Skriv ett liv

Att skildra ett liv har varit en av de grundläggande berättarformerna sedan Homeros tid. Och i Sverige är de äldsta runstenarna ofta minnesskrifter efter döda personer. Fortfarande i dag är självbiografier och biografier den vanligaste manussorten i nonfiction-utgivningen, både hos traditionella förlag och inom egen- och hybridutgivning.

Det tycks helt enkelt grundläggande mänskligt att vilja summera ett liv, det egna eller någon annans. Resultatet skänker en smula evighet till den beskrivna. Men också meningsfullhet. Av det oöverblickbara sammelsurium som varje liv är – de levs ju i nuet och rymmer hundratals olika spår, narrativ och vändpunkter – har någon försökt skapa en berättelse med tydliga livslinjer, orsak och verkan, ambitioner och resultat.

Det är också en uppmuntrande form av skrivande. En livsberättelse kan alltid bli något, på ett annat sätt än ett halvfärdigt romanmanus. En livsberättelse intresserar också alltid de närmaste, även om den inte skulle bli en bästsäljare.

I den enklaste formen räcker det att du skriver ner dina egna minnen kronologiskt. Eller intervjuar mormor innan det är för sent.

Men det blir förstås roligare om du gör mer än så.

Här är mina bästa råd.

Ett bra sätt att starta är att göra en översiktlig tidslinje. Pricka in viktiga händelser och förändringar i det liv som du beskriver. Fyll på med detaljer, känslor och omvärldshändelser där de hör hemma. Sedan kan du ta ett steg tillbaka för att se mönster och sammanhang, och hur du kan vidga berättelsen bortom det rent biografiska – hur mycket ska till exempel tidsandan och andra människor leta sig in?

De biografier som blir riktigt bra har ett underliggande tema, ett raster som hjälper författaren att sila och hantera materialet – och därtill ger läsaren något utöver den konkreta livsresan.

Ett exempel från sportens värld: jag fick i min roll som förläggare ett förslag på en självbiografi från handbollsspelaren Albin Tingsvall, som hade nått högsta elitnivå men aldrig blivit folkkär landslagsstjärna. Som förläggare såg jag en begränsad potential både innehållsmässigt och kommersiellt, som ren idrottsbiografi betraktat. Men idén blev plötsligt jätteintressant när Tingsvall visade sig ha avslutat karriären i förtid och utbildat sig till psykolog, och därför med sakkunskap kunde skildra både sitt liv och elitidrotten utifrån grundfrågan: ”Vad händer när alla älskar din prestation men glömmer din person?”

Författaren till en biografi måste ha sina läsare i åtanke på ett helt annat sätt än romanförfattaren. Om det framför allt är släktingarna som ska läsa om mormor vill de veta allt om hus och möbler, barndom och familjeminnen. Vänder du dig till allmänheten bör du däremot sovra bland sådan information och fundera över hur berättelsen om mormor når fram på bästa sätt till den som inte är bekant med henne.

Målgruppen förändras naturligtvis också med vilka bitar ur ett liv du väljer att fokusera på. En biografi om Svante Pääbo och de ”upptäckter rörande utdöda homininers arvsmassa och människans evolution” som gav honom Nobelpriset, skulle intressera en viss målgrupp. Väljer du ett bredare anslag, och börjar i barndomen – även hans pappa belönades med Nobelpriset – vänder du dig delvis till en annan sorts läsare. Samma sak om du låter hans forskning finnas med i bakgrunden men istället fokuserar på den bisexualitet och de erfarenheter av gayrörelsen som Pääbo berättat om, och kanske även hans tankar om hur vetenskapen påverkas av politik och moral.

Var och en av vägarna leder till olika böcker, och olika läsare.

Varje projekt kräver sin researchresa. Fundera på hur djupt du vill gå och undvik att fastna i kaninhål. Det är praktiskt att dela upp arbetet i personresearch respektive research som rör tiden och miljön i allmänhet. Använd både skrivna och muntliga källor. Människor kan bidra med kunskap eller personliga minnen som ger färg åt texten, det gäller även om du skriver en självbiografi. Att självbiografier så ofta skrivs i samarbete med en författare beror inte bara på att en professionell skribent är bra på att skriva. Hen är också ofta bra på att göra intervjuer och annan research, och på att betrakta en människa ur olika perspektiv.

Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.

Så skrev författaren Stig Johansson och så är det ju – alla dagar formar tillsammans ett liv. Men alla dagar, eller decennier, kan inte ha samma tyngd i en livsberättelse. Titta på din tidslinje. Var bränns det? Var vänder livet, uppåt eller neråt? Fokusera på de stunderna, på tillfällena i sig och på den händelseutveckling som ledde fram till genombrottet, skilsmässan eller helomvändningen i livet. Skriv mycket mer om dessa delar än du tänkt dig, och mindre om de andra.

Vikta mellan tid, miljö och person. Ibland räcker den information du har inte till en nära personberättelse. Då måste du bredda synfältet, och i större utsträckning lyfta fram tidsandan, miljön och bokens underliggande tema. Och även om du har allt personmaterial du kan önska – tänk på att en livsresa präglas av tiden, relationerna och omständigheterna. Patrik Lundbergs Fjärilsvägen är på ett plan ett kärleksfullt modersporträtt, skrivet med ett längtande du-tilltal. Men det är minst lika mycket en uppgörelse med ett samhälle vars förändringar långsamt malde sönder Birgitta Lundberg, trots att hon alltid gjorde så gott hon förmådde.

Inte minst om du skriver en självbiografi bör du lämna ditt eget huvud och liv ibland. Annars riskerar resultatet att bli självcentrerat på fel sätt, så att läsarna stängs ute.

