Bild: 
Istockphoto

Varför säger du aldrig att du älskar mig?

Jag älskar dig är ett yttrande som tycks sitta långt inne. Ulf Teleman finner rent språkvetenskapliga förklaringar.

Vi kan utan vidare sjunga jag älskar dig, men om vi försöker säga så direkt till den vi faktiskt älskar, så fastnar ofta satsen i halsen. Man kan undra varför det är så mycket lättare att säga jag älskar henne eller jag älskar Kristina.

Beror vår tvekan bara på nordbors allmänna försiktighet inför starka känslor och deras uttryck? Säkert är detta en del av förklaringen. Jag älskar dig låter så högtidligt, teatraliskt. Men jag tror ändå att den viktigaste orsaken är en annan. Ytligt sett verkar visserligen satsens innebörd klar nog, men ser man lite närmare på den upptäcker man snart att den rymmer en grundläggande motsägelse: den säger två saker på en gång och dessa två saker utesluter delvis varandra. Den spontane språkbrukaren kan förstås inte redogöra för yttrandets paradoxala innebörd, men han eller hon känner på ett obestämt, irriterande sätt att satsen är problematisk. Denna sensitivitet kan förstås vara satt ur spel av akut förälskelse, berusning eller allmän dumhet ...

Vad är det för paradox som döljs i satsen? Jo, yttrandet jag älskar dig innebär faktiskt två oförenliga så kallade språkhandlingar. För det första rapporterar yttrandet inte bara om en stark känsla hos talaren, en känsla som han eller hon inte viljemässigt kan kontrollera. Det ligger i verbet älska att man inte kan kommendera den känsla som den betecknar: älska är inte något man vill, man bara gör det. Subjektet jag är inte ett handlande subjekt. Jag här är det som ibland kallas upplevare eller dativ. Det vill säga kärleken, en stark fysisk och psykisk attraktion till den andra, är något man drabbas av.

Så långt är allt gott och väl, och satsen hade fungerat bra, om den inte samtidigt hade inneburit något annat.

Den som säger jag älskar dig rapporterar nämligen inte bara om sin starka känsla gentemot lyssnaren utan gör underförstått också ett åtagande, utställer ett löfte för framtiden. Ty den som säger sig älska någon, lovar samtidigt att älska denna person länge. Det är minst sagt avvikande att deklarera någon sin kärlek på morgonen och återta kärleksförklaringen på kvällen. Språkligt sett framträder denna normalförväntning i vårt sätt att använda men i uttryck som följande:

Jag sa visserligen i dag på morgonen att jag älskar dig, [men det var bara på skoj/mina kärlekar brukar vara väldigt korta/men då visste jag inte vad kärlek var.]

Men inte nog med det: den talande lovar att inte samtidigt älska någon annan än den till vilket yttrandet riktas. Om den föregivet älskade hör den föregivet älskande yttra samma sats till en annan person, så tappar satsen sin normala betydelse. Älska kommer att betyda något annat än vad den först tilltalade med rätta antagit. Denna normalitet visas återigen av hur vi använder men efter en sats med älska:

Jag älskar dig, men jag älskar Kristina också.

Talaren rapporterar alltså inte bara om en känsla som för tillfället gripit honom eller henne utan lovar att älska lyssnaren – och bara lyssnaren – under en avsevärd tid framöver.

Ja, löftet rymmer mycket mera, framför allt att talaren är beredd att göra väsentliga uppoffringar för den älskade. Tänk dig att den älskade behöver en cykel men inte har råd att köpa den, samtidigt som den älskande löftesgivaren förfogar över de nödvändiga medlen. Kärleksförklaringen innebär då utan tvekan ett åtagande att köpa cykel åt den älskade. Annars får jag älskar dig en i vår kultur onormal betydelse. De flesta verkar vara helt eniga om att satsen har denna underförstådda innebörd.

Kopplingen mellan jag älskar dig och jag lovar dig verkar kunna avläsas också i den etymologiska släktskapen mellan ordet lova och ordet för ’älska’ – i tyska och engelska, lieben respektive love. Kanske har det fornnordiska lof till och med kunnat betyda ’kärlek’. Det är då ’älska’ som är den primära betydelsen, medan betydelser som ’medge, tillåta, lova’ är sekundära.

