Bild: 
Beinecke Rare Book and Manuscript Library
Munkägt. Wilfrid Voynich köpte manuskriptet av jesuitmunkar.

Gåtan som kan sakna lösning

 
av: Johan Martinsson

Ingen vet vem som har skrivit. Och ingen har lyckats lösa koden. I hundra år har man stirrat på manuskriptets märkliga symboler och ställt frågan: ”Är detta ett språk?”

Wilfrid Voynich kunde inte tro sina ögon.

Den polsk-brittiske bokhandlaren hade vigt sitt liv åt sökandet efter ovanlig litteratur, men hade aldrig vågat drömma om något sådant här. Han befann sig i en av jesuitordens många herrgårdar – Villa Mondragone i västra Italien – och framför honom stod en kista, fullpackad med uråldriga, dammiga volymer. En av dem skulle komma att förändra hans liv.

Han tog fram boken, bläddrade i den och började läsa.

Det gick inte.

Sida upp och sida ner täckt med elegant text, men själva symbolerna liknade inte någon­ting som Wilfrid Voynich någonsin hade sett. Så han började studera de hundratals detaljerade illustrationerna i stället. Vissa sidor var täckta av vackra stjärnhimlar, andra av färgsprakande, slingrande växter.

Wilfred Voynich kände inte igen en enda av stjärnkonstellationerna.

Och han var säker på att det inte finns några växter som ser ut så där.

I år är det exakt ett sekel sedan Wilfrid Voynich fann den där boken, och för många har dessa hundra år handlat mycket om en enda fråga: vad var det egentligen han hade funnit? Själv fick Voynich aldrig reda på det. Efter att ha köpt manu­skriptet av jesuitmunkarna ägnade han återstoden av sitt liv åt att försöka läsa texten. När han dog, den 19 mars 1930, hade han fortfarande inte kunnat tyda ett enda ord.

Men Voynichs manuskript, som det i brist på läsbar titel kallades, hade redan blivit ett fenomen. Var det en krypterad text? Ett bortglömt språk? En bluff?

Redan på 1920-talet trodde sig filosofen William Newbold ha funnit gåtans lösning. Han upptäckte nämligen mikro­skopiska latinska tecken inuti textens synliga symboler. William Newbold läste dessa tecken i fem år, fram till sin död, och lyckades på den här tiden dekryptera några få av manuskriptets runt 240 sidor. Kort efter William Newbolds bortgång insåg dock alla att tecknen han trodde sig läsa bara var sprickor i bläcket, vilka bildats naturligt under århundradena.

En av dem som påvisade hålen i William Newbolds teori var William F. Friedman, som skulle bli känd som världens främste kryptoanalytiker. I början av andra världskriget knäckte han koden för Japans hemliga kommunikationstrafik, och i slutet av samma krig satte han samman en grupp som, på ledig tid, försökte knäcka Voynichs manuskript. De ägnade sig åt att identifiera tecknen i manuskriptet och transkribera, överföra, dessa till det latinska alfabetet. Sedan försökte de resonera sig fram utifrån detta. När de misslyckades fortsatte han på egen hand. William F. Friedman dog 1969. Det sägs att han löste vartenda krypto som han någon­sin tog sig an. Utom ett.

Ni kan ju gissa vilket.

Och så här har det fortsatt. Från 1970-talet fram till i dag har antalet böcker och uppsatser om Voynichs manuskript ökat i snudd på exponentiell takt. Teorierna om dess okända skapare har blivit mer och mer tvivelaktiga (1200-talsmunken Roger Bacon? Underlige 1500-talsmystikern John Dee? En ung Leonardo da Vinci? En utomjording?), och undersökningsmetoderna har – tack vare datorernas utveckling – blivit alltmer sofistikerade.

Manuskriptet har bemött alla på samma sätt. Med tystnad.

Faktum är att vi fortfarande bara kan vara säkra på ett fåtal saker: att manuskriptet skrevs i början på 1400-talet, eftersom både dess sidor och dess bläck har kol-14-daterats till detta århundrade, att dess tidigaste kända ägare var den tysk-romerska kejsaren Rudolf II:s hovläkare, Jacobus Sinapius, som levde mellan 1575 och 1622, och att dess författare måste ha varit europé. Det sista kan man sluta sig till genom att studera de illustrationer i manuskriptet som föreställer­ människor, deras frisyrer, kläder och andra kulturella markörer.

Det är i princip allt. Så till slut måste man ju ställa de tuffa frågorna:

Är det verkligen rimligt att vi, i dag, inte kan läsa en text skapad för 600 år sedan? Kan det i stället vara så att manuskriptets 170 000 tecken och 35 000 teckensekvenser faktiskt inte betyder någonting alls?

