Bild: 
Jens Magnusson

Finlandssvenskan

Därför lever svenska fortfarande i Finland

Trots att alla kan skilja en finlandssvensk från en rikssvensk kämpar språkvårdarna med att hålla svenskan i Finland så svensk som möjligt.

Efter Jugoslaviens upplösning har man aktivt gått in för att (på nytt) splittra upp serbokroatiskan i serbiska, kroatiska och bosniska. Tornedalsfinskan i Sverige ses inte som en finsk dialekt med samma skriftspråk som finskan, utan som ett eget språk, meän kieli (’vårt språk’).

I Norge har man skapat både bokmål och nynorsk sedan landet lösgjordes från Danmark.

Men annat är det med svenskan i Finland: vi håller envist fast vid att vi talar och skriver samma språk som svenskarna i Sverige. I grundlagen står det att Finlands nationalspråk är finska och svenska. Vi skriver ”svenska” när det frågas efter modersmål på blanketter, och våra barn går i svenska skolor. Vårt språk är svenska, även om vi inte i alla avseenden följer den allmänna svenska språknormen. På det viset kan finlandssvenskan jämföras med bland annat franskan i Kanada.

När Finland för två hundra år sedan skildes från Sverige, som en följd av det så kallade finska kriget, hade landet varit en del av det svenska riket i sex hundra år. Åbo var en av Sveriges viktigaste städer, och där fanns ett av Sveriges främsta universitet, Åbo Akademi (grundad 1640 som Sveriges tredje universitet efter Uppsala och Dorpat). Svenskan var det huvudsakliga förvaltningsspråket och bildningsspråket, och uppskattningsvis femton procent av befolkningen i Finland hade svenska som modersmål. Det stora flertalet av dem hörde till allmogen i kusttrakterna, men en påfallande stor del var ämbetsmän, präster och borgare, verksamma också i de rent finskspråkiga delarna av landet. Först under 1800-talet utvecklades finskan till ett komplett och samhällsbärande språk, och det dröjde till början av 1900-talet innan finskan ersatte svenskan som landets första språk inom administration och kulturliv.

”Att vårt finländska [= finlandssvenska] modersmål med tiden skall utvecklas till ett särskilt språk, som inte längre kan kallas svenska, behöva vi väl inte under några omständigheter på allvar befara. Skulle så ske, är vår nationalitet i och med detsamma dödsdömd.” Så skrev den finlandssvenske språkmannen Hugo Bergroth år 1917 i förordet till sin bok Finlandssvenska, en ”handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift”. Nu, drygt nittio år senare, är hans ord fortfarande aktuella. Orsaken är uppenbar, eftersom fördelarna med ett gemensamt språk är så stora. Vi har en gemensam litteratur och kan läsa inte bara varandras skönlitteratur utan också tidningar och facklitteratur. Vi kan använda samma ordböcker och uppslagsverk. En finlandssvensk kan utan problem studera och jobba i Sverige – också i språkligt krävande arbeten. Och när finnarna lär sig svenska i skolan kan de ha nytta av språket både i Finland och i Sverige.

Ett av huvudmålen för den svenska språkvården i Finland är därför att svenskan i Finland inte ska fjärma sig från rikssvenskan utan utvecklas i samma riktning som den – det vill säga i klartext att onödiga finlandismer ska motarbetas.

Men visst har tanken på att deklarera finlandssvenskan som ett eget språk någon gång framförts. Det kan därför finnas skäl att filosofera lite om vad finlandssvenska egentligen är.

Alla är väl eniga om att det är uttalet – både språkmelodin och de enskilda språkljuden – som gör att man omedelbart kan skilja finlandssvenskan från olika slag av sverigesvenska. Finlandssvenskan saknar skillnaden mellan akut och grav ordaccent, och till intonationen låter svenskan
i Finland – särskilt i södra Finland – mera som finskan än som svenskan i Sverige. Många drag i det finlandssvenska uttalet är ålderdomliga. Bland annat uttalar flertalet finlandssvenskar ett tydligt d framför j i ord som djur och djup. Andra påfallande egenheter är kortstavigt uttal (kort vokal plus kort konsonant) i ord som före, mina och kamera och reducerade former som int (’inte’) och sku (’skulle’).

Men hur annorlunda finlandssvenskan än kan låta i förhållande till sverigesvenskan, är det inte uttalet som ligger till grund för diskussionerna om finlandssvenskan som en särskild form av svenska eller rentav som ett eget språk. Det avgörande är i stället de rätt ansenliga mängder särskilda ord och uttryck som finns bara i finlandssvenskan eller som används annorlunda i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, det vill säga det som brukar kallas finlandismer.

Många av de specifikt finlandssvenska orden betecknar specifikt finländska företeelser. Våra bostadshus är till exempel ofta organiserade som bostadsaktiebolag (närmast motsvarande ’bostadsrättsföreningar’). Lägenheterna i dem kallas aktielägenheter och för husets allmänna omkostnader betalar innehavaren en avgift som kallas bolagsvederlag eller i dagligt tal bolagshyra. Vuxna som vill ta kvällskurser av olika slag kan göra det vid ett arbetar- eller medborgarinstitut. Typiska för det finländska bordet är bland annat knackkorvarna (småkorvar som äts kokta eller stekta; jämför tyskans Knackwurst).

