Här går gränsen

Om du hör någon kalla någon eller något för göddig – på rikssvenska bra, trevlig – kan du gissa att det är en Mjölbybo som har talat. Men kan man säga göddig och bli förstådd i Linköping, bara tre mil österut?

Stockholmare fredagsmyser gärna med ostbågar, medan man längre norrut föredrar ostkrokar. Och att bjuda på dylika snacks kan man göra på olika håll i landet genom att antingen bjuppa, bjurra, bjubba, bjulla, bjutta eller bjugga.

Hur skiljer sig egentligen de svenska dialekterna åt i dag? För att utröna detta skulle det behövas kartor över vilka ord, uttal och grammatiska skillnader som finns i landet – hur de fördelar sig geografiskt. Men det finns knappt några moderna svenska dialektkartor.

Dialektforskningens guldålder inträffade i stället för ett sekel sedan. Under första halvan av 1900-talet gavs dialekt­atlaser ut över en mängd språk, som franska, tyska, nederländska och engelska. Man skulle därför kunna vänta sig att det även fanns en svensk motsvarighet. Men det gör det inte. Det närmaste man kommer är väl Åke Hanssons Nordnorrländsk dialektatlas från 1995 och Sven Bensons Südschwedischer Sprachatlas från 1965–70, vilka, som namnen antyder, bara täcker in en del av det svenska språkområdet. Enstaka kartor som täcker svenskan som helhet kan även hittas i diverse böcker och tidskrifter.

Underlag till en mer övergripande svensk språkatlas samlades visserligen in under första halvan av 1900-talet, men den pub­li­cerades aldrig, även om det finns planer på att ge ut den nu. Men det finns ett problem med den här typen av material: hur många talar i dag som man gjorde då?

Frågan är rentav hur många som ens då talade på det sätt som det insamlade materialet gör gällande. Man försökte nämligen gärna komma åt de mest ”genuina” formerna av en dialekt genom att intervjua äldre och lågutbildade personer på landsbygden, vilkas språk inte hade kontaminerats av alltför många onödiga vistelser utanför sockengränsen.

Visst kan vi fortfarande skilja på en skåning och en östgöte, och om vi själva kommer från trakten kan vi sannolikt också skilja på olika sorters skåningar och östgötar. Men de allra flesta svenskar talar i dag inte traditionella folkmål, utan snarare vad man brukar kalla regional standardsvenska. Av denna anledning är de få dialektkartor som finns egentligen måttligt informativa när det gäller att beskriva dagens dialekter.

Detta fick mig – som är svårartat förtjust i såväl språk som kartor – att önska mig moderna svenska dialektkartor. Och om sådana inte finns, så återstår förstås inte mycket annat än att göra dem själv. Men att fara runt i Sverige och Finland, intervjua folk på hundratals orter, och sedan bearbeta uppgifterna, skulle kräva ansenliga resurser. Så jag prövade ett annat alternativ – nämligen nätet. Närmare bestämt bloggar. Med hjälp av dem borde man kunna kartlägga­ modernt svenskt lokalt språkbruk, tänkte jag.

En blogg har flera fördelar. Dels är språket osedvanligt talspråksnära för att vara skrift, dels är bloggaren normalt en specifik person, som ofta identifierar sig med angivande av bostadsort, kön och ålder. Dessutom är en stor del av skribenterna unga, vilket gör att de befinner sig i en språkligt formbar ålder. De flesta av oss som har några år på nacken kan nog intyga att ett år hit eller dit betyder mindre ju äldre man blir. Men är man ung kan världen och man själv förändras drastiskt (såväl språkligt som på andra plan) under motsvarande tid, vilket illustreras av en bloggare med följande ord:

”Att säga ’fekke’ -.- Seriöst ! Man sa det för typ ett år sen, och om man säger det på driv, det är en annan sak, men när man säger det seriöst så låter man efterbliven -.- Så snälla till er som fortfarande säger det. säg fest eller nått ist, bara inte fekke! Som ba nu drar vi på fekke! Man ba nej nej … Hihi ni ba normal? men det är ju ute ;))”

Det finns också fördelar med att söka specifikt efter moderna företeelser, om man vill vara någorlunda säker på att orden som betecknar dem är nya. Snowracer registrerades som varumärke 1965, så de olika dialektala benämningarna för en sådan tingest kan inte gärna vara äldre än så. På en samtida dialektkarta skulle man alltså kunna placera in den ungefärliga gränsen mellan snow­racer-åkare och bob-åkare, utan att behöva fundera på om gränsen har sina rötter i medeltid eller 1700-tal. Detsamma gäller täckbyxor kontra termobyxor, där det senare också det är ett varumärke, som i detta fall går tillbaka till 1968.

