Bild: 
Graham Samuels

Tjuv gjorde tjuven till tjuv

 
av: Anna Larsdotter

Människors lust att förolämpa verkar vara tidlös. Hur kränkta vi blir har däremot med samhällsklimatet att göra.

År 2010 anmäldes över 11 000 ärekränkningsbrott i Sverige, och medierna rapporterar om ett ökat ”språkmissbruk” i skolor och på arbetsplatser. Undersökningar visar att uppemot hälften av alla tonårsflickor någon gång har blivit kallade hora.

Var vi snällare mot varandra förr? Jag ställer frågan till språkvetaren Erik Falk. Han har precis blivit klar med en avhandling om hur folk förolämpade varandra på 1600-talet, och borde kunna jämföra. Han tror inte att flödet av smädelser är större i dag än förr. Äldre tiders människor var precis lika goda kålsupare när det gällde att trycka ner varandra med ord. Dessutom var de minst lika lättkränkta.

De rättsprotokoll som Erik Falk har undersökt tyder på att folk drog varandra inför domstol så snart de anade en antydan till förolämpning eller förtal. Kallade man sin granne för horbock eller sakramentskade kona för fyrahundra år sedan så var risken stor att man hamnade i rätten. De flesta ärenden slutade med fällande dom och böter.

Så är det inte i dag. Trots att polisanmälningarna om ärekränkning har fördubblats det senaste decenniet, så hamnar få av dem i domstol. Än mer sällsynt är att någon fälls – 2009 ledde 10 857 anmälningar till 38 fällande domar.

I sin kartläggning av 1600-talets smädelseflora har Erik Falk konsulterat domstolshandlingar från Uppsala. Dels har han läst rådhusrättens domböcker, dels protokoll från universitetets konsistorium, det vill säga styrelse. Det var där alla brottmål som rörde studenter och universitetsanställda avhandlades. Tiden är 1630-tal, en epok när den akademiska världen var tydligt åtskild från den borgerliga. Universitetet fungerade som en stad i staden, med egna regler. Också språkligt skilde sig de bägge världarna åt. Inte bara i val av ord utan också i tolkningen av dem.  

– Stadens borgare hade en ålderdomligare syn på förolämpningar, säger Erik Falk. När de drogs inför domstol var den sakliga grunden avgörande. Hade en person kallat en annan person för tjuv så måste han också kunna bevisa att denne hade stulit något.

Professorerna i konsistoriet brydde sig inte lika mycket om sanningsvärdet. Deras syn på förolämpningar liknade mer vår egen tids. När studenterna kallade varandra landsförrädare, skälm eller hora sågs det inte i första hand som anklagelser om brott, utan som uttryck för ett subjektivt missnöje. Förolämpningarna var ventiler för ilska, avsedda att såra och kränka. Därför pläderade de lärda i konsistoriet oftare för förlikning än rådmännen i rådhusrätten – Professorerna var inte lika benägna att straffa, säger Erik Falk. De manade till bättring, och bad studenterna att lägga band på sig. Men om en student hade kränkt en borgare blev det oftare böter. Det var en gest av välvilja gentemot stadens befolkning.

Under första halvan av 1600-talet var de flesta människor i Sverige analfabeter. Det är inte ens säkert att rådmännen i Uppsala kunde läsa de handlingar som de skulle döma efter. De levde i en muntlig kultur, där ord inte bara var etiketter eller symboler, utan också händelser. Ord naglade fast verkligheten – de kunde påverka liv och framtid. En föro­lämpning fungerade som en giftpil, där giftet var verksamt ända tills vapnet drogs tillbaka. När 1600-talsmänniskan drog en misstänkt ärekränkare inför rätta var det för att återställa en livs­viktig balans.

Så länge man kallades för tjuv var man också en tjuv. Och genom den magi som ord ansågs kunna utöva var det inte heller omöjligt att man blev en tjuv bara genom att kallas det.

Enligt Erik Falk påminner stadsbornas sätt att hantera beskyllningar om förskolebarns. ”Nähä, där ljög du allt”, kan svaret bli, hur orimlig den anklagelsen än är. Och så kräver man bevis.

– Borgarna reagerade på samma sätt, säger Erik Falk. De blev ibland aggressiva när de utsattes för beskyllningar. Protokollen visar att de kunde ta till vedträn och andra tillhyggen för att skipa rättvisa på egen hand.

Uppsalaakademikerna resonerade mer som vuxna. De var vana att läsa och skriva, och drabbades inte på samma sätt av det muntliga ordet. Att bli kallad tjuv var visserligen otrevligt och kanske kränkande, men det påverkade inte existensens grundvalar.

Med läs- och skrivkunnighet förbleknar en del av ordens kraft och magi.

Begreppet ärekränkning har funnits i svenska lagar i åtminstone sjuhundra år. I Uppsala tillämpades Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet, i dag regleras förtal och förolämpningar i brottsbalkens femte kapitel. Uppsalaborna dömdes enligt medeltida rättsprinciper, dagens svenskar enligt lag­stiftning från 1962. I tre paragrafer behandlas förtal, grovt förtal och förolämpning. Om brotten anses grova kan de leda till fängelse.

På Magnus Erikssons tid, liksom under 1600-talet, kostade det tolv mark att skymfa någon.

Historiker har framhållit att det är omöjligt att förstå äldre tiders samhällen utan att ta hänsyn till begreppet ära. Samtidigt har de haft svårt att förklara vad detta mångtydiga ord har haft för innebörd. I forna tiders domstolsproto­koll framstår äran, eller hedern, nästan som något fysiskt – ett ting som människor bar med sig genom livet och vaktade likt en skatt. I äran eller hedern fanns ditt anseende, lagom tilldelat för just din position i samhället.

Om en domstol dömde dig till ärelöshet – vilket skedde – betydde det att du förlorade din samhälleliga kreditvärdighet. Ärelösa personer var sådana som bödeln eller rackaren – de som tvingades göra det som ingen annan ville befatta sig med. Utan ära var det svårt att leva. En del forskare anser att det tidigmoderna Sverige präglades av vad vi i dag kallar för en hederskultur, något som i 2000-talets mångkulturella samhälle kommit att associeras med kvinnoförtryck och patriarkala strukturer.

Att ärekränkningsmål var vanligt i Sverige under såväl 1600- som det tidiga 1700-talet vittnar flera forskare om. År 1680 handlade majoriteten av alla brottmål vid Stockholms kämnärsrätter om verbala kränkningar, visar historikern Arne Jarrick och ekonomi­historikern Johan Söderbergs undersökning. Den tidigmoderna epokens människor tycks ha varit betydligt känsligare för förolämpningar än för våld, skriver de.

Under 1700-talets lopp bryts den här utvecklingen. Antalet stöldmål i stadens rätter ökar, medan våldsbrott och ärekränkningar minskar. År 1780 var okvädandemålen bara en fjärdedel så många som hundra år tidigare, räknat per invånare. Det behöver i sig inte betyda att folk blev snällare mot varandra, bara att de inte längre ansåg det nödvändigt att anmäla elakheterna. Det kan också betyda att domstolarna tyckte att brotten var bagatellartade.

Mot slutet av 1700-talet förlorade alltså äran något av sin kraft i samhället. Det hade med läskunnighet och utbildning att göra. Men också med en ny syn på människan som fri och oberoende av kollektiva bestämningar.

Därmed kan man kanske tycka att uttrycket ärekränkning helt skulle ha förlorat sin betydelse för dagens människor. Så är det inte. Polisanmälningarna om ärekränkning ökar. Fast det verkar som om tyngdpunkten i ordet förskjutits från det första ledet till det andra. Om 1600-talets människor var besatta av äran så är 2000-talets inriktade på själva kränkningen. Kränkt har blivit något av ett modeord, knepigt att definiera och just därför så användbart. Det krävs ganska grova glosor för att en person ska dömas för förolämpning i en svensk domstol nuförtiden.

– Allmänt förklenande omdömen anses människor få stå ut med i dag, bekräftar Vilhelm Persson, docent i offentlig rätt vid Lunds universitet. Det gäller speciellt offentliga personer.  

Samtidigt måste varje fall ses i sitt specifika sammanhang, poängterar han. Hur och i vilket sammanhang en smädelse uttalas har betydelse för hur den bedöms. Ett ord som hora – ett av få skymford som har levt kvar från medeltiden in i vår tid – har beskrivits som ”avväpnat” av forskare. Det har helt enkelt blivit trubbigare och vardagligare. Men att det i vissa sammanhang fungerar som ett kraftuttryck bland andra, betyder inte att det inte kan vara djupt sårande i andra.

Varför 2000-talets människor är så lättkränkta har det spekulerats om i böcker och tidningsartiklar. Fenomenet har skyllts på psykoanalysens fokus på barndomens förnärmelser, på en alltför omhändertagande stat, på en allmän ”skylla ifrån sig”-kultur, där människor vägrar växa upp och ta ansvar för sina handlingar.

Kanske har det också med vår tids intresse för yta att göra. Ord kan ju repa och skita ner den mest omsorgsfullt putsade fasad. Den ära som 1600-talets Uppsalabor lade ner så mycket kraft på att vårda, är kanske vad vi numera kallar personligt varumärke.

Läs mer: Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala av Erik Falk. Odygd och vanära – folk och brott i gamla Stockholm av Arne Jarrick och Johan Söderberg. 

Publicerad i nummer: 
2/2012