Hundratals officiella samhällsord är annorlunda än orden för motsvarande företeelser i Sverige. Liksom Danmark har Finland ministerier, inte departement, och ministerierna bildar tillsammans statsrådet, ett ord som också används om regeringen när den sammanträder officiellt under presidentens ledning. Det som i Sverige kallas preliminärskatt heter i Finland förskottsskatt (på finska ennakkovero, jämför norskans forskuddsskatt). En skyddsväg (på finska suojatie) i Finland är detsamma som ett övergångsställe, och en sjukförsäkringsbyrå motsvarar en svensk försäkringskassa. Flera akademiska och andra titlar är annorlunda än i Sverige. En finländsk diplomingenjör motsvarar en svensk civilingenjör, en agrolog är detsamma som en svensk lantmästare och en tingsmeriterad jurist har titeln vicehäradshövding. I ny lagstiftning används dock i möjligaste mån samma terminologi som i Sverige.

Det stora flertalet finlandismer är alldeles vanliga ord, med mer eller mindre vardaglig prägel och mer eller mindre etablerad status i den finlandssvenska språkgemenskapen. Vi råddar, ’strular till’, ’blandar ihop’; klottar, ’slaskar’, ’kladdar’; bär ut roskisen, ’soppåsen’, och går på tuppen, ’går på dass’, ’går på toa’. Också om man bara räknar de finlandismer som har någorlunda allmän spridning i hela Svenskfinland kommer man säkert upp till närmare ett tusental ord som inte används i Sverige eller som i Finland helt eller delvis används i andra betydelser än i Sverige.

En semla i Finland är till exempel detsamma som en småfranska eller ett rundstycke, medan de söta bullar med mandelmassa och grädde som äts under fastan i Finland kallas fastlagsbullar. De finlandssvenska skoleleverna kallar fortfarande sina bord i klassrummet pulpeter, och när de fuskar under skrivningarna kallar de det att lunta. Att firabla betyder på finlandssvenska att ’extraknäcka’ eller ’jobba svart vid sidan av det egentliga jobbet’; ordet kommer från tyskans Feierabend. Inflytande från tyskan är det också fråga om när kulsprutan kallas maskingevär och kpisten maskinpistol. Reminiscenser från gammalt studentlatin är krapula eller krabbis, ’baksmälla’ (från latinets crapula, ’rus’) och uttrycket i sista valete, ’i sista stund’ (latinlärarens sista ord under lektionen var valete, ’farväl’).

Direkta lån från finskan är till exempel haska, ’slösa’, ’förspilla’ (på finska haaskata); mono, ’skidsko’, ’pjäxa’; nucka (till), ’halvsova’ (på finska nukkua, ’sova’) och tarra, ’klistermärke’. Sådana ord undviks vanligen i vårdat språk, medan däremot talko, ’frivilligt gemensamt arbete’ (på finska talkoot) kan betraktas som etablerat eftersom det saknas en adekvat svensk motsvarighet.

Betydligt fler än de direkta lånen är de så kallade översättningslånen, en grupp som hela tiden tenderar att öka. Flera av de tidigare nämnda officiella finlandismerna är översättningslån, men framför allt finns det mängder av översättningslån som inte betraktas som acceptabla
i korrekt finlandssvenska, till exempel dragare, ’ledare’, ’ansvarig’; ringbud, ’telefonmeddelande’, ’uppmaning att ringa upp’; röstningsprocent, ’valdeltagande’; skolningstillfälle, ’kurs’; taltur, ’anförande’, ’inlägg’, och den direkt vilseledande användningen av hämta i betydelsen ’medföra’, ’lämna’, och söka i betydelsen ’hämta’. Den här typen av ord är antagligen de som potentiellt kan ställa till med mest problem i kontakten med svenskar, eftersom talaren tror att de är gångbar svenska, medan de i själva verket ofta är mer eller mindre oförståeliga.

Finskans påverkan inskränker sig naturligtvis inte bara till enskilda ord. Framför allt i översatta texter men också till exempel i tidningsprosa förekommer konstiga genitivkonstruktioner, som televisionens nya användningssätt (’de nya sätten att använda tv’), och osvensk ordföljd. Också avvikande prepositionsbruk, till exempel köpa något från en affär, beror ofta på finskt inflytande.

Från finskan kommer också vissa talesätt som att ha sin egen ko i diket, ’ha egna intressen att bevaka’, ’tala för sin sjuka mor’, och att lyfta katten på bordet, ’tala rent ut’, ’nämna saker och ting vid deras rätta namn’. Men när en finlandssvensk äter eller i överförd bemärkelse accepterar något med långa tänder, ’motvilligt’, handlar det om ett uttryck med rötter i nederländskan och tyskan, och när hon eller han blir bjuden på något gott och säger det sku int slå hål i sidan, ’det skulle sitta bra’, är det fråga om ett uttryck som uppenbarligen finns bara i finlandssvenskan.

Man behöver alltså i allmänhet inte läsa mer än några stycken i till exempel en finlandssvensk tidningsartikel för att hitta exempel på finlandismer och kanske på avvikande ordföljd eller andra syntaktiska egenheter. Få finlandssvenskar kan skriva en svenska som är helt fri från provinsialismer. Men vi ska inte glömma bort en sak: det allra mesta i finlandssvenskan är helt normal svenska. I skrift utgör finlandismerna på ordnivå kanske en procent av orden, vare sig man ser till ordförrådet eller till de löpande orden i en text. Ortografin är densamma som i sverigesvenskan, och avvikelserna i fråga om ordböjning är på det hela taget försumbara.

Låt oss se det hela i ett nordiskt perspektiv. Vi behöver bara läsa något enstaka ord för att veta om en text är skriven på danska, norska eller svenska. För att vi ska veta att en svensk text är skriven i Finland måste vi däremot ofta läsa flera stycken, kanske rentav flera sidor i en bok. På språkliga grunder kan man därför knappast hävda att finlandssvenskan är ett språk för sig.

Mikael Reuter är svensk språkvårdare i Finland och har nyligen avgått som chef för den svenska avdelningen inom Forskningscentralen för de inhemska språken.

Publicerad i nummer: 
3/2008