Yttrandet jag älskar dig har alltså dubbel betydelse. Det är dels en rapport om ett tillstånd som talaren inte kan kontrollera med viljan, dels ett löfte om att kontrollera denna känsla och dess konsekvenser. Här ligger paradoxen: man kan inte samtidigt berätta att man utan egen förskyllan är drabbad av en omvälvande känsla som man garanterar känslans bestånd och gör åtaganden som sammanhänger därmed. Konstigt nog blir den underförstådda betydelsen dominerande: deklarationen gäller som ett löfte och reducerar därmed den rapporterade känslan till något kontrollerbart. Löftet är bundet till den starka känslan, men det är inte giltigt förrän känslan deklarerats. Att rapportera om känslan är en löfteshandling som paradoxalt nog får den rapporterade känslan att skrumpna.

Jag misstänker att den här traktaten kommer att uppfattas som en katalog över den obotfärdiges förhinder. Låt mig ändå fortsätta med en annan sorts vansklighet förknippad med jag älskar dig. Faktum är att yttrandet passar in väldigt dåligt i dialogiska språkspel, vare sig det används som utspel eller som respons på direkt fråga. Värst är nog att satsen som utspel är så svår att reagera på. Vi försätter alltså vår älskade i en knepig situation genom att säga jag älskar dig. Vad ska hon egentligen svara?

– Jag älskar dig.

– Jaså gör du det?/– Tack det var bra./– O, vad trevligt.

Bara sadister ger sådana svar och bara masochister önskar sig dem. Den svarande får helt enkelt inte nöja sig med att bara notera upplysningen och värdera den. Det förväntas någon form av emotionell motprestation. Det finns alltså ett ofrånkomligt drag av utpressning i utspelet. Men observera att också den här dialogen är ganska omöjlig:

– Jag älskar dig.

– Jag älskar dig också.

Svaret ger en fadd smak, eftersom det är en eftergift för utpressningen. Det bryter mot kravet att en kärleksdeklaration ska vara ett spontant uttryck för spontan känsla.

Därför fungerar också sådana här språkspel bara under bestämda omständigheter:

– Älskar du mig?              

– Ja, jag älskar dig.

Här finns inget utrymme för den rapporterandes spontanitet och i motsvarande mån förbleknar språkhandlingens innebörd av känslorapport till förmån för betydelsen av åtagande och löfte. Det trista är då bara att det säkert inte är löftesgarantin utan känslorapporten som den frågande är ute efter.

Användningen av jag älskar dig försätter båda språkspelarna i ett svårhanterligt dilemma. Endast om också frågaren är ute efter något annat än en känslorapport är språkspel som det citerade fullt funktionella. Frågan kan till exempel avse huruvida löftesgarantin fortfarande gäller. I så fall kan fortsättningen bli:

Sluta då spela saxofon.

Eller:

Följ med mig till Australien.

Det kärlekslöfte som underförstått ges med jag älskar dig förutses vara giltigt under lång tid. Därför är det naturligt med ett uppriktigt jag älskar dig som inledning till en längre kärleksrelation. Den älskande deklarerar därmed att hans eller hennes känsla inte är något hastigt övergående utan ett allvarligt engagemang – som kan kosta ett liv eller i varje fall en cykel. Det är logiskt att den enklare kärleksromanen slår till med jag älskar dig först på romanens sista sidor. Romanens ämne är just kampen om kontraktet, när detta är ingånget är historien slut.

När kontraktet redan föreligger minskar sannolikheten för bruk av jag älskar dig återigen. Normen föreskriver nämligen att löftet hålls och underförstår att kärleken håller i sig så länge löftet inte sägs upp. Att under dessa omständigheter säga jag älskar dig är antingen en plattityd jämförbar med upplysningen att solen går upp på morgnarna och ner på kvällarna eller en antydan att normen kanske inte gäller. I det sistnämnda fallet motsäger alltså jag älskar dig återigen sig själv. Det är som när en del föräldrar säger att de älskar sina barn, trots att normen och normaliteten förutsätter att alla föräldrar älskar sina barn.

En sådan deklaration är intressant mest som en antydan om att normen och normaliteten inte gäller och att motsatsen är en levande möjlighet för de föräldrar som gör deklarationen. På samma sätt när en kontrahent i det stabila kärleksförhållandet säger jag älskar dig: satsen signalerar en ängslan att man kanske inte längre är gripen av samma känsla för partnern, att man därför inte kan lita på sig själv och sina löften. Om den älskade är lyhörd kan därför en sådan här kärleksförklaring snarast ge anledning till oro.

Det är alltså med jag älskar dig som med andra språkhandlingar: de utförs bara när de är intressanta. Rapporter rapporterar bara när de säger något som lyssnaren inte kan förväntas veta, löften ges bara när de utlovar något som inte lyssnaren redan förutsätter att talaren ändå ska göra.