Hur kan vi egentligen vara säkra på att det finns ett språk – och inte nonsens – där, bakom manuskriptets ogenom­trängliga dimridåer?

Låt oss fråga Robert Östling, lingvistikdoktorand på Stockholms universitet med kryptologistudier i ryggsäcken:

– Under förutsättning att ett relativt enkelt krypto används så kan man leta efter mönster som kännetecknar mänskliga språk. Till exempel kan man titta på ifall ordens frekvensfördelning, alltså hur vanliga olika ord är i en text, följer Zipfs lag.

Zipfs lag – döpt efter lingvisten George Kingsley Zipf – är en statistisk lag som säger att det vanligaste ordet i ett språk förekommer (med viss felmarginal) dubbelt så ofta som det näst vanligaste, tre gånger så ofta som det tredje vanligaste, och så vidare. Exempelvis är the det vanligaste ordet i modern engelska. Det utgör 6,9 procent av orden i den stora sammanställning av engelska texter som sammansatts vid Brown university i USA. Det näst vanligaste – of – utgör 3,6 procent, och det tredje vanligaste – and – utgör 2,8 procent.

Man kan finna det här sambandet i alla naturliga språk. Så kan man finna det i manuskriptets text?

Enkelt att testa. Det är till synes tydligt att manuskriptet innehåller ord. Olika långa sekvenser av symboler åtskiljs av ”mellanslag”. Och William F. Friedman, såväl som flera av hans efterföljare, har överfört dessa symboler till latinska bokstäver. En symbol representeras av a, en annan av b, etcetera. Därför kan man mata in manuskriptet i en dator, göra en statistisk analys och komma fram till att ja, det finns sekvenser som återkommer, och ja, den vanligaste sekvensen är ungefär dubbelt så vanlig som den näst vanligaste och så vidare.

Voynichs manuskript följer alltså Zipfs lag. Det finns sannolikt ett riktigt språk, med betydelse, begravt under dess underliga symboler. Eller?

– Fast det kan finnas icke-språkliga symbolsekvenser som också följer Zipfs lag, så det i sig är inget bevis, säger Robert Östling.

Därför har manuskriptet analyserats statistiskt på flera sätt. Många fler sätt. Och resultaten har varit rätt märkliga.

Det har visat sig att teckensekvenserna i manuskriptet i genomsnitt är fyra till fem tecken långa, vilket stämmer väl överens med hur ord ser ut i många europeiska språk. Men det finns nästan inga sekvenser bestående av färre än tre – eller fler än tio – tecken, vilket stämmer dåligt överens med dessa språk.

Å andra sidan har man tittat på hur vanliga olika tecken är, och upptäckt att de följer ett mönster som är jämförbart med mönster i naturliga språk. Men samtidigt är tecknen arrangerade på ett onaturligt sätt inom orden.

Fast i och för sig har det gjorts analyser som tyder på att olika sidor i manuskriptet är vigda åt specifika ämnesområden, eftersom särskilda teckensekvenser plötsligt dyker upp med högre frekvens än på andra sidor. Men på många platser i manuskriptet kan man observera något så underligt som att en specifik sekvens upprepas tre, fyra, fem gånger i rad.

Faktum är att de statistiska analyserna har väckt lika många frågor som de har gett svar. Ju mer man försöker se igenom manuskriptets yta, desto grumligare blir den. Dess mystiska, sedan 500 år döda, författare fortsätter att gäcka generation efter generation av briljanta kryptoanalytiker.

Varför?

– Vi vet helt enkelt inte vad vi letar efter, säger Klaus Schmeh, tysk författare och en av nämnda kryptologer. Om Voynich-manuskriptet är skrivet på ett riktigt språk så förstår vi inte vilket språk det skulle kunna vara. Om det är ett krypto så förstår vi inte hur det är krypterat. Och om det är nonsens så förstår vi inte vilken sorts nonsens det är.

Förra hösten rapporterade datavetaren Kevin Knight att han, tillsammans med språkforskarna Beáta Megyesi och Christiane Schaefer, hade knäckt det så kallade Copialechiffret (se artikeln på sidan 30). Samtidigt satte Kevin Knight upp sitt nya mål – Voynichs manuskript.

Om han lyckas knäcka koden så är en stor gåta löst, och det oförklarades magi kommer att försvinna. Kanske är manuskriptet en trollformel som tappar all sin kraft i samma sekund som någon kan uttala den.

Knäck Voynichs manuskript!

Här finns hela boken som pdf:

http://archive.org/details/TheVoynichManuscript

Hör av dig till redaktionen@spraktidningen.se om du lyckas!

Publicerad i nummer: 
Oktober 2012