Revolutionerande enkel svenska

För trehundra år sedan, den 29 augusti 1708, kom en liten pojke till världen i prästgården i halländska Vinberg. Fadern Jonas Dalin, var kyrkoherde, och i både mammans och pappans släkter fanns gott om präster, och ingen hade väl blivit förvånad om även Olof, som gossen döptes till, hade valt den yrkesbanan.

Men nu ville det sig annorlunda. I stället blev Olof von Dalin – med dagens titulaturer – journalist, språkkonsult och ståuppkomiker. Han var ett språkligt geni med enorm förmåga att växla mellan stilar och genrer. Ett mer lättflytande och begriplig svenska hade aldrig tidigare skådats i detta land.

- Hans storhet ligger i att han bryter mot barockens överdåd och lärdomsspråk. Hos Dalin finns en enkelhet och en klassicism som han är först med i Sverige, säger Sverker Göransson, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

För att lyckas med detta konststycke var Dalin tvungen att göra både en social och en språklig resa, och den första anhalten var prästgården i Vinberg. Efter Jonas Dalins död våren 1710 tog Severin Böckman över kyrkoherdetjänsten. Han blev också Olofs bonuspappa när han gifte sig med änkan, Margareta Ausenius.

Böckman såg till att barnen fick undervisning i hemmet, och 1721 skickade han den trettonårige Olof och hans bror Johan till Lund, där de studerade vidare vid universitetet.

En som tog sig an den unge Dalin i Lund var filosofen Andreas Rydelius. Han var en av de första i Sverige som undervisade på svenska i stället för på latin. Han var också omvittnat skicklig på att göra de mest invecklade filosofi­ska teorier begripliga. Med humor och en framställningsförmåga som fångade publiken fyllde han föreläsningssalarna.

Mötet med Rydelius måtte ha gjort starkt intryck på ynglingen från Vinberg, för just begriplighet, humor och en makalös talang att fånga läsarna var det som skulle komma att känneteckna Dalins verk.

Språksituationen i Sverige var minst sagt splittrad på den här tiden. Någon standardstavning fanns inte, även om debatten om behovet var i full gång. När det gällde talspråket varierade det kraftigt mellan olika delar av landet och mellan olika socialgrupper. Skaralektorn Sven Hof gav 1753 ut en skrift med titeln Swänska språkets rätta skrifsätt. Där delar han in talspråket i offentligt och privat. Det privata talet i sin tur delar han in i umgängesspråk och gemene mans språk.

Det offentliga talet låg nära skriften och lät ungefär likadant i hela landet. Det privata var desto mer varierat. Gemene mans språk skulle vi i dag kalla dialekt. På Dalins tid var det så de flesta talade, framför allt på landsbygden, och säkerligen Dalin själv i sin halländska barndom. Men genom sina prästanor och sina Lundastudier måste han också ha kommit i kontakt med det offentliga talet ganska tidigt i livet.

Umgängesspråket låg nära det offentliga talet, men varierade ändå geografiskt. Det talades av fint folk och hade hög prestige. Även detta tungomål hade Dalin säkert tillfälle att snappa upp hemma i prästgården, men framför allt hos den högadliga familjen Rålamb i Stockholm, där han fick tjänst som informator efter studierna.

Den här brokiga språkliga bakgrunden skulle Dalin komma att utnyttja på ett skickligt sätt. Inte minst i Then Swänska Argus, som var namnet på den moralisk-satiriska veckotidskrift som Dalin gav ut under åren 1732–34, och kanske det som han är mest känd för i våra dagar.

Det var en onsdag i mitten av december 1732 som första numret kom ut. Då var utgivaren anonym, men det blev snart känt vem som hållit i pennan. Och det var inte vilken penna som helst. Det den åstadkom var nytt och unikt i svensk press- och språkhistoria.

Inte för att det inte hade funnits liknande tidskrifter förut, men texterna i dem var sällsynt tråkigt skrivna. Argus, med sitt eleganta, lekfulla och för sin tid mycket moderna språk, gjorde enorm succé. Mellan sjuhundra och åttahundra exemplar trycktes varje vecka. I våra öron låter det inte mycket, men då var det en rekordupplaga.

Olof von Dalin har kallats Sveriges första journalist, och Argus var i mångt och mycket en journalistisk produkt. Texterna var ofta dagsaktuella kommentarer till olika samhällsföre­teelser, som till exempel när Dalin försvarar det svenska språket. Folk vanvårdar sitt språk, och talar och skriver utländska bara för att det är utländskt, menar han.

