Ray bakar filmfigurer

Hon har lätt för att skriva, men dialogen i ett filmmanus beskriver Lolita Ray som knepig. Det är svårt att hitta trovärdighet i den. Därför läser hon alltid dialogen högt, för att höra om hon verkligen använder talspråk i stället för skriftspråk. Hon vill också undvika att rollfiguren säger och gör samma sak.

- Jag ska gå och koka kaffe, säger Lolita Ray samtidigt som hon reser sig, för att illustrera när dialog och handling inte harmonierar.

Sedan tillägger hon:

- Det blir oftast mycket mindre som behöver sägas än vad man tror från början.

Efter ett innerligt skratt konstaterar hon att sådana övertydligheter fortfarande skrivs för svensk film.

Efter tio års plitande har Lolita Ray flyt i skrivandet, vilket poängteras av hennes Guldbaggenominerade insats i Svinalängorna. Men ibland känner hon en uppförsbacke. Det är när hon vill säga för mycket. När hon börjar skriva bok i stället för film.

- Att begränsa scenerna till ett bildspråk är utmaningen, förklarar hon.

Varje morgon går Lolita Ray en mil. Hon kallar det för sin tankerunda. Men inte bara hjärnan, utan även hennes rygg behöver den motionen.

För drygt tio år sedan opererades hon och blev konvalescent. För att få tiden att gå föreslog en kompis att hon skulle börja författa manus. Lolita Ray tog sats, och blev förtjust i att berätta med bilder.

- Det lämnade utrymme i karaktärerna och de fick ett glid. De blev levande.

Innan hon började manusförfatta skrev hon korta berättelser och dikter. Poesin fick ge plats åt musiken när hon blev mamma. Men fem barn senare samlade hon ett trettiotal dikter, skrivna under 25 år. Boken, The right of a voice, gavs ut av det walesiska (!) bokförlaget Tregolwyn, och illustrerades av fotografen Rhys Jones.

- Med en dikt tar man det hela vägen. Liksom med en låttext. Ett filmmanus är ingen färdig produkt. Där är uppdraget att servera en regissör som ska gestalta det.

En eftermiddag i maj tar Lolita Ray emot hemma, på tredje våningen i 1930-talshuset. Vi sitter vid hennes arbetsplats, ett klaffbord i mörk faner. Hennes klara mörka ögon blinkar nog aldrig under samtalets gång. Hon skrattar ofta, och lusten är en stark drivkraft. Att skriva är kul.

När Lolita Ray tecknar sina karaktärer tänker hon gärna på folk hon känner.

- Jag söker en trovärdighet, något karaktärsdrag jag kan låna och som jag sedan kan baka in i min figur. Det blir lite enformigt att bara gå till sig själv.

Hon vet att hon har lyckats med sina karaktärer när de börjar agera på egen hand. Och ibland blir hon överraskad, som när hon sätter en figur i en svår situation - och den reagerar på ett oväntat sätt.

Hennes egna erfarenheter är en annan del av arbetet. Filmen Svinalängorna, som är baserad på en bok av Susanna Alakoski, har fått flera rayska drag.

- Som den lilla porrtidningsscenen när huvudpersonen Leena möter sin svenska kompis för första gången. Ungefär det har jag varit med om, minns Lolita Ray.

både i romanen Svinalängorna och i filmen samlar den unga Leena på ord. Hennes intresse för språk koncentrerades i manuset. Ord som alkoholist, antabus och deras lexikala förklaringar blir ett slags återkommande ramsor. Den sortens förtätning visar hur manusförfattaren Ray arbetar.

Ett annat manuskoncentrat är att Leenas två bröder i romanen "slås ihop" till en lillebror. Sviterna från den miserabla uppväxten får katastrofala följder - brodern tar sitt liv.

Även här grävde Lolita Ray inombords och gjorde ett val.

- Jag har en bror som tog livet av sig, berättar hon. Det använde jag här för att det skulle vara Leenas knut, alltså orsaken till den skuld hon känner. Om det ska bli trovärdigt, så kanske man måste bottna i den här sortens berättelse, när man berättar den.

Inför manusarbetet läste hon om romanen. Hon satte klisterlappar vid de passager som kunde utgöra delar av en dramaturgiskt hållbar berättelse.

- Boken beskriver mer ett tillstånd, säger Lolita Ray. Det finns inget riktigt slut eller någon upplösning. Man lämnar huvudpersonen i en oviss framtid. Boken bar inte självständigt till att bli film.

Därför började hon och regissören Pernilla August att fantisera kring den vuxna Leena. Ur den processen växte ytterligare ett tidsplan, som inte ingick i den litterära förlagan. På en vägg i arbetslokalen sattes klisterlapparna från Lolita Rays romanläsning upp, filmens dåtid. Till höger drogs ett streck och på andra sidan sattes nya klisterlappar upp, de som beskriver filmens nutid. Ray och August tog bort och lade till personer. De förflyttade spelplatser.

- I nutidshistorien hade vi tio olika sätt att starta upp hur Leena får reda på att hennes mamma är allvarligt sjuk, berättar Lolita Ray och exemplifierar: hon är ensam, hon kommer gående med sin man, det är hennes födelsedag ...

I filmen är det lucia.

Efter hand koncentrerades spelplatsen till den klaustrofobiska lägenheten. De rensade bort allt som störde eller tog bort fokus från själva konflikten mellan Leena och hennes mamma.

I takt med att storyn tog form ville de få språket mellan de olika tidsplanen att skilja sig åt. Filmens här och nu bestämdes av karaktärerna och miljöerna. Med scenerna i dåtid var det annorlunda.

- Vi frågade oss vad man använde för språk på sjuttiotalet, förklarar Lolita Ray. Vi tog bort uttryck och lät dem till exempel inte säga "pucko" till varandra.  

De ville heller inte datera tjejerna så att dessa skulle prata något stockholmssnack av i dag. Men det skånska skulle finnas med. Och det finska.

- Det blev mer genuint med finska repliker, säger Lolita Ray.

Hon påpekar att valet av skådespelarna Outi Mäenpää och Ville Virtanen, som spelar Leenas föräldrar i filmen, starkt bidrar till autenticiteten i och med att de talar på sitt modersmål med varandra.

I filmen förstår Leena finska men hon talar inte själv språket. Överlag säger hon inte mycket och framstår som sluten. Tystnaden fanns  "inskriven" i manus.

- Men vi skriver inte att Leena är tyst eller vad hon tänker, däremot vad som händer och hur hon agerar: "Leena hör sina föräldrar gräla", "Leena tappar upp ett bad till sin bror".

Nära inpå biopremiären av Svinalängorna i fjol gav Lolita Ray ut soloskivan Flickan av is. När albumet var inspelat och pressat upptäckte hon att det fanns en historia gömd bland alla låtarna. Den insikten ledde till föreställningen Flickan av is och den dödsdömde fången, som framförs tillsammans med pianisten Annika Styrmark.

Lolita Ray rör sig gärna mellan genrerna och provar olika uttryck. Någon ny film väntar inte härnäst. Däremot en självbiografisk roman. Kanske.

- Jag ska se om jag vill släppa den ifrån mig, säger hon.

I hennes skrivbordslåda ligger även en kriminalroman som kan bli en film. En pjäs, en barnberättelse och noveller väntar också på att komma ut. Och ännu fler dikter. Hon bloggar regelbundet. Lolita Ray tycker det är kul att forma orden och knåda karaktärerna.