Bild: 
Johan Bergling

Fredriks fynd

Smeknamn

 
av: Fredrik Lindström

Smeknamn är ofta ned­sättande, men det hind­rar inte att de bärs med stolthet. Fredrik Lindström ger den
historiska bakgrunden.

Har du ett smeknamn? Vågar du använda det officiellt, och stå för det? Då kan du känna dig som en stolt traditions­bärare – för de här namnen har en mycket lång historia och följer ofta ålderdomliga principer. Smeknamn – eller binamn, som forskarna kallar det – har vi haft mycket längre än vi haft efternamn.

I den tidiga svenska historien tycks alla som ville vara något att räkna med haft ett färgstarkt smeknamn: kungarna heter sådant som Emund Slemme (’den illistige’), Erik Väderhatt och Anund Kolbränna. Jarlarna (ett slags föregångare till hertigar) heter sådant som Birger Brosa (’den småleende’), Karl Döve eller Ulf Fase (’den fasansfulle’). Även stormännen, adelns föregångare, bar sådana namn: Folke den tjocke, Magnus Broka (’byxa’), Eskil Skelögde och så vidare. För att nu inte tala om ”vanligt folk”. Från andra hälften av medeltiden finns det gott om Elin Katthjärna, Torsten Trollskalle, Petrus Käft och liknande i hävderna.

Namnen behövdes för att skilja folk åt – eftersom några släktnamn eller efternamn i vår mening inte fanns. Men en del är ju uppenbart nedsättande, och man kan fråga sig om, och i så fall varför, bärarna har accepterat dem. Runristaren Öpirs binamn betyder ’gaphalsen’ (han var förmodligen högljudd av sig), och det signerar han obekymrat sina runinskrifter med. Märkligt? Tja, det är nog vanligare än man tror att folk själva accepterar rena nidnamn och gör dem till sina. Ett modernt exempel är sångaren Thomas Eriksson, som blev retad och kallad Orup efter den i skolbarnens ögon triste nyhetsuppläsaren Lars Orup; öknamnet blev sedan hans särmärke och en viktig del av identiteten. Den här principen är naturligtvis en viktig orsak till att folk som vill sig upp ofta tar sig artistnamn. Namnen bidrar till att de får en mer profilerad identitet.

Om man redan syns och märks tillräckligt mycket har man inget större behov av sådant. Festfixaren Mikael Bindefeldt kallas inofficiellt av hela medie-Stockholm för Bindan, men alla är noga att aldrig använda det direkt till honom.

Ursprungliga smeknamn kan ibland ärvas – inte sällan från far till son, och Sven Tumba (ursprungligen Sven ”Tumba” Johansson) gjorde det till och med till sitt officiella efternamn. Det här tycks också ha gamla rötter. Många av våra äldsta adelssläkters namn verkar ha sitt ursprung i nedsättande eller ironiska smeknamn: Puke (’djävul’), Trolle (’troll’), Sture (’den sturige, tjurige’), Posse (’påse’) med flera. Säkert har de burits av framgångsrika män, blivit deras ”artistnamn” och fått en viss status, för att undan för undan börja användas av efterkommande släktingar. Ibland till och med av folk som inte alls var släkt – Sten Sture den yngre hade till exempel inga band till Sten Sture den äldre. Han tog bara namnet efter den populäre riksföreståndaren (alltså ett slags artistnamn), vilket för övrigt verkar ha varit ett smart pr-drag.
Inarbetade smeknamn verkar ha en allmän tendens att dyka upp och återanvändas. Kung Sverker den gamle lär ha haft en son som kallades Sune Sik, en namnkombo som också dyker upp på andra håll under den svenska medeltiden. Kanske hade namnet Sune och fisken ifråga en speciell koppling för den tidens folk, som helt har gått förlorad för oss. Vem kommer om ett antal hundra år att förstå kopplingen mellan Alice Babs och Lill-Babs?

Man kan avslutningsvis notera att även våra kungar, liksom medeltidens, har sina smeknamn. Nuvarande kungen går under Tjabo, Gustav V kallades populärt V-Gurra. Men det är garanterat inga namn som används offentligt, den distinktionen lärde vi oss tidigt i Sverige. Redan på 1200-talet, när de svenska kungarna ville försöka bli jämlika med sina europeiska kolleger, försvinner de färgstarka binamnen. Kanske fanns här en viss osäkerhet om vad kollegerna i andra länder skulle tycka. Medan stormän och jarlar tycks ha stoltserat med sina färgstarka smeknamn, kallades kungarna helt torrt för Erik Eriksson, Birger Magnusson (med så kallade fadersnamn) – kanske ett sätt att visa att man nu försökte vara kung i en mer modern europeisk mening i stället för i en gammal traditionell svensk. Inofficiellt förekom då – precis som i dag – säkert andra namn: Erik Eriksson har ju åtminstone av eftervärlden försetts med det oförglömliga epitetet ”läspe och halte”. Kanske var det den tidens ”Bindan” – ett inofficiellt namn som de flesta använde, men inte så att kungen själv hörde det.

Medeltida svenska binamn:

  • Lasse Dyrtköp
  • Anna Godemåltid
  • Påvel Skrika
  • Olof Gravlax
  • Torsten Flottskalle
  • Peder Jul
  • Karl Fot

Moderna smeknamn:

  • Sven i helvete
  • Kroppkake-Johan
  • Pelle Ryck
  • Lill-Stöveln
  • Ola Mölj
  • Skjorta Bergström
  • Ankan Parmström
Publicerad i nummer: 
December 2007