Bild: 
The British Library
Foto: hieroglyphs.net och The British Library

Rosettastenen

Svensk startade kapplöpningen till Rosettastenens lösning

Vägledd av sina kunskaper i koptiska lyckades svensken Johan David Åkerblad lösa några av Rosettastenens mysterier – tjugo år före Jean-François Champollions berömda genombrott.

Det här är berättelsen om språkforskaren Johan David Åkerblads korta gästspel i världsberömmelsens ljus. Som så många andra historier börjar den med ett krig, närmare bestämt Napoleons misslyckade fälttåg till Egypten. Utanför staden Rosetta, eller Rashid på arabiska, i Nildeltat stöter grävande franska soldater på en mystisk sten år 1799. Den gråa granitplattan var en dryg meter på höjden, och dess ena sida var fullständigt täckt av en text skriven med tre olika sorters skrivtecken: hieroglyfer, demotiska och grekiska.

Den grekiska texten på Rosettastenen hade dåtidens lärda inga problem med att läsa. Det visade sig vara ett äredekret, ett påbud, daterat 196 före Kristus, i vilket prästerskapet i Memfis hyllar den unge kungen Ptolemaios Epiphanes. Det var naturligt att anta att de båda andra texterna innehöll samma text - men i egyptisk version.

Vid denna tid var den gamla egyptiskan ännu ett mysterium för de lärde. Man visste att tre inhemska skriftspråk hade använts i det forna Egypten: hieroglyferna samt de mer lättskrivna hieratiska och demotiska skriftspråken (se artikeln på sidan 24).

Rosettastenen gled snart fransmännen ur händerna - den beslagtogs av de brittiska segrarna i kriget om Egypten. Ända sedan 1802 kan den beundras på British Museum. Det hindrade inte de franska vetenskapsmännen, eftersom man hade hunnit göra kopior. Hemma i Frankrike försökte bland annat landets främste orientalist, Silvestre de Sacy, att tolka den demotiska skriften, men han lyckades i stort sett bara lokalisera ett par namn. de Sacy beslöt sig då för att koppla in en kollega som just då befann sig i Paris - en svensk språkbegåvning som tidigare hade assisterat honom med tolkningen av koptiska handskrifter.

Johan david åkerblad, svensk orientalist och diplomat, var vid denna tid 42 år gammal och hade åratal av resor och vistelser kring Medelhavet och i Mellanöstern bakom sig. Han var född i Stockholm - det andra barnet till den berömde spegelfabrikören Johan Åkerblad - och hade studerat språk och historia vid Uppsala universitet. År 1783 hade han anställts som kanslist i Kungliga kansliet, varefter han fått en befattning vid den svenska beskickningen i Konstantinopel. Det skulle bli det första steget till en tillvaro som världsmedborgare.

Johan David Åkerblads liv präglades av ständig rörelse, ständig jakt på ny kunskap. Rutinuppgifter tycktes tråka ut honom. Fyra månader efter att han anlänt till den svenska legationen i Konstantinopel klagar han i ett brev: "Och har jag haft god tid at ångra mig, at jag låtit reslusta bedra mig at förslösa min ungdom på detta abominabla stället ..." Snart ger Åkerblad sig i stället ut på studieresa i riktning mot Syrien och Egypten. Överallt studerar han språk, kultur och historia. Konsuln i Aleppo kan senare berätta att "Åkerblad till den grad af fullkomlighet kände turkiskan, persiskan och arabiskan, att man i talet ej kunde skilja honom från infödingarne".

Så där fortsätter det genom åren, och Johan David Åkerblads kunskaper i språk och historia växer under ständiga resor och ständig kommunikation med vetenskapsmän från hela Europa. Brevväxlingen sker på svenska, tyska, franska och italienska. Han intresserar sig bland annat för grekiska och persiska inskrifter, feniciska namn, kilskrift samt de runor han hittade på ett marmorlejon i Venedig, det så kallade Pireuslejonet. Till Paris - ett akademiskt centrum för orientaliska studier vid denna tid - reser han sommaren 1801. Här söker han samarbete med Silvestre de Sacy, som är professor i arabiska vid École speciale des langues orientales vivantes.

Via Silvestre de Sacy fick Johan David Åkerblad tillgång till två kopior av Rosettastenen. Precis som fransmannen utgick han från namnen i den grekiska skriften och försökte hitta deras motsvarigheter i den demotiska. Det vanligast förekommande namnet, Ptolemaois, blev en avgörande nyckel, som hjälpte Åkerblad att börja koppla ihop tecken och språkljud - hela tiden med koptiskan som referens.

