Visst kan hon fortfarande vara den som är den
En handfull svenska ord kan behandlas som feminina. Och det kan vara ett effektivt stilgrepp.
Från Göteborg, Sarek och Ösel till Falklandsöarna, Påskön och Hawaii. Botanikern Carl Skottsberg hade världen som arbetsfält. Året var 1901 när han anlitades som botaniker på den första svenska forskningsexpeditionen till Antarktis. När fartyget Antarctic i februari 1903 sjönk nära Pauletön släpade han sina samlingar över isen till fast mark. Fyra år senare disputerade han på en avhandling om havsalger i antarktiska områden.
Förlisningen bidrog inte bara till att göra honom känd som forskare. Carl Skottsberg var även konstnär, författare och folkbildare. I december 1939 recenserade han i Göteborgs handels- och sjöfartstidning en bok om Carl von Linné signerad Knut Hagberg: ”Han vill ställa fram bilden av människan Carl Linnæus sådan vi möta henne i hans skrifter.”
Formuleringen fick åtminstone en läsare att reagera. ”För mitt enkla sinne ter det sig fullkomligt barockt att uttrycka sig på det viset, och jag fasar vid tanken att det också skulle vara – riktigt”, skrev signaturen X. till Dagens Nyheter och efterlyste ett svar från Erik Wellander. Det här var bara några månader efter att Erik Wellander genom utgivningen av språkriktighetsbibeln Riktig svenska blivit landets främsta språkvårdsauktoritet.
Han höll med insändarskribenten om ”den alltför påfallande motsättningen mellan orden henne och hans som ju båda syfta på människan Carl Linnæus” där henne hänvisade till människan och hans till Carl Linnæus. Om konstruktionen inte var ”en ren lapsus” från Carl Skottsbergs sida ansåg Erik Wellander att ”den alltid trassliga konflikten mellan grammatiskt genus (hos ordet människa) och verkligt kön (hos Carl Linnæus) vara mindre väl löst”. I det här fallet var det dessutom så att ”de båda genusbetecknande orden stå alldeles inpå varandra”.
Erik Wellanders rekommendation var att formulera om meningen enligt principen att ”det naturliga könet så snart som möjligt få råda över grammatikens genus”. Carl von Linné borde helt enkelt omtalas som han – även om ordet människa också förekom i samma mening.
Än i dag används hon ofta om människa. Detta gäller också några få andra substantiv som klocka och sol samt mer sällan även exempelvis jord och bok. Även fartyg blir i regel hon. Johan Gunnar Andersson – en geolog som var med på expeditionen till Antarktis – utkom till exempel 1944 med boken Antarctic – stolt har hon levat, stolt skall hon dö.
I äldre svenska var exempelvis människa, klocka, sol, jord och bok feminina substantiv. Övergången till den började redan på 1400-talet men slog igenom på bredare front först på 1700-talet. Och det var ett bruk som först rotade sig i det översta samhällsskiktets språk.
Innan den etablerades som pronomen under nysvensk tid var det självklart att referera till feminina substantiv som hon. Det här är ett slags grammatisk rest som för vissa ord lever kvar in i våra dagar – och dessutom förekommer rikligt i vissa dialekter.
I den fjärde och sista upplagan av Riktig svenska från 1973 kommenterade Erik Wellander utbredningen av den och konstaterade att ordet människa alltjämt kunde omtalas som hon och den men däremot inte som han: ”En särställning intar substantivet människa: Människan har inte roligare än hon gör sig – inte han, snarare den.”
”Men vad som helst kan inte vara hon”
Den här traditionen är fortfarande ganska stark. Därför går det på samma sätt som under Erik Wellanders tid utmärkt att använda hon om människa i generisk bemärkelse, alltså som art betraktad: Människan finns på samtliga kontinenter. Men hon är inte bofast på Antarktis.
Enligt samma mönster går det bra att i standardsvenskan även använda hon om i första hand ord som klocka och sol medan det här bruket i dag är mindre vanligt när det gäller exempelvis jord och bok. Gemensamt för dessa ord är att det fungerar lika bra att skriva den.
I takt med att avståndet ökar till tiden när det här bruket av grammatiskt genus var en del av standardsvenskan framstår det – för den som inte har det i sin dialekt – som mer och mer ålderdomligt. Det gör också att det kan utnyttjas som stilistiskt grepp. Den som vill ge texten en känsla av svunna tider eller en dialektal prägel kan med fördel omtala vissa substantiv som hon.
Men vad som helst kan inte vara hon. I dag kan traditionellt maskulina substantiv som lärare, servitör och minister syfta på vem som helst oavsett kön. Om målet är att texten ska kännas en smula gammaldags blir det snarast en självmotsägelse att använda hon om typiskt maskulina ord eftersom synen på forna tiders maskulina titlar som könsneutrala vann mark först på 1970-talet. För ett par hundra år sedan hade en kvinnlig lärare varit en lärarinna – där -inna är en feminin ändelse som i sin tur ger hon.
