Bild: 
Rudi Riet/flickr.com

Börk börk börk. Ehula hule de chokolad muus

Den glada kocken i tv-serien Mupparna avslöjar hur vi svenskar låter. Som om vi sjöng. Men vi sjunger olika melodier i olika landsändar. Alla hör att svenske kocken inte är skåning!

”Börk, börk, börk!” säger den svenske kocken och slänger sopputensilierna över axeln. Den låtsas­svenska som dockan i Mupparna talar tycker vi kanske inte själva är så övertygande. Men den visar vad ett engelskspråkigt öra uppfattar som utmärkande i svenska. Hit hör tydligen vårt u-ljud. I kockens svenska innehåller minst vartannat ord detta ljud. Men ännu tydligare – och roligare – låter vår satsmelodi, sjungandet. Det går upp och ner och upp igen.
Även om vi nu inte tycker oss höra någon svenska skulle vi ändå kunna placera kocken i rätt svensk landsända. Mupparnas kock kan inte vara vilken svensk som helst. Han kan knappast vara dalmas. Och trots att vi inte begriper ett ord, hör vi direkt att han inte är skåning. Där­e­mot skulle den svenske kocken kunna vara norrman – liksom självklart stockholmare.
Allt har med satsmelodin att göra. Det är där de viktigaste ledtrådarna till våra dialekter ligger. Och de avslöjar i sin tur hur våra dialekter är besläktade med varandra.

Vilken tonhöjd vi talar i beror till stor del på om vi är glada, ledsna, män, kvinnor, gamla, unga och en mängd andra faktorer. Men i detta myller av toner kan ändå en melodi urskiljas. Det handlar om relativa upp- och nedgångar. Satsmelodin kan då beskrivas ganska enkelt med hjälp av två toner: hög och låg.
Alla talade språk har åtminstone dessa två toner, och satsmelodin rör sig sedan på lite olika sätt mellan dessa. Om pendlandet är någorlunda jämnt och regelbundet mellan höga och låga toner får vi den där ”svenske kock-effekten”.
Vi hör den kanske inte så bra själva i svenskan, men desto tydligare i till exempel irländsk engelska eller i parodier på indisk engelska.
Vi hör tonhöjd när stämläpparna vibrerar. Det gör de när man uttalar vokaler och tonande konsonanter som l, r, m, n. Konsonanter som s, k, p och t saknar tonhöjd eftersom de är tonlösa. Men tillräckligt många språkljud är tonande för att vi ska uppfatta en kontinuerlig tonkurva, och det är inte underligt att mänskligt språk utnyttjar denna melodiska resurs.
Tonerna används ofta för att vikta informationen genom att vissa ord betonas på bekostnad av andra. De används också för att markera att vi har pratat färdigt, eller för all del att vi vill fortsätta prata. Men de används också i enskilda ord för att visa skillnader i betydelse. Tonerna kallas då lexikala toner, eftersom de ingår i vårt ordförråd.

Man kan lätt få för sig att lexikala toner är något exotiskt, men faktum är att 60–70 procent av världens språk använder dem. Lexikala toner finns i Sydostasien (exempelvis i thailändska, burmesiska, kinesiska, vietnamesiska), Afrika (hausa, digo, swahili, igbo) och Amerika (yucatec mayaspråk, navajo, choctaw, pirahã). I flera av dessa språk finns det många lexikala toner. Det kinesiska riksmålet kan till exempel ledigt skilja fyra olika betydelser från varandra med hjälp av toner (se Språktidningen 1/08). Språk som använder flera toner för att skilja ordens betydelser åt brukar kallas för tonspråk.
Man kan knappast kalla svenska och norska för tonspråk, men vi har i alla fall en lexikal ton. Och den är fullt tydlig för örat. Ett exempel är tomten och tomten som med olika tonkurvor kan betyda ’figuren som är högaktuell kring jul’ respektive ’det avgränsade markområdet’. Eller anden och anden, som i flertal heter andar respektive änder.
För det mesta är den lexikala tonen inte betydelseskiljande – som den är i tomten och tomten eller anden och anden – men ändå en del av ordets form. Jämför de här orden parvis och lyssna till melodin: juli och gummi, saldo och konto, bison och lejon. Skillnaden brukar kallas för accent 1 och accent 2 (eller akut och grav accent), men det är alltså fråga om en skillnad i melodin. I stora delar av Sverige och Norge har ett accent-2-ord (som gummi, konto eller lejon) två tontoppar, vilket helt klart sticker ut i satsmelodin för den som lyssnar med engelska öron, eftersom två tontoppar i ett och samma ord är högst ovanligt i engelska. Här har vi ytterligare en förklaring till den framträdande, säregna satsmelodin, eller intonationen, hos svenske kocken.
Accent 1 består bara av satsintonation, som i tomten ’det avgränsade markområdet’. Det är ord med accent 2 som kan innehålla en betydelse­bärande ton förutom sats­intonationen, som tomten ’han som kommer till jul’. Men accent 2 förekommer också som ett generellt mönster i sammansatta ord (som badkar och hästsko) i framför allt sveamål. Sammantaget gör det accent 2 till ett väldigt påtagligt inslag där. Skillnaden mellan accent 1 och 2 är tydlig i nästan alla dialekter. I några dialekter gör man dock ingen skillnad, som till exempel i finlandssvenska dialekter och i överkalixmål.