En annan sak är att kärleksdeklarationen kan användas som motivering eller förebråelse: den älskande påminner om eller aktualiserar sin kärleksgaranti för att motivera en utsagd eller outsagd önskan eller för att förebrå den andre för bristande genkärlek. Detta är ett stort och trist kapitel som jag inte ska gå in på. Det är ju inte heller den sortens bruk av jag älskar dig som rubriken efterlyser.

Hur bär vi oss då åt för att förklara vår kärlek? Är läget hopplöst? Nej, naturligtvis har vi en rad metoder för att tala om vad vi känner och för att avge de löften vi vill avge. Äktenskapsritualen är ett sätt att formalisera löftet: man lovar ju där att älska varandra. Här betraktas kärleken öppet som något viljemässigt kontrollerbart, och kontraktet fokuserar känslans praktiska konsekvenser. Men hur blir det med kärleksdeklarationen som en rapport inför den älskade av den egna känslan?

Kroppsspråket har stora fördelar. Med kroppens kyssar, blickar, smekningar etcetera visar vi vår kärlek utan att förminska den till något viljekontrollerat, så som den riskerar att bli i det utsagda jag älskar dig. Delvis beror detta på att kroppsspråkets meddelanden har en så öppen innebörd: tolkningen ger ett stort spelrum för båda parter. Man slipper den grova förpliktande kategorisering som ligger i de lexikaliska etiketterna älska och kärlek.

Därför kan kroppsspråket förhindra de låsningar i dialogen som jag ovan har talat om. Ett kroppsspråkligt utspel är inte lika entydigt en utpressning och en älskande tappar inte ansiktet lika definitivt om partnern inte beseglar kärlekskontraktet på något sätt. På samma vis är kroppsspråk ett naturligt svar på en verbal kärleksförklaring: ett positivt svar som ändå inte verkar innebära att den älskade ger efter för den utpressning som ligger i deklarationen från den älskande (och förhoppningsvis: älskade).

Intressant nog tonas utpressningsmomentet ner om vi inte säger utan skriver jag älskar dig till vår älskade. Tidsfördröjningen och frånvaron räddar den älskade från svaranderollens omedelbara komplikationer. Kärlekens föremål (vilket uttryck!) kan lättare undvika att svara direkt på kärleksförklaringen, om känslan är obesvarad, utan att den älskande tappar ansiktet. Och om den älskande verkligen ger tillbaka ett jag älskar dig blir det på grund av tidsutdräkten mer ett eget utspel än en framtvingad respons.

Kroppsspråkets öppenhet kan emellertid finnas också i verbalspråkliga sammanhang. Man kan rapportera sin kärlek indirekt genom att använda poesins öppna och mångtydiga språkbruk med dess stora frihet att väcka associationer i specifika riktningar. Det mest indirekta sättet att rapportera sin känsla är förstås att citera andras dikter, sjunga andras sånger.

Vi såg att jag älskar dig fortfarande är ett tvivelaktigt sätt att rapportera sin kärlek på i stabila förhållanden. Det viktigaste sättet att ändå försäkra den älskade om sin kärlek är att språkligt förutsätta i stället för att hävda sin obrutna känsla. Man kan till exempel benämna den älskade på ett sätt som visar att man tar den obrutna kärleksrelationen för given:

Älskade!

På detta sätt kan man undvika faddheten i svaret jag älskar dig också som vi ovan noterat:

– Jag älskar dig.

– Älskade!

Här undgår älskade i varje fall på ytan att verka vara en automatisk respons på utpressningen i partnerns utspel. Kanske beror detta på att älskade förutsätter en kärlek som är äldre än det aktuella språkspelet och därför inte kan misstänkas vara ett medgivande under press. Det här uttryckssättet förutsätter alltså kärleken i stället för att garantera den.

Naturligtvis har den sista metoden sina egna problem. Responsen kräver en viss språklig fräschör, eftersom de normala uttrycken har förslitits genom oärlig och slentrianmässig användning (det vill säga genom att falskeligen låtsas en kärlek som inte existerar). Jag har bekanta som använder ordet älskling bara när de är irriterade och vill påtala en brist hos sin partner.

Den här texten är naturligtvis ett hypotetiskt svar på rubrikens fråga. Jag vill då understryka att den är mest avsedd som tankelek och kanske också som tröst och uppbyggelse. Framför allt vill jag varna läsaren för att återge dessa tankar om någon i det verkliga livet frågar honom Varför säger du aldrig att du älskar mig? Om han ändå svarar så som jag har gjort ovan, sker detta helt på egen risk.

Ulf Teleman är professor emeritus i nordiska språk vid Lunds universitet.

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i Tankens makt över språket – utvalda artiklar med anledning av författarens 80-årsdag. 

Publicerad i nummer: 
Maj 2014