Bild: 
Jag är så less att slita med veden (Mats Elfquist). Fotografen Thomas Fahlander lät några älvdalingar skriva en mening på mål och sedan översätta den till rikssvenska.

Älvdalska

Älvdalska - eget språk eller värsting bland dialekter?

Det mål som talas i Älvdalen är officiellt inte något annat än en svensk dialekt. Men de flesta svenskar begriper det inte alls. Vad krävs egentligen för att älvdalska ska få kallas ett språk?

Den som för något hundratal år sedan reste söderifrån, upp genom Dalarna längs Dalälven, kunde märka att språket nästan omärkligt förändrades från den ena byn till den andra. När man kom norr om Mora var språket helt obegripligt. Det är ungefär som när man plötsligt märker att ens barn har blivit vuxna. Det går bara inte att säga vilken dag barnen blev stora, eller vid vilken by förändringen inträdde.

Detta gränsdragningsproblem är en viktig del av bakgrunden till att det är så svårt att bestämma vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Tydligast exemplifieras det nog av området norr om Siljan, och den värsta dialekten av dem alla: älvdalskan.

Det finns två möjliga perspektiv på älvdalskan: å ena sidan är älvdalskan mer olik rikssvenska än både norska och danska, å andra sidan är den bara ett av ett par tusen traditionella sockenmål i Sverige där skillnaderna mellan grannmålen är relativt små. Valet mellan de här två perspektiven leder till att man antingen ser älvdalska som ett eget språk eller som en bland många svenska dialekter.

Jag ska illustrera detta med ett par exempel. Låt oss börja med ett par verser ur julevangeliet i fyra olika versioner:

1) Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”

2) Men englen sagde til dem: Frygt ikke! Se, jeg forkynder jer en stor glæde, som skal være for hele folket: I dag er der født jer en frelser i Davids by; han er Kristus, Herren.

3) Men engelen sa til dem: ”Frykt ikke! Jeg kommer til dere med bud om en stor glede, en glede for hele folket: I dag er det født dere en frelser i Davids by; han er Kristus, Herren.”

4) Men aindjeln saggd að diem: Warið it skerner! Ig kumb min buoð að ið at ið ulið war sturglaðir, ollt fuok ul werd glaðir. I dag ar ien frelser kumið til að ið i Daviðes stad, og an ir Messias, Ärrn.

Den enda text som vållar ordentliga problem för en talare av rikssvenska är den sista, som är på älvdalska, medan den andra och tredje är tämligen lättbegripliga, åtminstone i skriven form. Kan du förresten avgöra vilken av dem som är på danska och vilken som är på norska?

Ett annat, mer objektivt, mått på hur olika språk är kan man få genom att titta på deras ordförråd. Man kan till exempel använda listor på ett visst antal ord med givna betydelser och jämföra dem. Den amerikanske språkvetaren Morris Swadesh har gjort sådana listor på de ord han ansåg vara mest stabila. Man jämför då två språk genom att se hur många av orden på listan som har samma ursprung. Om vi jämför svenska och norska på detta sätt hittar vi bara sju ord av de hundra som inte är av samma ursprung. Om vi i stället jämför rikssvenska och älvdalska får vi åtminstone tolv ord som är helt olika:

  • döda - ela, ev ijel
  • hand - nevå
  • hud - stsjinn
  • hund - rakke
  • kvinna - kelingg
  • man - kall
  • måne - tunggel
  • många - mikkel
  • näsa - nev
  • svans - rumpa
  • vad - wen
  • vem - ukin

Några ord kan kanske diskuteras, till exempel hand och nevå – på svenska har vi ju också ordet näve – men även om vi anstränger oss är det svårt att inte få fler avvikande ord än för norskan. Ur det här perspektivet ser det alltså ut som om älvdalskan faktiskt är mer olik svenskan än vad norskan är – vilket kan tyckas leda till slutsatsen att det är eget språk. Detta verkar också bekräftas om vi tittar på grammatik och om vi hör hur språken låter: älvdalskan har en rad fenomen som saknas i både svenska och norska, som dativkasus, böjning av verb efter person och numerus, nasalvokaler och så vidare.

Men om vi i stället tittar på älvdalskans grannar blir läget ett annat. Rut ”Puck” Olsson har skrivit en saga som heter Mormors katt. Sagan skrevs på älvdalska, och har sedan översatts till ett fyrtiotal andra mål. Här är ett par meningar på älvdalska (stavat som i boken) och dess närmaste granne, våmhusmål.

Älvdalska

Mes o wermd mjotse ar kattem, so kuäket o ien kafiskwekt ar sig sjuäv min dyö summu. Se dsick o aut min katt-skåle og se sett o sig inni kuvån og kuäged aut gajnum glaser. O add draid för gardine so o belld gem sig dar attonar, so it kattn uld bell sjå enner.

