Bild: 
Catasa / Wikimedia commons / Per Thorneus
Delad sten. Delar av stenen i Stortjäran var försvunna i många år.

Runsten

Sörjande bröder lyfte fram sig själva

Fröbjörn och hans bror reste en sten över sin far Gudmar och sin bror Tumme. Men arvsreglerna fick dem att lyfta fram sin egen betydelse i inskriften.

År 1871 påträffade Richard Dybeck ett fragment av en tidigare okänd runsten. Det var vid en studieresa ett stycke norr om vägen mellan Uppsala och Norrtälje, vid Stortjäran. Han hittade bara fotdelen – stenens övre två tredjedelar saknades. Texten var av naturliga skäl osammanhängande, och omöjlig att tyda. Richard Dybeck noterade Fröbjörn … brygga söner efter fadern … sin bror Gud. Det saknade stycket skulle, antecknade han i sin reseberättelse, ”nästa år granneligen eftersökas”.

Sökandet visade sig dock resultatlöst. Det dröjde hela 60 år innan de felande styckena kom till rätta. I vattnet i Sked-
viken, en liten sjö några kilometer norr om platsen för fyndet, upptäcktes av en slump två stenbumlingar med ristade linjer. De hittades inte särskilt långt från land, just nedanför en brant sluttande bergssida som sticker ut som en udde i sjön. Platsen var så otillgänglig att man inte kunde frakta stenarna därifrån förrän på vintern efter det att fyndet gjordes, då transporten kunde ske med släde på Skedvikens is.

Runforskarna förstod nästan genast att det var de saknade delarna av runstenen vid Stortjäran som man bärgat från Skedvikens botten. De tre delarna sammanfogades, och stenen restes nära fotstyckets fyndplats. Partier av inskriften har gått förlorade, men texten blev ändå betydligt mer läsbar än den varit på Dybecks tid:

Fröbjörn … och Frö… och … finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode far, och Tumme, sin bror. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de har gjort sig förtjänta av.

Sedan följer en strof, avfattad på versmåttet fornyrdislag. De typiska allitterationerna, bokstavsrimmen, är här understrukna:

Här skall stånda / stenen vid bryggan. / Söner efter fadern / satte, den gode. Och som avslutning: Ger… märke efter sin make.

Det förekom tämligen ofta att söner – ibland även döttrar – reste runstenar till minne av sin far och att modern nämns först på slutet. Detta sätt att disponera texten kan mycket väl ha haft med den tidens arvsregler att göra. Sönerna ärvde sin far. Därför var det viktigt att deras namn framhävdes. Makar hade däremot inte arvsrätt efter varandra.

Runstenen står i dag nära den plats där Richard Dybeck påträffade fotstycket. Vattnet söder om runstenen, Metsjön, utgör en rest av en viktig segelled till havet. Att runstenen varit placerad i anslutning till leden framgår av att det i versen står att den ska stå vid bryggan.

Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Publicerad i nummer: 
Augusti 2014