Lössnus är visserligen inte nytt, men portionssnus är det, och när portionsförpackningarna blev vanligare uppstod ett behov av en mer specifik term även för den gamla produkten (som tidigare gick under benämningen snus, rätt och slätt). Numera står det just ”lössnus” på förpackningarna, men innan dess hann kramsnus, knådsnus och baksnus spontanetablera sig i olika delar av det svenska språkområdet.

Många uttryck av denna typ påverkas heller inte särskilt starkt av språkriktighetsivrare – vilket är en annan fördel för den som vill få fatt i dagens dialekter. (Språkpoliser vill ju annars gärna att alla ska använda rikssvenska.) Men huruvida det heter puttesmälla eller cykelsmattra, skrana eller åkmadrass, det är nog mest en angelägenhet för de barn som använder sig av företeelsen ifråga. Och variationer som sällis–sällsis, ’sällskap’; inspis–inspo, ’inspiration’; grillor–skrillor–grickor, ’skridskor’; gympa–jumpa, ’skolidrott’, och fecke–ferre, ’fest’, är gissningsvis mindre intressant för många språkpoliser, eftersom alla varianterna ändå är obehagligt slangiga.

Hur gör man då för att fånga dagens dialektuttryck på nätet? Jo, förfaringssättet är helt enkelt sådant att jag googlar ett intressant ord eller uttryck på de större bloggsajterna. Jag kontrollerar att träffen gäller bloggarens egen text, och går sedan in på den sida som heter ”se hela min profil” eller liknande. Där uppges typiskt bloggarens bostadsort – alltså en plats där åtminstone någon uppenbarligen uttrycker sig på samma sätt som bloggaren i fråga.

I sammanhanget är jag naturligtvis själaglad över att skribenterna inte skriver som deras skolfröken hade önskat (för då funnes det ju inget intressant att leta efter). Men något som faktiskt ställer till problem är särskrivning. Jag intresserade mig exempelvis för huruvida folk säger en lypsyl eller ett lypsyl, men en sökning på enbart dessa båda leder gärna till träffar i stil med mitt lypsyl användande (det vill säga ett användande) eller mitt lypsyl beroende (det vill säga ett beroende), vilket ju inte är vad vi är ute efter.

Många ord har förstås också flera olika betydelser. För att kolla vad man kallar sina bensinmackar går det inte att bara söka på tapp (vilket ’mack’ heter i Västsverige), för då blir det många sidor om exempelvis gynekologbesök där det talas om livmodertappar. Så det gäller att vara listig, och vara noga med hur man söker.

Sedan är förstås folk olika benägna att ange sin hemort. Inte minst finländare skriver ofta bara ”Finland”. En del landsändar bloggar också mer än andra (kronobergarna är av någon anledning sämst på det).

Vidare bor det ju olika mycket folk i olika kommuner, och rent statistiskt skulle det behövas 3 000 träffar i hela landet för att få med en enda person från en liten kommun som exempelvis Åsele. Och inte ens det räcker, för den person som producerat denna enda träff skulle ju, i teorin, kunna vara ensam i Åsele om att uttrycka sig på just detta vis.

Jag skulle säga att några hundra träffar är ett absolut minimum, och tusen eller ett par tusen behövs för att man ska kunna uttala sig med någon säkerhet om var gränsen mellan olika uttryckssätt går. Men det beror på vad man söker, och hur skarp gränsen mellan det ena och det andra är.

Att uttrycket huggare, ’hamburgare’, bara finns i Boden är det knappast någon tvekan om. Jag har bara femton ynka träffar, men samtliga är från Boden. Chansen för att det skulle vara slumpmässigt är ungefär 8 gånger 1040. Likaså är träffarna för göddig, ’bra; trevlig (etcetera)’, så koncentrerade till Mjölby (och i enstaka fall dess grannkommuner) att det uppen­bart är lokalt begränsat. Det betyder inte att alla talare i dessa kommuner säger just så eller att den riksspråkliga formen inte förekommer, men att det är sannolikt att den som använder huggare och göddig är från Boden respektive Mjölby.

I andra fall måste man fuska en aning. När en kommun är för liten för att ge tillräckligt många träffar har jag låtit en större geografisk enhet vara stand-in. Län är en alldeles för grov indelning för min smak, men det finns en uppsjö av andra med namn som FA-region (för funktionell analys­region), LA-region (för lokal arbetsmarknadsregion) och liknande.

