Bild: 
Istockphoto
Det skogstokiga går inte att uttrycka i ett enstaka ord.

Sammansatt språk

Ensamorden är bara grundfärger

Svenskan besitter en oändlig resurs när det gäller att beskriva världens nyanser: sammansättningarna.

Jag älskar sammansatta ord. Och nej, det är inte bara en grandios krönikeöverdrift utan jag älskar dem, på riktigt, sådär så att jag får fjärilar i magen när jag antingen hittar på eller läser ett riktigt bra och långt ord. Det är liksom hela charmen med svenskan på något sätt, att vi får/kan/vill sammansättningsbeskriva – det sötsura, vemodsvackra, dubbelbottnade, argledsna, skogstokiga – allt det där  som inte alls går att uttrycka  i enstaka ensamord, utan som behöver sällskap, syskon, sammanhang för att förstås lite bättre. Där orden är grund­färger och sammansättningarna nyanserna – möjligheten att måla skugga och ljus, bakgrund och detaljer.

När jag går igenom mina egna texter dyker sammansättningsivern upp överallt. Jag bygger orden på höjden i mer eller mindre bräckliga konstruktioner: flickförljuget, pianofingrar, biltvättsvänlig, omklädningsrumsondska, sommarängsinsmickrande – alla lika fulla av förståelseförväntan (om än inte alltid så lyckade).
 
Ibland hittar jag själs­fränder, andra långordsälskare, i litte­ra­turen. Nu senast hos Eija Hetekivi Olsson som fyller sin roman Ingenbarnsland med meningsmålande ord som pissmyrepolo, stelflina, pungsvettshem och höghastighetsmonster. Detta språksprakande blir extra fantastiskt eftersom berättelsen är förlagd till en minst sagt ordkarg miljö och ett hem där föräldrarna kommunicerar genom att betona ordet ”höh” på olika sätt. Hennes sammansättningar är ett strävande efter exakthet, och ibland, när det sitter, blir texten sinnesvidgande, sådär att man kan lukta/känna/smaka på den.
 
Alla är dock inte lika förtjusta i de sammansatta orden. Min telefon och min iPad till exempel. Jag skulle till och med vilja påstå att smartprodukterna hatar sammansatta ord. (Och hur smart är det, egentligen?)
 
Automatstavningsprogrammen har hittills lett till minst lika mycket språkförbistring som lättnad. Tydligast (och kanske riskablast) blev det under bokmässan förra året då det visade sig att Gothia – namnet på mässhotellet där ett stort antal av mässdeltagarna bor – automatstavades om till ”horhus”. Man kan livligt föreställa sig de relationskriser som kan ha uppstått när biblio­tekariemilda familjefäder och -mödrar natt-sms:ade hem till sina familjer att kvällen nu skulle avslutas på horhus. (Sedan kan man ju också undra varför automatstavningsprogrammet hade just det ordet primäraktivt i sin vokabulär.)
 
Vissa automatstavningar är så bisarra att de kommit att bli alldeles egna nyord. Ett av de fula orden (nej, jag tänker inte skriva vilket) stavas om till lovla av telefonens T9-rättare och Ica Maxi blir Ica Nazi. Två omskrivningar som jag kommit att föredra framför originalorden.
 
Annars är automatstavningen och jag sällan kompisar. Ibland när jag läser mina digitala anteckningar förstår jag ingenting. Texten omstavas till surrealistisk poesi när min läsplatta envisas med att kalla romanen Havsmannen för Havanna och vinterprogram för vinterkrig. Det är som att bli rättad av en idiot, en korkad besserwisserkompis som beskäftigt hänger över ens axel och undrar om man inte menade parodi i stället för parord.
 
Automatstavningen vill förstås underlätta för oss, men varför göra det enkelt för sig? Livet är inte enkelt, och att beskriva det är kanske ännu svårare. Prefab Sprout sjunger: Words are trains for moving past what really has no name, och det är också vad jag väser åt mina smartapparater. De tror att det korrekt sagda är det korrekt tänkta, men för att kunna navigera genom de där namnlösa känslolandskapen behövs fantasi, inte ordboksförnuft. Det behövs nyord och metaforer, slang och referenser och, framför allt, sammansättningar.
 
Kärnan i vårt språk är inte korrekthet utan känsla. Hur väl vi konstruerar meningsbyggnaderna av de ordklossar vi har. Tillsammans är vi starka. Du och jag och alla de miljontals ord som, samspelta och sammansatta, ska hjälpa oss att förstå varandra lite bättre: parord och särord, skojord och allvarsmeningar. Alla är de välkomna att haka i varandra och berika vårt språk. (Eller som min telefon skulle ha uttryckt det stycket: ”Kärnan i vårt språk är inte läppstift utan känsla. Hur väl V4 konstrueras meningarna av de medlemskap V4 har. Tillsammans är V4 starka. Du och jag och alla de miljontals ord som, korrekta och sammansatta, ska hjälpa oss att förstå varandra lite bättre: sämre och sämre, skolor och allvarsam. Alla är de välkomna att afrika vårt språk.”)  
 
Fotnot: läs även Olle Josephsons krönika om Eija Hetekivi Olssons stildrag, på sidan 66 .
 
Publicerad i nummer: 
April 2012