Vem bor i Sötälje?
I Språktidningens frågespalt undrade en läsare för ett par nummer sedan om uttalet Sötälje för Södertälje, som han tyckte var olämpligt. Frågan hade föregåtts av en rätt livlig diskussion i flera medier, som verkar ha utlösts av ett uttalande av Fredrik Lindström i radion, där han menade att det borde heta Sötälje snarare än Södertälje som han tyckte var ”byggmästarsvenska”.
Att ord som används mycket reduceras i uttalet är ju inget ovanligt, det finns mer drastiska exempel som till exempel när naturligtvis uttalas naus. Ibland kan ett reducerat uttal bli accepterat, som i namnet på det landskap där Södertälje ligger, alltså Sörmland som från början hette Södermanland. När det gäller Södertälje och Sötälje så skulle det senare bara kunna vara ett snabbt uttal, som när man säger fråppningsvis i stället för förhoppningsvis, men liksom Sörmland har det blivit normaluttal, fast mest i det lokala talspråket.
Att det finns sådana lokala uttal är inte något särskilt märkvärdigt, men vad som är lite intressant är att inte alla tycks vara medvetna om dem, inte ens de som har bott på platsen hela livet. På Länstidningens webbsajt kan man läsa ett fyrtiotal reaktioner på Lindströms uttalande. De flesta Södertäljebor håller med honom att Sötälje är det naturliga uttalet, men det finns några avvikande röster: ”Jag har bott i Södertälje i snart 60 år, jag och min familj har aldrig hört namnet Sö’tälje” och ”Upplever att det mest är ’utsocknes’ som säger Sö’tälje. De flesta från stan tycker jag brukar säga Södertälje, även jag själv.”
Det verkar alltså som om vi inte alltid är medvetna om hur folk omkring oss pratar. En förklaring till detta är att vi tenderar att höra det vi förväntar oss att höra. När vi hör en reducerad form uttalas fyller vi i det som fattas – vi tycker oss alltså höra förhoppningsvis även om det uttalas fråppningsvis. På så sätt kan man under lång tid undgå att upptäcka att folk talar annorlunda än man tror att de gör. Men det är inte bara så att vi inte alltid vet hur andra talar, ibland har vi inte heller koll på vårt eget språk. Det här ställer till problem för språkforskare. I den generativa grammatikens barndom för ett halvsekel sedan var det närmast ett axiom att det man skulle studera var språkliga intuitioner, alltså det som på ren svenska kallas ”språkkänsla”. Onekligen kan även personer som aldrig har studerat grammatik ”känna på sig” hur det ska heta på deras modersmål – alla svensktalande hör meddetsamma att ”en stor hus” är fel. Alltså blir språkforskarens datainsamling ganska enkel, i synnerhet för den som undersöker sitt modersmål – man behöver bara känna efter vad man kan säga och vad man inte kan säga.
Men långt tidigare hade dialektforskare insett att språkkänslan inte alltid är pålitlig. ”Hur säger ni här i trakten, vi gör eller vi jär?” – ”Vi säger alltid vi gör.” – ”Gör ni verkligen det?” – ”Ja, det jär vi.”
Den kände amerikanske sociolingvisten William Labov skrev på 1970-talet en artikel med titeln ”What is a linguistic fact?” om det här problemet. Han visar där exempel på det som vi såg prov på i anekdoten – en talare påstår bestämt att han eller hon aldrig använder ett visst ord eller en viss konstruktion för att strax efteråt använda den. Ofta handlar det om att man inte vill erkänna att man inte alltid talar som normen bjuder, men Labov ger exempel på att de intervjuade inte anser att de någonsin har hört uttrycket ifråga och kanske inte ens förstår vad de hör.
Det är inte osannolikt att många av de Södertäljebor som säger sig aldrig ha hört uttalet Sötälje använder det själva. Varken språkvetare eller lekmän bör tro att de har totalkoll på sitt språkbruk.
