Rikssvenskans rötter
På medeltiden fanns knappast någon gemensam talad svenska. Först på 1600-talet hände någonting. Då kan vi se de första exemplen på talad rikssvenska som används i vissa kretsar i Stockholm.
Det är kanske inte helt lätt att förstå att de svenska dialekterna egentligen är äldre än det svenska riksspråket. Men någon gemensam talad svenska fanns knappast på medeltiden. Först på 1600-talet hände någonting. Då kan vi se de första exemplen på talad rikssvenska som används i vissa kretsar i Stockholm.
Det är ingen tillfällighet att det är just där. Staden växte och förändrades enormt när Sverige, som gryende stormakt, började förstå poängen med att visa upp sin huvudstad som statussymbol: ståtliga nybyggen, ny stadsplan och mångdubblad befolkning. Hit flyttade nu många adelsmän in i palats för att leva ett modernare liv. Deras förfäder hade huvudsakligen bott på sina lantgods - och mestadels pratat västgötska, småländska, sörmländska, uppländska eller något annat regionalt.
Den nya generationen adelsfolk hade andra intressen: de hade kommit till storstan för att umgås på kontinentalt manér, pråla i snygga kläder, festa och skvallra. Vad händer då när en massa olika dialekttalare börjar umgås flitigt sinsemellan? Jo, de påverkar varandra, och till slut har en ny mix växt fram, ett hopkok av de olika dialekterna. Och på den dialekten bygger vår rikssvenska.
Ett bra exempel är ändelsen er i ord som flicker och byxer som än i dag är den normala i ledig svenska. På många håll i Götalandskapen och den inre delen av Sörmland hade denna ändelse växt fram - och från de områdena kom också många adelsmän. Östmälardalingar, upplänningar och finlandssvenskar hade ett annat, mer komplicerat system, där vokalen kunde avgöras av den föregående stavelsen längd: det hette till exempel gatur men kyrkår (’gator’, ’kyrkor’). Så lät det troligen också i den äldsta stockholmskan. Men i det nya kompromissade adelsspråket blev det den enklaste ändelsen som segrade: er.
Detta att säga flicker, byxer, som en del i dag betecknar som slarvigt, var en gång tvärtom eftersträvansvärt och salongsfähigt. Mer ohotat i dagens rikssvenska är uttalet av våra pronomina mig och dig. De uttalas i princip alltid mej och dej, en tydligt rest av stormaktstidens samtalsspråk. På 1600-talet fanns en mängd dialektala varianter av orden: den infödda Stockholmsbefolkningen sa säkert mäg och däg - former som också verkar genuina i hela östra Mälartrakten och i Uppland. Västgötar hade i stället ofta formerma mäk och däk; kanske fanns det också folk från delar av Götaland eller Värmland som sade maj och daj, ungefär som i sentida göteborgska eller skånska. Men så fanns det en hel del från Östergötland och södra och västra Sörmland, där däj och mäj var de naturliga formerna. I den här röran av uttal tycks så småningom de sistnämnda ha gått segrande. Det syns tydligt i olika stockholmska adelspersoners brevskrivande att det här är de former som man använder vid hovet.
Den tydligaste stockholmskompromissen överlevde dock inte till vår tid, utan dog ut redan på 1700-talet. Det är böjningar som bokan, ’boken’. Den är resultatet av ett tydligt språkmöte: det heter i genuin dialekt boka, ’boken’, över stora delar av landet, men alldeles i Stockholmstrakten och nordvästerut fanns ett rätt stort område där dialekterna hade ungefär samma form som skriftspråket: boken, bokin (eller andra former). Kompromissen mellan boken och boka är helt logisk: bokan. I stockholmskan dyker den här typen av böjning upp redan under senmedeltiden. Många exempel hittas i Stockholms stads tänkebok. De förekommer i Gustav Vasas brev, och från andra hälften av 1500-talet och sedan över hundra år framåt i mängder av exempel, vars gemensamma nämnare är kopplingen till Stockholm och dess adliga umgängesvärld.
Men varianten tycks ha dött ut före 1800, och den spreds aldrig ner till den folkliga stockholmskan. Varför? Tja, vid den här tiden hade adeln spelat ut mycket av sin historiska roll; 1809 förlorade den i princip sina sista privilegier, och ungefär från den tiden är det svårt att se tecken på att adelsspråket sprids ner till andra samhällslager. Rikssvenskan tycks här ta en annan utvecklingslinje, vilket skiljer den från många andra riksspråk. Till exempel franskan, engelskan och danskan har fortsatt att fram till i dag bygga på adelns gamla, traditionella uttal. Även det svenska standarduttalet hämtades alltså till en början från adelns vardagsspråk, men har sedan ett par hundra år alltmer korrigerats av den framväxande medelklassens osäkra uttal efter skriften. Men i nästan varje vardaglig mening vi uttalar finns ändå tydliga spår som leder tillbaka till 1600-talets dynamiska språkmöte i huvudstaden.