Våmhusmål

Mäs å wermd miö:ts? a katt?, so kuokäd å jenn kaffiskwett a si siö:v upå? summu gaung. S? d?ick å aut män kattskål?, o so settsäd å si ini kuvåm o så: aut gainum gla:sä. ?? add draið fe: gardínum so å belld gä:m si attumin autå att katt? så: änä.

Rikssvenska

När hon värmde mjölken åt katten, så kokade hon en kaffeskvätt åt sig själv på samma gång. Sen gick hon ut med kattskålen och sen satte hon sig inne i kammaren och tittade ut genom fönstret. Hon hade dragit för gardinerna så att hon kunde gömma sig där bakom, så att katten inte skulle kunna se henne.

Du ser att våmhusmål inte heller är så lätt att förstå för en utomstående. Det är också ganska likt älvdalska. Detsamma kan man säga om de andra målen som talas i Ovansiljan, det vill säga i socknar som Mora, Orsa, Sollerön, Venjan och Ore.

Är det kanske ovansiljanmål snarare än älvdalska som är ett språk för sig? Nja, även om målen ser rätt lika ut är det ändå ganska stora skillnader mellan dem, till och med så stora att den inbördes begripligheten ibland är i fara.

Så ska vi då säga att varje socken har ett eget språk? Och hur är det då med resten av Sverige? Det finns ju svårbegripliga mål även på andra ställen. Var drar vi gränsen? Ska alla två tusen sockenmålen räknas som egna språk? Det är sådana här funderingar som gör att många känner sig tveksamma till att man ska erkänna älvdalskan som språk.

Nu är det förstås så att rent språkliga kriterier som begriplighet och skillnader i ordförråd och grammatik inte är utslagsgivande för hur man i praktiken bestämmer vad som är ett eget språk. Historia, politik och ideologi är ofta viktigare. Bosniska, kroatiska och serbiska är nästan identiska och ansågs tidigare tillsammans vara ett språk: serbokroatiska. Men efter Jugoslaviens delning uppfattas de som tre olika språk. Omvänt tycker irakier och marockaner att de talar samma språk, arabiska, även om de inte alls förstår varandra när de använder sitt naturliga talspråk.

En lite skämtsam definition av ett språk, som brukar tillskrivas jiddischforskaren Max Weinreich, är att det är en ”dialekt med en armé och en flotta”. Språkformer som inte har officiell ställning i en stat ses oftast bara som dialekter. Detta missgynnar naturligtvis älvdalskan, även om man som ett kuriosum kan nämna att Älvdalen åtminstone vid ett tillfälle haft egna väpnade styrkor. År 1644 erövrades de tidigare norska socknarna Särna och Idre utan blodsutgjutelse av en bondestyrka från Älvdalen och Mora under ledning av Älvdals-kaplanen Daniel Buskovius. Särna och Idre tillhör numera Älvdalens kommun, och som ett sentida resultat av fält­tåget är kommunen fyrspråkig – förutom svenska och älvdalska talas särna-idremål (som av dialektforskarna brukar kallas ett norskt mål) och sydsamiska, vilket till skillnad från älvdalska har minoritetsspråksstatus.

En bidragande orsak till att älvdalska har setts som en svensk dialekt är att befolkningen i Dalarna är svenskar. Dalfolkets svenska identitet har visserligen inte alltid varit självklar; man har under historiens gång ofta visat sin självständighet gentemot centralmakten med ibland blodiga uppror, senast under 1700-talet. Men i den rikssvenska historieskrivningen har man betonat dalfolkets roll i Sveriges frigörelse från Kalmarunionen, och under nationalromantiken blev dalfolket ett slags supersvenskar. Klart att älvdalskan därmed är en svensk dialekt.

Man kan nu använda språkhistorien för att motivera vart en viss språkform hör. Att älvdalska är en svensk dialekt borde ju betyda att svenska och älvdalska skulle stå närmare varandra i ett släktträd än till exempel svenska och danska. Eller annorlunda uttryckt: att svenska och älvdalska har en längre gemensam historia än svenska och danska. Men det finns knappast någon grund för ett sådant antagande. Svenskans skilsmässa från danskan var en lång historia som inte fullbordades förrän framåt slutet av medeltiden, och det var under ungefär samma tid som språket ovan Siljan fick sin särprägel. Från historisk synpunkt har älvdalskan alltså nordiska rötter, men den hamnar ingalunda självklart på en svensk gren.

Det finns en lång tradition av att se målen ovan Siljan som något lite mer än vanliga sockenmål. År 1671 skrev Georg Stiernhielm att ”ingen av oss, som är född någon annanstans, skulle kunna förstå ens en liten mening därav” och då var han ändå själv född så nära som i Vika, utanför Falun. År 1733 utgav Reinhold Näsman en avhandling på latin med titeln Historiola lingvæ dalecarlicæ, alltså ’En liten historia över det dalska språket’, där han beskriver språket i Mora, Orsa och Älvdalen. Och 1757 skrev Abraham Hülphers den yngre att han önskade att någon ”i en Grammatique och ordabok” ville dokumentera ”en så betydande ålderdoms lemning, som detta Dalspråket är”.

