Nyfunnet fragment – signerat en gammal bekant
Strax före midsommar i år hittades en bit av en tidigare okänd runsten i samband med arbete med kyrkogårdsmuren vid Odensala kyrka i Uppland, en knapp mil väster om Arlanda.
Stenbiten med ristade linjer uppmärksammades i en stenhög när man var i färd med att lägga om muren. Biten kan ha utgjort den resta stenens topp, mindre troligt dess nedersta parti. I den vänstra delen av runslingan kan man i översättning läsa ”…s moder” och till höger ”dessa runor”. Uppifrån och rakt ner mot basen löper ännu ett skriftband. Där återfinns det intressantaste ordet i texten, personnamnet Åsmund, som säkerligen avser den välkände runristaren Åsmund Kåres son (se Språktidningen 4/08). Än mer sannolikt att det påträffade runstensfragmentet är ett verk av Åsmund blir det om man beaktar textresten ”…s moder”. Han formulerade ofta den kristna bönen Gud hjälpe hans ande och Guds moder.
Runstensbiten innehåller alltså en ristarsignatur. Men en fullständig normal runstenstext kan knappast ha rymts på den kompletta stenen om den inte varit mycket hög och smal. Misstanken att det rör sig om den andra stenen i ett så kallat parmonument ligger då nära till hands. Början på texten har funnits på en annan sten. Och söker man i närområdets runstensbestånd finner man att den tolkningen kan ha fog för sig.
Rannsakningar efter antikviteter genomfördes på 1660-talet. På kunglig befallning förtecknade bland andra kyrkoherdar och landshövdingar runt om i landet alla historiska lämningar i sitt närområde. Många runstenar nämns naturligtvis i dessa rannsakningar. För Odensala socken förtecknas flera runstenar, bland dem två från prästgårdens marker. Dessa kunde vid runstensinventeringar på 1700-talet och större delen av 1800-talet inte återfinnas.
År 1895 hittade man dock en svårt avflagnad runsten i en åker omkring 300 meter sydsydväst om prästgården. Sannolikt var detta den ena av rannsakningarnas två förtecknade runstenar. Den hittades i anslutning till resterna av en gammal vägbank, byggd över ett sankt vägavsnitt. På de delar av ristningsytan som inte flagat bort finns resterna av välformad ornamentik, mansnamnet Bruse, substantivet fader och ytterligare några runor. Av det som finns kvar av ristningen har den bedömts kunna vara utförd av just Åsmund.
Det var inte ovanligt att två runstenar som ett parmonument placerades i var sin ände av en anlagd vägbank eller mitt emot varandra på var sin sida av vägen. Det är alltså inte omöjligt att Bruse, eventuellt tillsammans med syskon, låtit utföra ett parmonument till minne av sin far.
När ett brygghus i anslutning till prästgården revs 1932 hittades ett mindre runstensfragment. De tolkningsbara orden på detta fragment är efter och sin fader. Det är dock för tidigt att avgöra om den nu funna stenen är ytterligare en bit av brygghusstenen. Stenmaterialet måste analyseras innan det är meningsfyllt att börja jämföra runformer.