”Språket är i sig sielf intet hårt som Tyskan, intet hopplåckat som Engelskan, intet upblåst som Spanskan, intet vekligt som Italienskan, intet obändigt som Pålskan, intet wildt som Ryskan, intet bräkande som Danskan etc. Det är Lent och likväl Starkt, Rent och likväl Rikt, Enfaldigt* och likväl Högt, Tappert och likväl Vackert. Det är beqvämt och liufligt til skaldekonst och obunden Skrifart, til Sång och Tahl, til Historier och Romaner, til alvarsamt och lustigt, til kyrkor och Skåde-Spel, til predikningar och Argus”, skriver Dalin i sin hyllning till modersmålet. (*Här betyder enfaldigt ’enkelt’.)

Det som gjorde texterna i Argus så olika allt annat som trycktes vid samma tid var att Dalin använde talspråket och det muntliga berättandet som stilgrepp. Det gjorde han bland annat genom att flika in repliker här och var på modernt journalistiskt manér, och han vänder sig ofta direkt till läsarna. Han växlar språk och stil mellan de olika personerna i dialogerna och låter till exempel ”sprätthökarna”, snobbarna, uttrycka sig på en blandning av svenska och franska och drängar och pigor på dialekt.

Typiskt är också att han ibland låtsas tappa tråden precis som när man pratar, eller så hoppar han över ett ord, låter meningar vara oavslutade eller växlar spår helt plötsligt.

Att behandla språket på det här sättet var en banbrytande insats – det var Dalin som tog ut riktningen för utvecklingen mot en ledigare och mer lättläst prosa. Just därför brukar man räkna året då Argus föddes, 1732, som startår för en ny epok i det svenska språkets historia, den yngre nysvenskan.

1754 kom en nyutgåva av Argus, troligen redigerad av Dalin själv. Nu är språket mer tillrättalagt än tidigare, kanske för att Dalin har blivit en del av etablissemanget och både vill och måste anpassa sig till språkbruket i sitt umgänge. Eller kanske för att de svenska språkvårdarna vid den här tiden ställde sig avvisande till folkliga ord.

I den nya utgåvan ersätts sådana ord med mer ”höfsade” uttryck: ”at wara hatad af alla Etterbiggor, Slynor, Hafsor, Sqwallror, Nipptippor, Rasbyttor och kåta Tingestar”, blir i stället ”at wara hatad af alla dem, som intet duga”.

Ut åker också många franska ord – språk­nationalismen låg i tiden – som till exempel canaille, som i stället blir patrask, och et pasquill, som blir en smädeskrift.

Men Argus var långt ifrån det enda som lämnade Dalins skrivpulpet. Han var oerhört produktiv och arbetade i ett högt tempo och i alla tänkbara genrer. Det mesta gjorde stor succé och han fick många efterföljare. Men han har också blivit missförstådd och kritiserad.

- Man har rackat ner på Dalin för avsaknad av känsla, för att han inte är det minsta självutlämnande. Poemen har avfärdats som ”kåserier på vers” och nedvärderingen började redan under gustaviansk tid, berättar Sverker Göransson

- Det är den stora mängden bagatellartade tillfällighetsdikter, framför allt från hans tid vid hovet, som har bidragit till det dåliga ryktet. Men litteraturhistoriker och kritiker har ofta förbisett att dessa dikter är tänkta att sjungas och deklameras – inte läsas – och att syftet var att vara underhållande.

Dalins verk var fulla av politiska anspelningar. På grund av censuren kunde han inte skriva saker och ting rätt ut, men för läsarna var det uppenbart vad som stod mellan raderna. Och naturligtvis blev det problem.

Allra hetast kring öronen fick Dalin runt 1756, då han anklagades för att vara inblandad i ett kuppförsök och för att driva med kyrkan, Bibeln och prästerna.

År 1750 blev Dalin lärare åt kronprinsen, den blivande Gustav III, och drottning Lovisa Ulrika upptäckte Dalins talang. I rollen som poet i hennes tjänst var han outtröttlig. Han producerade hundratals texter till olika tillställningar vid hovet, särskilt uppskattade var kalottpredikningarna.

De kan närmast beskrivas som studentikosa upptåg, och inspirationen kom från Frankrike. Medlemmarna i det franska sällskapet hade en kalott på huvudet för att skydda det mot olämplig yttre påverkan, därav namnet.

Också Lovisa Ulrika startade ett kalottsällskap där hon själv var stormästare. Dalin var präst och författare till alla skrifter. Man höll parodiska ”gudstjänster” och sjöng ”psalmer” som var allt annat än fromma.