Ännu en urvalsfråga – kanske den svåraste. Som författare vill man vara rättvis mot sitt material, och den person som porträtteras har kanske tre syskon som hen tycker lika mycket om, och som har haft ungefär lika stor betydelse i hens liv. Samma sak i skolan, på jobbet och på andra platser i tillvaron.

I det läget ska du lyssna på alla de skönlitterära förläggare som säger att ett manus inte får ha för många karaktärer. En läsare klarar kanske bara av fyra, fem människor som på allvar följer med föremålet för biografin genom livet. I alla fall om dessa personer ska upplevas som tredimensionella. Det kan betyda att du exempelvis lyfter fram en mamma och tonar ner en pappa på ett sätt som känns »mänskligt« orättvist men ändå är det rätta för berättelsen.

Fundera också över graden av efterklokhet. Författare som Annie Ernaux och Édouard Louis brottas ständigt med detta. Vad formade livet och besluten då? Hur sanningsenligt kan vi skildra det i dag? Ska gårdagens skeenden skildras med nutidens måttstock, eller utifrån den tankevärld som gällde då?

I Skriva har Agneta Pleijel berättat att hon började skriva sin självbiografiska trilogi med jag-perspektiv men att det inte kändes rätt: ”Man är ju olika jag i olika åldrar.” Att använda ”hon” blev å andra sidan för distanserat, menade Pleijel, som till slut valde … båda två: ”’Hon’ som ung är upptagen av sitt nu och av sin framtid. Och ’jag’ som sitter och skriver om henne är upptagen av att se tillbaka. Så blir berättelsen en sorts teckning av två tider ur samma liv. Möjligen möts de någonstans i mitten.”

Vill du fokusera på människa och liv – eller berätta om yrkesliv, framgångar och prestationer? En del av svaret fick du tidigare i den här texten, när du reflekterade över målgrupper. Oavsett vad du väljer kan resultatet bli bra – på olika vis. Böcker om två socialdemokratiska partiledare och statsministrar kan illustrera vägvalet.

Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss – en biografi över Olof Palme är otroligt kunskapsrik och fylld med tidskänsla och politik, men har ändå människan Olof Palme i centrum, trots att Palme hade varit död i ett kvartssekel när boken kom ut.

Ingvar Carlssons Lärdomar  – personliga och politiska och I  sällskap med döden är ärliga och personliga, men i slutänden är han väl medveten om att det är uppdragen som har gjort hans liv speciellt – han sätter Partiet och Politiken framför Personen.

Ta också till dig den amerikanska författaren och journalisten Jon Franklins råd: ”Find the extraordinary in the ordinary, and the ordinary in the extraordinary”. I ”vanliga” människors liv bör du leta efter det som sticker ut. Medan den som skriver om kungen eller Zlatan kanske ska leta efter vardagen, tvivlet och livet bakom kulisserna.

Ett liv levs från början till slut, och skrivs normalt lättast och bäst från början till slut – det ena leder ju till det andra. Det betyder inte att bakåtblickar (och ibland framåtblickar) ska undvikas. Många intressen och relationer löper över decennier men skildras bäst i samlad form, på en eller ett fåtal platser i berättelsen. Presentera en sidoperson först när denna blir riktigt viktig, och passa då på att även teckna personens bakgrund. Tänk likadant med yrkeslivet, intressen, sommarboenden eller vad det nu kan vara.

Du behöver naturligtvis inte heller ge hela bilden. Många biografier handlar om en avgränsad period i en människas liv.

Vill eller måste du ta hänsyn till de människor som omnämns? Har du ont om fakta eftersom du skriver om en 1800-talssläkting? Skriver du på en självbiografi och vill ge en lite extra fördelaktig bild av dig själv?

Anledningarna till att fylla ut eller dölja delar av verkligheten kan vara många, men de flesta är dåliga. Skriv hellre en verklighetsinspirerad roman om du känner att den verkliga verkligheten är för svår att hantera eller få grepp om – sådana romaner är vanliga i dagens utgivning.

Det viktiga är ditt läsarlöfte. Det ställs olika krav på de fakta du presenterar beroende på om du skriver en biografi, autofiktion eller en roman som är ”inspirerad av” eller ”baserad på” verkliga händelser.

Det är lättare att ”titta under motorhuven” på biografier än på romaner. Du ser ganska snabbt hur författare har gjort med kronologin och hur fördelningen ser ut mellan olika delar av livet, och mellan person och gärning.

Smyger författaren igång sin berättelse eller inleds boken med höjdpunkten eller det mest dramatiska i livet? Hur skiljer sig böcker där den porträtterade är död från biografier där författaren har kunnat intervjua den porträtterade? Vad väljs bort? Vad utgör ett bra slut på en biografi?

Därtill finns det böcker om att skriva biografier. Merete Mazzarellas hantverksinriktade och kunskapsrika Att berätta sig själv är en bra start. Klas Gustafson, som gjort bok av Cornelis Vreeswijks, Monica Zetterlunds, Gunilla Bergströms och flera andra kulturpersonligheters liv, har samlat sina tankar i boken Vad jag inte visste om att skriva biografi, en spännande resa genom biografiskrivandets historia, tryfferad med Gustafsons utmaningar i arbetet med de egna böckerna. Och Stephen Kings klassiska Att skriva är faktiskt uppdelad i två hälfter: en självbiografi och en del med konkreta skrivråd. Flera folkhögskolor har också längre kurser om biografiskt berättande.

Till sist: föreningen Liv i Sverige, med mottot ”Varje liv är värt att skildra” samlar människor som vill berätta om sina liv och erfarenheter.

Denna text publicerades först i Skriva, