Bild: 
Martin Stenmark
Prioriteringar. ”Att skriva om musik är det roligaste som finns, mycket roligare än att skriva om a-kassan. Men det är klart ... en a-kassa värd namnet är en förutsättning för musikernas existens.”

Porträtt

Greiders stora skrivarglädje

 
av: Maria Leijonhielm

Göran Greider får aldrig skrivkramp. Varje gång han sätter sig ner för att skriva är han full av förväntan inför vad som komma skall. 

Skrivandet i alla dess former är en lustfylld lek som Göran Greider aldrig får nog av.

Ända sedan tonåren har han börjat varje dag med att skriva ner några diktliknande rader, som han sedan sparar för eventuell senare användning i en eller annan form.

– Att låta de avsiktslösa orden rinna ut genom fingrarna är frigörande, ja, terapeutiskt, säger han. Ibland blir det en lång harang, ibland bara en enstaka rad. I morse blev det fåglarna förstår inte fåglarna. Det låter intressant på något sätt. Även om jag inte riktigt fattar poängen, så finns det ingen anledning att vifta bort meningen som oväsentlig.

När det gäller tänkande och skrivande har Göran Greider alltid varit begåvad med ett orubbligt självförtroende. Sedan 1999 är han chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Dala-Demokraten och en så eftersökt motröst till liberalism och storstadsperspektiv att han har kallats den politiska debattens testbild. Han understryker att självförtroendet är just en gåva och menar, sin socialistiska grundsyn till trots, att egenskapen snarare är individuell än klassbunden.

I flera år, innan hans första diktsamling I fönstret slår ensamheten ut kom ut 1981, hade han bombarderat Bonniers förlag med mängder av manus. Att han efter debuten blev kallad ”Shakespeare” av sina arbetskamrater på SKF
i Katrineholm hade han inget emot.

Sedan första grenen var nådd har han otvunget svingat sig mellan olika litterära genrer. I ena änden finns lyriken, i den andra de politiska ledarna, däremellan artiklar, recensioner, essäer och biografier. Vad som får heta vad är egentligen oväsentligt för upphovsmannen, som gärna låter de olika formerna flyta in i varandra. I en ledare signerad Göran Greider kan det mycket väl finnas plats för såväl springer spanieln Stina som för dikter.

– Av andra politiska journalister möts jag ofta av misstro för att jag är så produktiv och mångsidig. Egentligen tror jag att de är sura för att jag spräcker ackordet.

Men mycket output kräver mycket input. Göran Greider plöjer enorma mängder skönlitteratur och poesi, rapporter och avhandlingar – och minns vad han har läst. I Vi kan inte ha det så här, där han samlat essäer, reportage, kritik och vers från hela 2000-talet, framgår i en bisats att han läser till och med när han ligger på sjukhus med dropp och 40 graders feber. Bara i undantagsfall behöver han läsa in sig inför en enskild artikel.

Det gedigna kunskapsfundamentet sätts på prov vid oväntade händelser som kräver en omedelbar ledarkommentar. Den 11 september 2001 var en sådan händelse. Då fick han överge det ofärdiga lilla reportaget om speedway i Avesta (sådant älskar han att skriva), för att på någon timme skriva något klokt om den osannolika attacken mot World trade center.

– Det är enormt spännande att tvingas analysera och spekulera fastän man inte säkert vet vad som har hänt och omöjligt kan överblicka konsekvenserna ... som att ge sig ut ensam i en bräcklig farkost på ett stort stormande hav. Skeendet är överväldigande. Det är klart att jag har skrivit en del dumma grejer genom åren, men att då och då missta sig hör till grundvillkoren i det slaget av texter. Jag försöker att alltid ha en prövande hållning.

Att han av sina meningsmotståndare ändå får höra att han är en dogmatisk vänsterintellektuell med längtan tillbaka till tidigt 1970-tal, tar han med ro. Knepigare är det när även hans icke-politiska texter kommenteras genom ett politiskt raster. Så var det till exempel med Dan Andersson-biografin Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke från 2008.