Den egna dialektens intonation är självklar för den infödde talaren. Men vi är ytterst känsliga för intonationen hos andra. Den är en effektiv hjälp när vi ska identifiera folks härkomst. Du kan höra att Sven Wollter är uppvuxen i Göteborgstrakten. Och lätt skilja honom från Hasse Alfredson, trots att ingen av dem har en särskilt utpräglad dialekt. Och att Ingvar Kamprad en gång levde och verkade i Småland råder det inget tvivel om. Det hörs. Vi hör också om någon kommer från Dalarna, men vi har kanske lite svårare att skilja kullan från gotländskan. Komikern Babben Larsson och häcklöparen Susanna Kallur skulle du antagligen kunna placera på Gotland respektive i Dalarna. Men här skiljer du gotlänning från kulla troligen på andra dialektala kännetecken än just satsmelodin.
Norrländska, skånska, stockholmska, göteborgska och dalmål är helt enkelt dialektkategorier som överensstämmer förvånansvärt väl med variationen i intonationen.

Gemensamt för våra dialekter är att varannan ton är hög och varannan låg. Att däremot sätta två höga eller två låga toner efter varandra tycks vara svårt, inte bara i våra dialekter utan i språk i allmänhet. Men i våra skandinaviska dialekter är alternerande höga och låga toner extra utmärkande. Det är också det som den svenske kocken så förtjänstfullt utnyttjar.
Däremot kan tonernas värden vara omkastade i de olika dialekterna. Och detta är en orsak till att de skiljer sig åt. Det finns även lite olika regler för hur den ton som signalerar vilket ord som är det viktigaste i yttrandet beter sig. Denna ton, som vi kan kalla för fokus­tonen, förhåller sig lite olika dels till betoningar, dels till ordens början och slut. Detta hör till själva tongrammatiken.
Ett perfekt jämförelseobjekt är det långa sammansatta ordet sommarledigheten. Ordet har tre betonade stavelser (som-, led-, -het) som har lite avstånd till varandra så att man tydligt kan avläsa en tonkurva. Låt oss testa det i några dialekter.
Jämför en talare från Svealand (till exempel kungen) med en från Bergslagen (till exempel skidkungen Gunde Svan, som är uppvuxen i Järna i Dalarna). De har – tro’t eller ej – samma tongrammatik, men olika värden på sina toner. Att det ligger till så ser man i ett tondiagram.

Häng med nu, för nu blir det en lektion i ton­grammatik. I sveamålet är fokustonen en kombination av låg och hög ton. Den låga delen börjar direkt efter den lexikala tonen och sträcker sig till den sista betoningen, där den är förankrad (det sista strecket). Den bildar på så sätt ett tonalt ”golv”. Därefter stiger kurvan brant till topp nummer två i ordet, som alltså också hör ihop med fokus­tonen.
I dalabergslagsmål är ordets fokuston bara hög och bildar en tonal platå från den lexikala tonen – som är låg i denna dialekt – och fram till en förankringspunkt. Därefter faller kurvan till den ton som markerar att ordet är slut, den så kallade gränstonen.
Den tongrammatiska likheten mellan sveamål och dalmål ger anledning att anta att dialekterna är nära besläktade med varandra. Men de motsatta tonvärdena gör att svenske kocken inte kan vara dalkarl. Det finns helt enkelt inte två åtskilda tontoppar i sommarledigheten på dalmål. En annan dialekt av samma melodiska typ som dalabergslagsmål med en låg lexikal ton, hög ­fokuston och låg gränston är gotländska.
Båda dialekterna har en låg gränston i slutet av ordet. Gränstonen avslutar ett ord eller ett yttrande, och i svenska dialekter brukar den vara koordinerad med sista stavelsen, men ibland kan den sträcka sig en bit in i ordet från den sista stavelsen. Det senare är för övrigt en egenskap som är typisk för det så kallade gnällbältets östligare delar och som bildar ett slags övergångsområde mellan sveamål och dalmål.
Den dialekt vi kallar norrländska är i grunden också en sveamålsdialekt, men den har ett par egenheter, som till exempel den typiska framhävningen av slutledet i sammansättningar. Låtsas att du är nya skiddrottningen Charlotte Kalla (som kommer från Pajala) och försök att uttala sommar­ledigheten med Luleås tonkurva.
Skillnaden gent­emot sveamålskurvan är mycket liten. Den syns i mellanrummet mellan den första tontoppen och fokustonen. I sveamål har vi här spridning av den låga tonen och därmed ett golv.
I norrländska ersätts spridningen ibland av ett utdraget fall mellan den första höga tonen och fokustonens början. Då blir inledningen lite vagare och det är lätt att inte uppfatta den första betoningen som särskilt framträdande. I stället blir den sista betoningens ton mycket tydlig. Därav ”slutledsbetoningen”.

