Guss

”Dom är fett keffa alltså.”
”Dom suger.”
”Men vi äger!”
”Kom, nu kuttar vi.”

Hänger du med? Kanske inte, och det är inte meningen heller. Det som utmärker ungdomsspråk mest är just att orden och uttrycken är nya och svårbegripliga.

– Poängen med att slangord ofta är färskvara är att det blir ett internt hemligt språk, säger Kari Fraurud, docent vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.

– Ungdomar markerar tydligt att de inte talar så med vuxna. Det finns ett behov av att markera gemenskap gentemot vuxensamhället. Och medvetet gör man det lättast med orden.

I vissa situationer kan man tala mycket ungdomsspråk. De verbala duellerna ser vissa forskare som en lekfull fortsättning på barnspråket. Men när man måste, eller när man blir äldre, så anpassar man sig.

– Fast några rester från ungdomsspråket tar man så klart med sig, säger Anna Gunnarsdotter Grönberg, lektor vid Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.  Hon studerar ungdomsspråket i sin barndomsstad Alingsås, dit hon nu har flyttat tillbaka.

– Jag, som var ung på åttiotalet, bär med mig typ, till exempel. Bautastor som man också sa då är däremot helt ute.
Slanguttryck som har efterträtt förledet bauta- är värsta och sjukt, som i ”värsta roliga jobbet” och ”klockor som är helt sjukt snygga”. De är nu fristående ord, men de används precis som bauta-, för att förstärka.

– Några andra exempel på åttiotalsslang som jag slutat använda är IQ fiskpinne och kötthövve.

– I dag säger jag oftare miffo och pucko när jag tycker att någon är dum i huvudet, även om just de orden inte heller är särskilt nya. Men de känns mindre tidstypiska än åttiotalsorden.

Vilka ord är det då som över­lever och tar sig in i språket som majoriteten talar? Som klarar det from the streets to the headlines and back again? Det vet man inte, för om just det har man inte forskat.

I den senaste utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) introducerades två ord med rötter i ungdomsspråket: turkiskans guss och arabiskans keff. Guss betyder ’flicka’ och keff betyder ’dåligt’.

Det var ingen tillfällighet att just de två har gjort resan från gatan till etablissemanget, menar Ulla-Britt Kotsinas, pensionerad professor i nordiska språk.

– Varje generation har sitt favoritord för flicka.

Nu är det guss som gäller, alltså. Tjej har man sagt i över hundra år, och det var inte länge sedan det betraktades som ren slang. Först i 1974 års upplaga av SAOL dök det upp under beteckningen vardagligt.

– Keff, å sin sida, har plockats upp för att det är lätt att uttala. Man letar också hela tiden efter negativa ord som är tillräckligt allmänna.

Ulla-Britt Kotsinas har tillsammans med rapparen Dogge Doggelito turnerat runt och föreläst om det som ungdomarna i Stockholms väst­ra förorter har kallat rinkebysvenskan. Det har givit indikationer på vilka avtryck som detta ungdomsspråk har gjort. Nyligen förhörde de en publik bestående av 30–40-åringar.

– De kunde alla orden! Parra för ’pengar’, habib för ’kompis’, ayna för ’polis’, ayde för ’kom igen nu’, abou för ’oj’. Och så vidare. Här kan man inte skilja språk från kultur, och det visar att den här kulturen har nått medelklassen, att vi har accepterat och tagit emot det nya Sverige.

– I Sverige har vi trots allt varit mer öppna än i många andra länder, motsättningarna har inte varit så häftiga. Det är en integration på gång. Och den märks i språket.

det ord som kanske mest förknippas med ungdomsspråk i dag är ba. På åttiotalet kom bara, uttalat som ba, att användas för att markera ett citat. ”Han ba: ’Men vi kan ju va polare å så’. Ja ba: ’De e såklart’. Han ba: ’Jaaa’”.

– Men ba är inte lika betonat längre som det var i början, säger Ulla Britt Kotsinas. Nu tycks det smälta in bättre i rytm och melodi.

Ba var förstås inget nytt ord. Det var användningen som var ny. Ungdomar dramatiserar gärna vad andra har sagt, och ba blev ett sätt att göra det. Att hänga med i sådana dramatiseringar är inte så lätt eftersom ungdomar talar snabbare än vuxna, som tvekar mer.

Liksom och typ är andra exempel på skenbart onödiga ord som har fått ny användning. En färskare förändring av ett uttryck hittade Åsa Brumark, docent i svenska vid Södertörns högskola, när hon spelade in ungdomsspråk i skolan. Det handlar om användningen av eller hur? Det fungerar plötsligt inte som en fråga utan snarare som en bekräftelse och ersätter då precis eller just det.

Så här till exempel:

Anna: ”Ja tycker vi åker till Liseberg asså de e så ball där.”
Bella: ”Eller hur!”

– En förklaring kan vara att ungdomar gärna fyller i varandras yttranden, säger Åsa Brumark.

– Nu är det här inte förbehållet ungdomar utan kan höras även hos yngre vuxna. Frågan är vem som började: om ungdomar har spridit det till vuxna eller tvärtom.

Vanligen utgår språkförändringar från större städer, i Sverige framför allt från Stockholm, eftersom dialekterna och språkbruket där är mer prestigefyllt.

– Det gäller antagligen också det som är allra mest slående i ungdomsspråket i dag, förutom nya ord och uttryck, nämligen de öppna ä- och ö-ljuden, berättar Anna Gunnarsdotter Grönberg.

Det finns ingen riktigt bra förklaring till att vi tycks gå mot öppnare vokaler. Till Stockholm kom de öppna ä- och ö-ljuden från dialekter runt omkring, trots att dessa hade låg status. Eller så var det just det faktum att det var ett lågstatusdrag som gjorde det populärt bland ungdomar, som protest mot vuxengenerationen. Kanske är det sjuttiotalisternas reaktion på femtiotalisternas utpräglade e-uttal av långt ä-ljud? Programledarna i det populära barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter, med sina utpräglade öppna ä och ö, kan ha hjälpt uttalsvanan på traven.

En annan förändring som tycks pågå just nu, särskilt i Stockholm men även i andra storstäder och som därför kan väntas spridas över landet, handlar om orden sin och hans eller hennes. Du skulle nog säga: ”Han skryter om sin bil.” Men en ung stockholmare kan säga: ”Han skryter om hans bil” (även när det är ägaren till bilen som är subjekt). Särskilt vanligt är det efter en preposition. Och särskilt är det den unga stockholmaren som har flera språk än svenska i sin omgivning som säger så.

– Det tycks alltid ha funnits de som har sagt hans i stället för sin, säger Sofia Tingsell vid Göteborgs universitet, som har undersökt det här bruket. Kanske har det uppstått för att de flerspråkiga ungdomarnas modersmål saknar en motsvarighet till sin.

Hennes avhandling är den första i ett stort projekt som har följt ungdomar i flerspråkiga miljöer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Ungdomar som går andra året på gymnasieskolans samhällsvetenskapliga program har spelats in i åtta skolor. Förhoppningen är att om tio år följa upp ungdomarna för att bättre förstå vad i ungdomsspråket som följer med upp i åldrarna.
Ulla-Britt Kotsinas ser för sin del med spänning fram emot nästa upplaga av Svenska Akademiens ordlista:

– Varje generation skapar om språket! Och några nyskapelser tar sig hela vägen till SAOL.

Cecilia Christner Riad är vetenskapsjournalist och redaktör på Språktidningen.