Metoden lämpar sig bäst för att söka efter ord. Det är dock inte helt omöjligt att även hitta annat, som uttal eller grammatiska särdrag. Ett exempel är klassikern kex–tjex, där ingen stavar ordet på det sistnämnda viset, även om de uttalar det så. Men just att uttalsskillnaden är så välbekant gör att den förekommer i åtskilliga metadiskussioner i diverse forum, och med det har jag ändå lyckats komma upp i mer än 2 000 träffar. Ämnet engagerar till och med folk så till den milda grad att det finns åtskilliga Facebook-grupper med namn som ”Det heter kex inte schex!”, ”Det heter schex inte kex!”, ”Om man säger chex till kex varför säger man inte cheso till keso?”, ”Alla vi som vet att det uttalas kex och inte ’CHEX’”, ”Vi som äter Kex och inte CHex!!” och ”Vi som hatar folk som kallar KEX för CHEX!” – för att nu bara nämna några. Engagemanget är också ofta så stort att kommentarer i stil med ”Sånna som du borde inte få leva” inte är ovanliga.

När det gäller söktermer kan det ibland också var fruktbart att chansa på vad som kan tänkas existera. Ett sådant exempel är varianter av ordet bjuda. Bjussa känner nog de flesta svenskar till, men jag hade också hört bjucka (vilket visar sig vara stockholmskt). Kunde det möjligen finnas ännu fler varianter? Jag testade att sätta in andra konsonanter i mitten av ordet, och mycket riktigt är bjuppa (mest Jämtland och Västernorrland) och bjurra (främst Norrbotten) ganska vanliga, och även bjubba, bjulla, bjutta och bjugga existerar.

Det i mitt eget tycke mest intressanta i sammanhanget är att se vilka områden som hänger ihop. Självklart talar man i en given kommun ungefär som i grannkommunerna, men någonstans måste ju gränserna gå, och frågan är då om folk på en viss ort väljer att vända sig i den ena eller den andra riktningen.

En observation är att Norrland påfallande ofta är samstämmigt. Till denna grupp av drag hör klassikern ostkrokar, ’ostbågar’, men också kvalla, ’kvalitet’; hunka, ’hundralapp’; sprolla, ’(inte) spela roll’, och trycka, ’trycka i sig (mat)’. Även om de kan förekomma också i Stockholm­ och annorstädes, har de sådan norrländsk slagsida att det är svårt att komma undan misstanken att de härrör därifrån.

I andra fall förenas Norrland och Stockholm gentemot resten av landet. Pirra heter så i dessa områden, men hellre säck(a)kärra i södra Sverige (vilket ibland brukar föreslås bero på att pirra har sexuella konnotationer i sydsvenska dialekter). Så länge vi begränsar oss till moderniteter, tycks det vara vanligare att Skåne eller Göteborg skiljer sig från Stockholm än att Norrland gör det. Möjligen skulle man kunna tolka det som att Stockholm är huvudstad i högre grad för norrlänningar än för göteborgare och skåningar.

Andra kopplingar är mer överraskande. Som framgår av kartan tycks Närke ansluta sig till Sydsverige när det gäller benämningen på McDonald’s – donkan –  men även i fallet chips, som hellre heter chibbe eller chibba i södra Sverige, snarare än chirre, som förekommer i Stockholmstrakten.

Hittills har mitt utforskande av de moderna dialektskillnaderna ärligt talat mest handlat om ”fjärilssamlande”; jag har alltså kartlagt saker och ting lite planlöst mest för att jag själv varit nyfiken­ på hur det ligger till. Men man vill ju helst framstå som lite mer seriös forskare än så, och jag vill gärna tro att det även går att dra mer vetenskapliga slutsatser av detta.

En intressant finess med att göra kartor är att man kan upptäcka ”öar” med gemensamma drag. Om exempelvis Norrland, Skåne och Finland har något gemensamt, som inte delas av resten av det svensktalande språkområdet, ligger det nära till hands att anta att det centrala (i vårt fall mellersta Sverige, och i synnerhet Mälardalen) uttrycket är modernare, medan det i periferin är äldre.

Bakgrunden till detta är att det är mindre sannolikt att de perifera områdena alla skulle ha hittat på samma uttryck oberoende av varandra. Troligen har i stället de flesta svensktalande varit ense om ett och samma uttryck, men så småningom har man i mellersta Sverige hittat på ett nytt uttryck för fenomenet, som har ersatt det äldre.

Exempel på detta är böjningsmönstret dammsuga–dammsugade–dammsugat i stället för dammsuga–dammsög–damsugit. Här förekommer böjningen dammsugade mest i periferin, och har därför sannolikt använts även i mellersta Sverige, där den sedermera ersatts av böjningen dammsög. Verbet lär från början vara en avledning av dammsugare, snarare än av verbet suga (även om ju det så klart ytterst ligger bakom) medan den antaget nyare versionen bildats direkt på mönstret av suga (som, såvitt jag vet, inte kan böjas sugade–sugat i någon dialekt).

Andra sådana exempel är (med det äldre, perifera uttrycket först i paret) tipsrunda–tipspromenad; gympa–jumpa; nypotatis–färskpotatis och söndrig–trasig. Ibland kan vi få bekräftat i litteraturen att den perifera formen verkligen är äldre – exempelvis slog trasig om annat än textilier (det har förstås att göra med trasor) igenom under 1800- och 1900-talen.

Ibland kan man också hitta en misstänkt lucka när ett uttryck tappar i popularitet. Jag sökte exempelvis efter fränt som allmänt positivt uttryck.  I mina öron hade ordet klang av 1970-tal, men det visade sig leva och ha hälsan i Svealand och Norrland, fast med ett tomrum just runt Stockholm. En tänkbar tolkning är att ordet i denna betydelse först uppkom i Stockholmstrakten, men att det också var i ursprungsområdet som man först tröttnade på det.

Det kan även vara intressant att jäm­föra de bevisligen moderna dialektdragen med mer traditionella drag – sådana som det redan finns dialektkartor över. Kan man månne upptäcka att vissa orter ändrar sin orientering med tiden, från att tidigare ha influerats av grannen X till att influeras av grannen Y? Jag har tidigare nämnt såväl Åsele som Nordnorrländsk dialektatlas. I den boken kan man ganska tydligt se att det i Åsele i grunden fanns en ångermanländsk dialekt som kravlat sig uppför Ångerman­älven. I modern tid är det dock lättare att färdas på landbacken (och i luftrummet), och den metropol som numera lättast nås från Åsele är Umeå. Det ursprungligen ångermanländska Åselemålet har därför med tiden fått en ganska tjock fernissa av västerbottniska drag. När det gäller moderna företeelser som förknippas med exempelvis snabbmatskultur, datorer och massbilism, så lierar sig Åsele i allmänhet också med Umeå, även om det  – som nämnts ovan – är svårt att få tillräckligt med material från en så liten ort.

Samtidigt räcker det inte att notera­ vilka kommuner som bildar enheter – vi vill också veta vilken ort som är innovationscentrumet, det vill säga var de nya språkdragen uppstår och varifrån­ de sprids.

Den metod som jag har skisserat ovan är ruskigt arbetskrävande, och det tar en hel arbetsdag att få fram ett par hundra användbara träffar. Det är dessutom ett fasligt monotont arbete, så det finns flera anledningar till att det egentligen borde göras maskinellt. Det skulle kanske öka risken för felaktigheter, men å andra sidan skulle man på det sättet kunna få betydligt fler träffar, så förhoppningsvis skulle felaktigheterna drunkna i den större datamängden.

Det finns ytterligare ett par fördelar med att låta en dator sköta det hela. Hittills har jag bara brytt mig om geografi, men med större arbetskapacitet skulle man kunna täcka in fler parametrar. Bloggskribenter uppger i princip alltid kön, ofta också ålder och ibland även sådant som fritidsintressen och politisk och sexuell läggning. Kanske skulle man rent av kunna skapa en språklig profil för en 28-årig heterosexuell manlig folkpartist!

Nästa steg vore att studera det hela över tid, alltså att konstatera hur språklig spridning går till med avseende på dessa nämnda parametrar. Kommer vi att kunna se några mönster? Bär de språkligt innovativa ungdomarna med sig sina nyskapelser in i vuxen ålder, eller tas de över av en ny kull tonåringar, som i sin tur ger upp dem när också de blir äldre? Har Jönköping större inflytande på språket i Vaggeryd än på det i Nässjö? Och vilka chanser har dessa båda att påverka sin betydligt större grannkommun?

Ett aber för framtidens dialektforskning är dock, paradoxalt nog, just nätets roll. Tidigare generationer har under uppväxten främst umgåtts med folk i närmiljön. Det gör säkert dagens barn och ungdomar också, men numera är det möjligt på ett annat sätt än förr att ha nära vänner i en helt annan stad och till och med i ett annat land. Det skulle kunna slå undan fötterna på den här typen av forskning genom att språkliga innovationer sprids utan hänsyn till geografi. Å andra sidan finns ju sådant som ålder, kön, utbildning och mycket annat kvar att studera. Och om vi väljer att umgås med folk på andra orter snarare än med dem som finns runt omkring oss – och därmed påverka och påverkas språkligt – så beror det rimligen på att vi har något särskilt gemensamt med dem.