Nu till götamålen och de fryntliga västkustdialekterna. Tänk dig programledaren Ingvar Oldsberg. I götamål är den första tonen hög i likhet med sveamål. Det som skiljer är slutet, där fokustonens senare höga del har gått ända ut till ordkanten och tjänar som både fokus- och gränston. Detta är typiskt för de västliga götamålen. Faktum är att vi ofta får denna intonation också i sveamålen, men mindre konsekvent. Också götamålen har samma tongrammatik som sveamål, medan tonvärdena skiljer sig en del på slutet, men mindre påfallande än dalabergslagsmålen gör. Den svenske kocken skulle med andra ord kunna vara göteborgare. Vilket ju passar rätt bra på Ingvar Oldsberg som också är en tv-personlighet.
Västsvenska är mycket likt de norska dialekter som talas i östra Norge. Och det syns tydligt i kurvan över Oslouttalet.
Men det finns väsentliga skillnader, som beror på att den östnorska fokustonen inte är förankrad i en betonad stavelse, även om en sådan finns tillgänglig efter huvudbetoningen. Den låga delen av fokustonen placerar sig invid den lexikala tonen, just som i enkla ord. Där är nämligen den lägsta punkten. Därefter stiger den höga tonen (som alltså är både fokus- och gränston) till stundom mycket höga höjder, ibland så mycket som två oktaver. Fokus/gränstonen har alltså ingen förankringspunkt till höger i ordet i östnorska.
Detta orsakar en annan skillnad, som gäller förekomsten av accent 2 i sammansättningar.
I östnorska förekommer nämligen både accent 1 och accent 2 i sammansättningar, till skillnad från götamål, sveamål och dalmål som har accent 2 i sammansättningar.

Efter denna tongrammatiska genomgång närmar vi oss pudelns kärna. Nu kommer belöningen för dig som hängt med i den tonala berg-och-dalbanan. Vi kommer till den dialektgräns som är kartans riktiga rågata. Det som skiljer skåningarna från resten.
Skånsk och bergensisk dialekt är lika varandra och liknar dessutom dalabergslagsmål i att tonvärdena är motsatta sveamålets med låg lexikal ton, hög fokuston och låg gränston. Men de skiljer sig från dalabergslagsmålet genom att ha kapat förtöjning till fokustonen.

Liksom i de andra norska dialekterna från Trøndelag och söderut hamnar fokus­tonen direkt efter den första tontoppen. När fokustonen inte har en förankring till höger får det till följd att båda accenterna blir möjliga att använda i sammansättningar.
De andra jämförelserna mellan dialekter som jag har gjort visar skillnader antingen i tonala värden eller i fokustonens tongrammatiska beteende. Mellan de sydsvenska målen och götamålen skiljer sig båda dragen, och det gör skillnaden i intonation särskilt stor.
Hur har det blivit så? Jo, om man utgår från att sveamålens tvåpuckliga system – de två tontopparna – är det ursprungliga, kan man förstå övergångarna till dala- respektive götasystemen som stegvisa, små variationer av sveasystemet.
De sydsvenska dialekterna kan dock inte gärna ha utvecklats ur götadialekterna eftersom de är radikalt annorlunda, både melodiskt och tongrammatiskt. Snarare har de sitt ursprung i nu utdöda tonala dialekter i östliga Danmark. Det finns några få områden kvar med tonaccent i södra Jylland, men de flesta danska dialekter har antingen ingen tonaccent eller i stället den danska så kallade stöten, och den har en alldeles egen historia.
Om det sydsvenska systemet har sitt ursprung i Danmark stämmer det med andra faktorer som markerar gränsen mellan gammalt danskt och gammalt svenskt. Intonationsgränsen sammanfaller i stort sett med gränserna för tjockt l och skorrande r. Alltså kan den svenske kocken inte vara skåning.

Publicerad i nummer: 
April 2008