– Kultureliten betraktar Dan Andersson som okomplicerad och han värderas lågt. Det är en stor orättvisa och ett klassförakt, som retat mig. Han är en av 1900-talets största svenska poeter, kluven mellan stad och land, svenskt och finskt ...

Göran Greider har alltid fascinerats av, och känt sig besläktad med, det han kallar gränsvarelser – sökande människor som inte känner sig fullständigt hemma på någon plats eller i någon grupp.

När det gäller Rudolf Meidner, Olof Palme och Dan Andersson har intresset resulterat i böcker.

Sina stora bokprojekt liknar Göran Greider vid långa universitetskurser. De första åren går till lågintensivt läsande och grubblande på bred front, därpå följer intensivt läsande, intervjuande, sökande och resande.

– Att med handen känna på timret till stugan i Luossa har betydelse. Att leta efter en viss adress i Stockholm en sen kväll är också speciellt. I mörkret försvinner nutida tecken, det skulle lika gärna kunna vara 1919.

Först när han är sprängfylld av fakta och förnimmelser är det dags att börja skriva. Då är det inte hjärnan utan fingrarna som får bestämma. De första raderna i Dan Andersson-biografin satt som en smäck: Sent på eftermiddagen den femtonde september 1920 steg den trettiotvåårige Dan Andersson av tåget på Centralstationen i Stockholm. Den uppbrutna kronologiska formen gav sedan sig själv. Efter en dryg månad var första utkastet till boken klart.

– Jag fastnar aldrig i pillande. Om det tar stopp, lägger jag ner och börjar om. Att bygga en Hallandsås är meningslöst, det blir aldrig bra.

Som liten somnade Göran Greider ofta till sin mammas röst när hon sjöng Omkring tiggarn från Luossa. Fortfarande sugs han med av orden som han kallar ”kameleontiskt rörliga och föränderliga”. Han kallar sig själv troende och meningen Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången är djupt betydelsebärande, även om han inte förstår den med intellektet.

– Jag ser religiositet som en evolutionär egenskap. Alla människor har ett grundläggande behov av gemenskap och mening. Socialismens kärna och religionens kärna är nära släkt. Jag tror inte på återuppståndelsen i kristen bemärkelse, men jag tror på hoppet.

Påsken 2012 uruppfördes Rolf Martinssons nyskrivna Lukaspassion, där Göran Greider i librettot flätar ihop sitt eget språk med evangelistens.

– Jag kan inte nog uttrycka hur roligt det var! Hela dagarna strömmade textrader genom mitt huvud. Innanför den givna ramen – till exempel en koral med fast versmått – var friheten total. Det gäller att förenkla, nej koncentrera, så till den milda grad.

– Just nu skriver jag några texter till Nike Markelius, som bland annat varit trummis i punkbandet Tant Strul. Jag kommer med förslag, hon ber mig att lägga till eller dra bort. Att jobba i dialog är fantastiskt roligt, något helt annat än att skriva böcker. Om jag fick börja om från början skulle jag nog bli musikskribent.

Med ett diskret drag i kopplet visar Stina att det är dags att bryta upp från kaféet där vi har träffats för intervjun. Förutom den obligatoriska ledaren ska han denna dag recensera Carl-Johan Malmbergs bok om den brittiske poeten, mystikern och publicisten William Blake och sedan fortsätta på en essä om kompositören Richard Wagner, det är ju Wagnerår.

– Jag har aldrig skrivkramp. Om jag inbillade mig att det jag åstadkommer platsade i världslitteraturen skulle jag nog bli mera låst. Men för mig räcker det att jag själv är nöjd. Varje gång jag sätter mig ner för att skriva är jag full av förväntan.

Maria Leijonhielm är frilansjournalist.

Göran Greider

Ålder: 53 år.

Gör: Chefredaktör för Dala-Demokraten, skribent, författare.

Bor: Årsta och Dala Floda.

Familj: Hustrun Berit och dottern Ellen 18 år.

Publicerad i nummer: 
6/2013