Men det finns andra kriterier som ibland kommer i bakgrunden när man diskuterar språkstatus – sådana som jag skulle vilja kalla funktionella. I vilken utsträckning fungerar älvdalskan som ett eget språk i praktiken?

Björn Rehnström, journalist i Älvdalen och framstående språkaktivist, har berättat om hur han satt i en bastu och det kom in en fyraårig pojke, som genast frågade ”Dalsker du?” det vill säga ’Talar du älvdalska?’. Att man kan ställa en sådan fråga (som pojken förstås hade hört av vuxna) visar att talarna av älvdalska tänker på det som ett eget språk. Fyraåringen ville veta om han skulle tala svenska eller älvdalska med Björn. Dalska är alltså ett verb på älvdalska, liksom för övrigt också swenska ’tala svenska’ – att man gör en distinktion mellan att dalska och att svenska innebär rimligtvis att älvdalska inte är svenska. Å andra sidan kan man notera att den här terminologin inte innebär att älvdalska är ett annat språk än övriga ”dalska” varianter, det vill säga sockenmålen runtomkring.

Det anses inte heller bra att blanda språken – man ska hålla sig till det ena eller andra. En skåning som kommer till Stockholm fortsätter normalt att tala ungefär som hon eller han brukar tala hemma i Skåne. Detta är väl det vanliga när det handlar om dialekter av samma språk, och i rätt stor utsträckning gäller det ju faktiskt också inom vad som brukar kallas den nordiska språkgemenskapen. Men i den älvdalska språksituationen fungerar inte det, i första hand därför att de flesta utomstående inte förstår älvdalska, men också därför att de oftast tvåspråkiga älvdalingarna uppfattar svenska och älvdalska – eller ”dalska” – som två olika system som inte bör blandas.

Ibland kräver man ett skriftspråk för att benämna något som ett språk snarare än som en dialekt. Detta kriterium skulle visserligen diskvalificera majoriteten av världens språk, eftersom de saknar just skriftspråk. Men det faktum att talarna känner behov av att använda sitt modersmål i skrift är ändå ett klart indicium på att talarna uppfattar det som skilt från det språk som de till exempel har fått lära sig i skolan.

På älvdalska produceras faktiskt en hel del skriven text. Det ges ut böcker, till exempel en översättning av Antoine de Saint-Exupérys Den lille prinsen. Språkföreningen Ulum Dalskas nyhetsblad är på älvdalska och det finns älvdalingar som använder sitt modersmål när de skriver brev. Det skulle säkert finnas än fler texter om inte älvdalingarna själva kände en stor osäkerhet om hur älvdalska ska skrivas. För att råda bot på det har en standardiserad stavning nyligen tagits fram av Råðdjärum (eller Älvdalska språkrådet).

Det finns alltså en hel del argument för att se älvdalskan som ett eget språk, men många känner stor tveksamhet, i synnerhet när det gäller frågan om älvdalskan ska erkännas som minoritetsspråk. Det tar naturligtvis emot att gå med på att en språkform som talas av etniska svenskar i Sverige, och dessutom är så nära besläktad med svenska som älvdalskan, skulle vara ett språk skilt från svenskan. Även bland mina forskarkolleger är opinionen splittrad. I Språktidningen 5/08 gjorde en av dessa forskare sin röst hörd i en debattartikel.

Själv är jag av uppfattningen att älvdalska ska betraktas som ett eget språk. Ett viktigt skäl för mig, som är allmän språkvetare, är att jag ser likheter mellan situationen för älvdalskan och andra små och utrotningshotade språk i världen. Många som i stället arbetar med nordiska språk och dialekter i allmänhet, anser tvärtom att älvdalskan bör betraktas som en dialekt bland andra. Om man är van vid att se dialekterna i ett fågelperspektiv, känns det säkert konstigt att specialbehandla en av dem.

Det finns inga objektiva och evigt sanna svar på frågan om en viss språkform är ett språk eller en dialekt. I mycket är det en praktisk fråga: vi är överens om att verka för älvdalskans fortlevnad, och är det då mest vettigt att behandla den som ett språk eller som en dialekt? Kanske mår älvdalskan bäst av att lämnas i fred som en talad språkvariant, i stället för att man försöker göra den till språk, med reglerad stavning och minoritetsspråksstatus. Eller så är det kanske just den sortens stöd som behövs för att älvdalskan ska överleva.

Östen Dahl är professor i lingvistik vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
December 2008
Annons