Bild: 

Esperanto i blodet

Janko Luin är en av några hundra personer i världen som har esperanto som modersmål. Med sina 29 år tillhör han de unga i en mogen rörelse som söker nya vägar.

– Jag vet inte hur lätt eller svårt det är att lära sig esperanto. Jag har alltid kunnat det, precis som jag alltid kunnat svenska, säger Janko Luin.

Han är programutvecklare i Stockholm och talar tre språk flytande: svenska, esperanto och engelska. Med flytande menar han att han kan byta språk mitt i en mening.

Jankos pappa var sloven, uppväxt i Italien. Han kom till Sverige och gifte sig med en kvinna som också talade esperanto. När sonen föddes beslöt de att pappa skulle tala esperanto med honom och mamma svenska. Så blev esperanto Jankos om inte modersmål så fadersmål.

Fast hans esperantokarriär höll på att bli kort. När en dagisfröken förklarade att ”det här är Sverige och här pratar vi svenska”, lade han helt av med språket. Och han började inte om igen förrän många år senare, då familjen fick besök av en gäst som inte kunde svenska.

Att växa upp med ett så kallat konstruerat språk kan låta som att gå omkring med en låtsaskompis. Men Janko tycker inte att det har varit jobbigt. Det har varit som att leva i vilken tvåspråkig familj som helst. Han blev heller aldrig retad i skolan.

– Inte för esperanto i alla fall, det var de mest nyfikna på. Om det hände var det mer för mitt namn, säger han.

Esperanton lever och frodas, även om den inte har enat världen, som den polske läkaren Ludwig Zamenhof tänkte sig när han 1887 lanserade språket. Bortåt ett par miljoner människor behärskar språket i olika utsträckning. Rörelsen lider däremot av ålderskrämpor, såväl i Sverige som internationellt.

Alla har inte esperanto med sig från födseln, utan måste lära sig språket senare. Varje år tar ett hundratal personer kontakt med Svenska esperantoförbundet. Men det ständiga dilemmat är hur man ska locka de unga.

Var är de?

– Ja, inte sitter de i en källarlokal och träffar pensionärer, säger ordföranden Bengt Olof Åradsson.

Förbundets kansli ligger en halvtrappa ner i Vasastan i Stockholm, bara runt hörnet från Günters korvmoj som serverar korvar från hela världen. I den lilla lokalen träffas medlemmar i olika Stockholmsklubbar några gånger per månad. När Språktidningen kikar in är samtliga deltagare i mogen ålder.

De fikar och umgås, pratar esperanto, sjunger kanske en stump eller lyssnar på ett föredrag. Kvällens föreställning är ett stycke ur den förs­ta teaterpjäs som skrivits på esperanto, Eduko dangera (’Farlig utbildning’).

Stämningen är gemytlig och familjär, många i den lilla skaran har umgåtts länge och trivs bra med mötesformen. En av deltagarna är Jankos mamma, Ulla Luin. Hon skrattar igenkännande åt diskussionen om att ungdomen är svår­flörtad.

– Så där sa vi för trettio år sedan också.

Ulla Luins föräldrar talade också esperanto. Likt dem lärde hon sig språket i hopp om att det skulle bidra till fred och förbrödring. I dag är idealisternas starkaste argument att esperanto som världsspråk drastiskt skulle minska byråkratin, och öka demokratin, i organisationer som FN och EU.

Och tanken om att esperanto ska ge fred och förena världen. Är den död?

– Rätt så. Det är en vacker tanke. Det vore fint om det inträffade, men i praktiken blir det nog aldrig så, säger Janko Luin.

Unga som lär sig esperanto har i alla fall ”greppat idén om att alla ska förstå varandra”. Janko Luin tycker att det bästa med esperanto är möten med människor. ”Bra att ha på resan”, är kanske det argument som biter bäst på ungdomarna. Ett litet delmål på vägen mot en enad värld.

– Jag vågar påstå att jag har bättre koll på olika kulturer än svenskarna i genomsnitt, i och med att jag möter människor på jämnare villkor – även om det inte är lika villkor. Esperanto är ändå ett språk som härstammar från Europa. Det är svårare att lära sig i Asien, till exempel, men det är betydligt lättare än engelska.