Efter två månader avgav Johan David Åkerblad rapport till de Sacy: han hade då läst samtliga namn i den demotiska inskriften och även knäckt ett par av dess egyptiska ord, bland annat grekisk och tempel. Sina resultat publicerade han samma höst med titeln Lettre sur l'inscription égyptienne de Rosette, adressée au citoyen Silvestre de Sacy 1802. Där ingick också en jämförande uppställning mellan det koptiska alfabetet och de tecken som Åkerblad uppfattade som dess demotiska motsvarigheter.

Efter detta övergick lösandet av hieroglyfernas gåta till att bli ett slags akademisk kapplöpning mellan Storbritannien och Frankrike som befann sig i krig fram till Waterloo 1815. Britternas spjutspets var den vetenskapliga mångsysslaren Thomas Young. Han kunde visa att Johan David Åkerblad hade varit på rätt väg men att svensken inte insett att alla demotiska tecken inte representerar enskilda språkljud. Thomas Young gjorde också vissa framsteg med hieroglyftexten.

Men tidens alla språkvetare stod sig slätt mot fransmännens främste: språksnillet Jean-François Champollion, som redan som tonåring var passionerat intresserad av koptiska och fornegyptiska. Rosettastenen var bara en av hans källor; han hade närmast ett maniskt intresse för hieroglyfer. Jean-François Champollion gjorde en rad viktiga antaganden som ledde honom rätt, bland annat att vissa tecken är ideogram, symboler för begrepp, medan andra är tecken för ett eller flera språkljud. Han skriver: "Det är ett komplext system, en skrift som på samma gång är figurativ, symbolisk och fonetisk, i samma text, i samma fras - ja, nästan i samma ord."

År 1824 publicerar Jean-François Champollion sitt banbrytande verk Précis du système hiéroglyphique des anciens Égyptiens. Han följer senare upp detta med en egyptisk grammatik och ett lexikon. Därigenom blåser han inte bara liv i det glömda språket fornegyptiska, utan får hela kulturen att uppstå från det döda. Från och med nu kan forskarna börja tyda detaljerade texter om religion, politik, krig och vardagsliv på tempelväggar och papyrer. Naturligtvis återstår mycket arbete för språkforskarna - ett arbete som fortfarande pågår - men det är inget tvivel om att det var Jean-François Champollion som lade grunden för hela den moderna egyptologin.

Vad hände då med Johan David Åkerblad? I praktiken försvann han ur egyptologins historia, även om han brevväxlade både med Thomas Young och med Jean-François Champollion. Några år efter sekelskiftet blev han osams med sina svenska uppdragsgivare - oklart hur - och slog sig ner i Italien där han kunde få sitt lystmäte av ruiner och forntida texter. Författaren Per Daniel Amadeus Atterbom skriver i ett brev från Rom att "den bekante orientalisten och fornforskaren Åkerblad drifver sin ovilja mot det oskyldiga hemlandet ända till den ytterlighet, att han gifver sig ut för Dansk och bland utlänningar söker hvarje möjlig anledning att skildra Svenskarne som barbarer och dumhufvuden". Åkerblad dog 1819; han ligger begravd i Rom.

Hur bedöms Åkerblads insatser av moderna egyptologer? Åke Engsheden, doktor i egyptologi vid Uppsala universitet, tycker att förtjänsterna är fler än bristerna. Det demotiska alfabet som Johan David Åkerblad ställde upp innehöll många misstag, men det var mer rätt än fel.

- Han är vetenskapsman i den bemärkelsen att han utgår från det monument som ska studeras och jämför texterna utan att blanda in andra ovidkommande språk.

Ett grundläggande fel var att Åkerblad trodde att alla tecken i demotiskan representerar ljud. Bland annat missade han de tydliga bågar som inramar kunganamnen - ett ganska underligt förbiseende av en så begåvad person.

- De tankar som Åkerblad gör sig hade inte lett vidare särskilt långt, säger Engsheden. Hade han fortsatt, hade han förmodligen ändå inte blivit en Champollion.

Därmed kan vi vederlägga de ständigt surrande rykten som hävdar att Johan David Åkerblad var på väg mot ett genombrott med Rosettastenen. Men, som han själv skriver, "varje upptäckt huru obetydlig den än må vara, har alltid sitt värde och förtjänar att deponeras i den mänskliga kunskapens omätliga arkiv; man bör dock ej tillmäta varje småsak en sådan betydelse, som gör både upptäckten och upptäckaren löjliga".

Publicerad i nummer: 
Oktober 2009