Svenska kan vara ett socialt påhitt

En fråga som jag garanterat får när jag föreläser utanför universitetet är ”Vad är det egentligen för skillnad på språk och dialekter?” Jag brukar då försöka förklara att det ur rent lingvistisk synpunkt inte finns något bra svar, utan att det är en rad olika utomspråkliga förhållanden som bestämmer vad vi kallar för det ena och det andra. Och så tar jag fram citatet ”ett språk är en dialekt med en armé och en flotta”, fast det börjar kännas lite tjatigt. Men sedan kan det hända att någon ändå frågar: ”Ja, vi förstår, men är nu älvdalskan ett språk eller en dialekt?”

Detta är bara toppen av isberget. Vi vill gärna sortera upp världen i prydliga kategorier, men den kalejdoskopiska verkligheten gör motstånd mot detta, och språk är inga undantag.

En enkel och populär modell är att det finns ett språk i varje land. Den här modellen har ofta upphöjts till norm med formuleringar som ”en nation – ett folk – ett språk”, men i vår tid döms detta som ett exempel på ”essentialistiskt” tänkande. I stället ser man nationer och folk som ”sociala konstruktioner”.

Även språk kan förstås ses som sociala konstruktioner: svenska är ett språk och älvdalska en dialekt för att vi har bestämt att det är så. Enligt en radikal version av den här synen finns sociala konstruktioner bara i våra föreställningar och inte i verkligheten. Men snarare kan de vara mer eller mindre förankrade i en objektiv verklighet.

Vägar är bra exempel på detta. Vi tänker oss nog en väg som ett objektivt existerande fysiskt objekt, en ”plan yta för transport mellan två platser” (enligt Wikipedia). Men en stunds eftertanke visar att vårt sätt att tänka på vägar involverar en god del socialt konstruerande. Ta Europaväg E20, som går från Irlands västkust till Sankt Petersburg i Ryssland. Uppenbarligen går det inte att ta sig torrskodd hela vägen, därför inkluderas inte mindre än tre sträckor till havs, där man blir tvungen att åka båt. Detta kan vi acceptera, liksom att E20 i Sverige tar en omotiverad omväg Malmö–Göteborg–Stockholm, så länge som vi inser att det väsentliga med en väg är att den åtminstone i princip kan ta oss från A till B. Men den sociala konstruktionen ”E20” innehåller också ett stycke ren fiktion. Mellan Hull i Storbritannien och Esbjerg i Danmark finns nämligen ingen färjetrafik, så den som absolut vill ta sig den biten med bil får hyra ett lastfartyg.

Även språk som sociala konstruktioner har varierande förankring i verkligheten. De flesta känner säkert till att Jugoslaviens sönderfall åtföljdes av ett språkligt dito: serbokroatiskan har upphört att existera, och ersatts av inte mindre än fyra språk: bosniska, kroatiska, montenegrinska och serbiska, utan att folk har börjat tala så väldigt annorlunda. I själva verket kan man se hela det sydslaviska området – inklusive bulgariska, makedonska och slovenska – som en enda dialektskala, utan skarpa gränser någonstans. Under tidernas lopp har makedonskan påståtts vara både en serbisk och en bulgarisk dialekt, tills den fick officiell status som språk 1944.

Ett mindre känt fall är språket i Moldavien. När man övergick från kyrillisk till latinsk skrift blev det i praktiken omöjligt att skilja standardspråket från rumänska, men någon enighet i frågan om huruvida moldaviskan är ett eget språk har ännu inte uppnåtts.

På närmare håll har vi skånska, som danska forskare brukar kalla östdanska och svenska forskare sydsvenska, men som Unesco utnämnt till ett eget, utrotningshotat språk. Samtidigt får skånska vara etikett på allt mellan ”P1-skånska” och traditionellt göingemål.

Det skulle gå att ge fler exempel på hur konstruktionsprocessen innebär att man blåser upp små skillnader eller bortser från stora, liksom på att politiska förhållanden påverkar inte bara gränsdragningen mellan språk och dialekt, utan också under vilket språk en dialekt ska anses höra.

Det handlar dock inte bara om vem som har den politiska makten, utan också vem man vill höra ihop med. Att arabiska är ett språk, inte flera olika, är en grundläggande sanning för talarna, även om de inte alls förstår varandra. De svenska dialekterna i Österbotten i Finland skiljer sig förmodligen mer från standardsvenska än språket i Tornedalen skiljer sig från standardfinska. Ändå har ingen ännu velat göra österbottniska till nationellt minoritetsspråk i Finland; det är självklart att alla finlandssvenskar talar samma språk – svenska.

Men om hur allt detta återspeglas i den europeiska minoritetsspråkpolitiken får jag kanske tala en annan gång.

Östen Dahl är professor i lingvistik.