Esperantisterna brukar framhålla att deras språk är demokratiskt, eftersom det inte gynnar någon kultur eller nation framför någon annan. Det finns inget ”Esperantien”, eller Esperantujo, som esperantisterna säger.

Men avsaknaden av ett land kan förstås också vara en nackdel. Det finns inget ställe att åka till för att tala språket och möta kulturen. Däremot finns de internationella kongresserna där mötes­arenan för några dagar förvandlas till Esperantujo. Arrangörerna lägger ner stor möda på att skapa mötesplatser av olika slag i och omkring kongresshallen.

Och det finns mer än kongresser, det finns flera hundra evenemang att åka på världen runt. Då reser sig de unga från sina datorer och sluter upp. Många av dem inkvarterar sig hos andra esperantister via nätverket Pasporta Servo, med över 1 300 anslutna. Då blir de ungas antal betydligt större än i medlemsmatriklarna.

– Esperanto har tagit mig till ställen som jag aldrig någonsin trott att jag skulle komma till. Som Japan. Vi åkte dit på kongress, det fick kosta vad det kosta ville. Den typ av kulturkrock som man drabbas av när man landar i ett vilt främmande land ger mer­smak, säger Janko Luin.

Men hur går detta ihop egentligen? Om det alltid har fattats ungdomar i rörelsen borde den ha förtvinat vid det här laget.

De unga utgör omkring en femtedel av Svenska esperantoförbundets cirka fem hundra medlemmar. Problemet är alltså inte att de saknas. Däremot har rörelsen samma bekymmer som många andra ideella organisationer. Man är med ett antal år som ung, lägger det på is när man bildar familj och sedan kan det dröja innan man tar upp intresset på nytt. Många nya medlemmar är i mogen ålder.

Resultatet blir en konstant generationsklyfta med ett glapp på 25–30 år.

Ungefär så här ser det ut, i hela esperantovärlden. Även om situationen liknar den för trettio år sedan, som Ulla Luin säger, finns en viktig skillnad. Då fanns inte internet. Nätet har förändrat förutsättningarna kapitalt. Inte så att oerhört många har börjat tala språket; de förhoppningarna har kommit på skam. Men internet har framför allt förändrat esperantisternas umgänge. Skärmen har blivit ett alternativ till källaren. En del esperantister tar aldrig kontakt med någon organisation, allt finns ju på nätet. Kanske är det här Esperantujo numera ligger.

Här finns Facebook med esperantogrupper, här finns YouTube med filmer på språket och här finns esperantosajter med musik (se artikel på nästa uppslag), kurser och chattar.

Janko Luin har esperantorock i sin mobiltelefon och han skriver en blogg på janko.luin.nu.

Är det ett bra sätt att sprida språket?

– Alla ställen där esperanto finns är bra ställen att fånga upp folk på. Facebook hänger jag inte på själv, så jag vet inte. Sajten Lernu.net är bra, framför allt när man lär sig språket. Det är en internationell utbildningssajt.

Sverige har länge haft en framskjuten position inom den internationella rörelsen. Jankos mamma och pappa är bara två i en lång rad som har haft tunga poster. Lernu.net administreras av svenskar. Flera av esperantovärldens framgångsrika musikgrupper har eller har haft sin bas i Sverige.

Språket sprids alltså bland de unga, men organisa­tionen hänger inte med. I ett försök att anpassa sig till den nya tiden ser esperantoförbundet över mötes- och arbetsformerna, liksom representationen på årsmöten. Stadgarna nagel­fars, paragraf för paragraf, för att anpassas till dagens verklighet.

Syftet är att ge medlemmar som inte tillhör någon klubb mer inflytande.

– Stadgarna är sjuttio år gamla, säger Ulla Luin som är med och tar fram ett förslag till nya.

På 1930-talet var esperanto stort, och många unga som lär sig språket i dag har mor- eller farföräldrar, snarare än föräldrar, som talat språket.

Där finns i alla fall en likhet mellan generationerna – många träffar sin partner i den gränslösa esperantovärlden. Så träffade Janko Luin sin blivande fru.

Om du får barn, tänker du låta dem få esperanto som modersmål?

– Jag har inte tänkt på det, men det tror jag.

Varför?

– Därför att esperanto har vidgat min världsbild.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2008