Kalottförsamlingen hade också sitt eget herdaminne. Där kan man, som exempel på hur det kunde låta vid sällskapets sammankomster, läsa om den fingerade pastor Skrikhalsius, som avsattes från sitt ämbete. I stället blev han strömmingsfiskare ”och slog sig till fylleri varuti han dog: på hans gravsten står detta att läsa:

Här vilar efter mycken möda
Sankt Pers gesäll, som levt i söl:
av vattnet sökte han sin föda
men dog till lands av bara öl.”

Kalottsällskapet var en liten och sluten krets, men avskrifter av texterna spreds ändå ut över landet. Vid riksdagen 1751–52 slog prästeståndet larm.

Hovet utfärdade då en kungörelse som fördömde kalottskrifterna – dock utan att peka ut någon författare – och föreskrev att dessa skulle förstöras av dem som fick tag i dem. Något som visade sig vara tomma ord. Kung Adolf Fredrik hade själv varit med på upptågen, och vid hovet fortsatte allt som förut.

Men prästerna gav sig inte. Vid riksdagen 1755–56 krävde flera riksdagsmän att Dalin skulle sluta som kronprinsens lärare. Man var orolig för att han skulle lära ut politiska olämpligheter.

Det blev en långdragen process i Kanslirätten. Till slut slog åklagaren fast att det var Dalin som skrivit och framfört kalottskrifterna. Men med hjälp av skicklig argumentation och goda vänner lyckades han slinka ur besvärligheterna utan större efterräkningar. Det hela slutade med böter och förvisning från hovet.

År 1756 var också året då kretsar som stod nära kungaparet hyste planer på en statskupp för att stärka kungamakten. Planerna avslöjades och åtta personer avrättades.

Dalin fanns bland de anklagade. Man misstänkte att han hade förhandlat med fransmännen för drottningens räkning. Men komprometterande handlingar smusslades undan av rådets främste ledamot, kanslipresident Anders Johan von Höpken, som bestämde sig för att skydda Dalin. Det räddade sannolikt hans liv. Samme von Höpken såg också till att Dalin 1760 fick komma tillbaka till hovet.

De sista åren blev relativt lugna. Dalin ägnade sig mest åt att skriva Sveriges historia, ett uppdrag han hade påbörjat redan 1744.

I Svea Rikes Historia rensar Dalin i sann upplysningsanda ut en hel del myter, och han åstadkommer en modern historia. Han breddar historiesynen till att omfatta inte bara kungar och politik, utan också seder och bruk, religion, lagar och vetenskap. Dessutom var det premiär för en svensk historia skriven på svenska.

- Den vållade skandalsuccé, säger Nils Eriksson, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria i Göteborg. Biskopen och riksdagledamoten Anders Olai Rhyzelius anmälde sitt missnöje i riksdagen, och han kritiserade Dalins lediga stil, som han ansåg inte passade för ett så seriöst ämne som landets historia.

Etymologi var något som den språk- och historieintresse­rade Dalin ägna­de sig en hel del åt, även om resultatet inte alltid var så lyckat. På sidan tre i första delen av Svea Rikes Historia resonerar han till exempel (i samband med vattenminskningsteorin) kring hur många svenska ortnamn har med vatten att göra. Exempelvis hävdar han att ändelsen mar i Kalmar betyder ’hav’ ”på det gamla språket”. I nutida ortnamnslexikon kan man läsa att förleden kalm betyder ’stenröse’ eller ’sten­anhopning’ och efterleden arin står för ’grusö’ eller ’grusig mark’.

Men just den rappa och lättflytande stilen är det som eftervärlden har hyllat Dalin för. Anders Fryxell, som var verksam på 1800-talet och en  av Sveriges främsta populärhistoriker, kallade Dalin för ”den svenska historieskrivningens fader” och sade att han hade ”flyttat historien från väggarnas bokhyllor ned i svenskarnes hjärtan”.

– Stilistiskt var Dalin en nydanare och det kom historien till del. Han sätter till och med in tal i sin historia, både fiktiva och bearbetade. Troligen tyckte han att det gav mer dramatik, säger Nils Eriksson.

Sommaren 1763 drabbades Dalin av några svåra förkylningar som tog hårt på hans redan dåliga hälsa. I början av augusti blev han snabbt sämre. Hans halvbror, Jonas Böckman, var läkare och på hans rekommendation lät sig Dalin behandlas med lavemang och åderlåtning. Resultatet blev ödesdigert. Klockan 10 på morgonen den 12 augusti dog Olof von Dalin på Drottningholm, där han bott och arbetat under långa perioder av sitt liv.

Anneli Hagman är journalist och språkkonsult. Hon arbetar som textgranskare i riksdagen.