En handfull substantiv kan alltså fortsatt omtalas som hon. Den som vill utnyttja det som stilmedel för en språklig tidsresa gör dock klokt i att ta hjälp av exempelvis Svenska Akademiens ordbok för att hålla rätt på ordens grammatiska genus och därmed undvika risken att förväxla språkdrag från olika epoker.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Från Göteborg, Sarek och Ösel till Falklandsöarna, Påskön och Hawaii. Botanikern Carl Skottsberg hade världen som arbetsfält. Året var 1901 när han anlitades som botaniker på den första svenska forskningsexpeditionen till Antarktis. När fartyget Antarctic i februari 1903 sjönk nära Pauletön släpade han sina samlingar över isen till fast mark. Fyra år senare disputerade han på en avhandling om havsalger i antarktiska områden.
Förlisningen bidrog inte bara till att göra honom känd som forskare. Carl Skottsberg var även konstnär, författare och folkbildare. I december 1939 recenserade han i Göteborgs handels- och sjöfartstidning en bok om Carl von Linné signerad Knut Hagberg: ”Han vill ställa fram bilden av människan Carl Linnæus sådan vi möta henne i hans skrifter.”
Formuleringen fick åtminstone en läsare att reagera. ”För mitt enkla sinne ter det sig fullkomligt barockt att uttrycka sig på det viset, och jag fasar vid tanken att det också skulle vara – riktigt”, skrev signaturen X. till Dagens Nyheter och efterlyste ett svar från Erik Wellander. Det här var bara några månader efter att Erik Wellander genom utgivningen av språkriktighetsbibeln Riktig svenska blivit landets främsta språkvårdsauktoritet.
Han höll med insändarskribenten om ”den alltför påfallande motsättningen mellan orden henne och hans som ju båda syfta på människan Carl Linnæus” där henne hänvisade till människan och hans till Carl Linnæus. Om konstruktionen inte var ”en ren lapsus” från Carl Skottsbergs sida ansåg Erik Wellander att ”den alltid trassliga konflikten mellan grammatiskt genus (hos ordet människa) och verkligt kön (hos Carl Linnæus) vara mindre väl löst”. I det här fallet var det dessutom så att ”de båda genusbetecknande orden stå alldeles inpå varandra”.
Erik Wellanders rekommendation var att formulera om meningen enligt principen att ”det naturliga könet så snart som möjligt få råda över grammatikens genus”. Carl von Linné borde helt enkelt omtalas som han – även om ordet människa också förekom i samma mening.
Än i dag används hon ofta om människa. Detta gäller också några få andra substantiv som klocka och sol samt mer sällan även exempelvis jord och bok. Även fartyg blir i regel hon. Johan Gunnar Andersson – en geolog som var med på expeditionen till Antarktis – utkom till exempel 1944 med boken Antarctic – stolt har hon levat, stolt skall hon dö.
I äldre svenska var exempelvis människa, klocka, sol, jord och bok feminina substantiv. Övergången till den började redan på 1400-talet men slog igenom på bredare front först på 1700-talet. Och det var ett bruk som först rotade sig i det översta samhällsskiktets språk.
Innan den etablerades som pronomen under nysvensk tid var det självklart att referera till feminina substantiv som hon. Det här är ett slags grammatisk rest som för vissa ord lever kvar in i våra dagar – och dessutom förekommer rikligt i vissa dialekter.
I den fjärde och sista upplagan av Riktig svenska från 1973 kommenterade Erik Wellander utbredningen av den och konstaterade att ordet människa alltjämt kunde omtalas som hon och den men däremot inte som han: ”En särställning intar substantivet människa: Människan har inte roligare än hon gör sig – inte han, snarare den.”
”Men vad som helst kan inte vara hon”
Den här traditionen är fortfarande ganska stark. Därför går det på samma sätt som under Erik Wellanders tid utmärkt att använda hon om människa i generisk bemärkelse, alltså som art betraktad: Människan finns på samtliga kontinenter. Men hon är inte bofast på Antarktis.
Enligt samma mönster går det bra att i standardsvenskan även använda hon om i första hand ord som klocka och sol medan det här bruket i dag är mindre vanligt när det gäller exempelvis jord och bok. Gemensamt för dessa ord är att det fungerar lika bra att skriva den.
I takt med att avståndet ökar till tiden när det här bruket av grammatiskt genus var en del av standardsvenskan framstår det – för den som inte har det i sin dialekt – som mer och mer ålderdomligt. Det gör också att det kan utnyttjas som stilistiskt grepp. Den som vill ge texten en känsla av svunna tider eller en dialektal prägel kan med fördel omtala vissa substantiv som hon.
Men vad som helst kan inte vara hon. I dag kan traditionellt maskulina substantiv som lärare, servitör och minister syfta på vem som helst oavsett kön. Om målet är att texten ska kännas en smula gammaldags blir det snarast en självmotsägelse att använda hon om typiskt maskulina ord eftersom synen på forna tiders maskulina titlar som könsneutrala vann mark först på 1970-talet. För ett par hundra år sedan hade en kvinnlig lärare varit en lärarinna – där -inna är en feminin ändelse som i sin tur ger hon.
En handfull substantiv kan alltså fortsatt omtalas som hon. Den som vill utnyttja det som stilmedel för en språklig tidsresa gör dock klokt i att ta hjälp av exempelvis Svenska Akademiens ordbok för att hålla rätt på ordens grammatiska genus och därmed undvika risken att förväxla språkdrag från olika epoker.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
