språket och verkligheten. Man brukar anse, säger han, att ord och andra språkliga element pekar ut fenomen i den utomspråkliga världen. Ordet flod skulle till exempel kunna peka ut Charles river, som rinner förbi MIT i Cambridge, Massachusetts. Så fungerar det, säger han, med djurens kommunikationssystem. Där tycks handlingar ha en direkt relation till händelser i världen. Ett speciellt läte hos en apa relateras till löv som prasslar och rovdjur som kommer.

Men för det mänskliga språket stämmer detta inte alls. Så som tänkare har förstått mycket länge, handlar språklig förståelse i stor utsträckning om att konstruera ”mentala objekt”, inte om att peka ut företeelser i världen.

Jag vet inte riktigt varför Noam Chomsky menar att det här synsättet är så ovanligt i lingvistiken. I själva verket låter det väldigt likt det som hans förmodade motståndare inom den så kallade kognitiva lingvistiken brukar säga: kopplingen mellan språket och verkligheten förmedlas av våra mentala konstruktioner.

Själv skulle jag säga att Chomskys tes stämmer på en nivå, men att den är alldeles tokig på en annan. Det är visserligen korrekt att språkliga uttryck är kopplade till mentala föreställningar, men för en social varelse som människan är det nödvändigt att språket också står för saker i världen. Annars skulle vi inte överleva! Om Chomsky och jag till exempel vill äta lunch tillsammans, och bestämmer oss för att träffas vid Charlesflodens strand, förutsätter det att vi tolkar namnet Charles river på samma sätt. Om inte, kanske en av oss hamnar vid Mystic river (den heter faktiskt så) på andra sidan Cambridge.

Östen Dahl är professor emeritus i lingvistik.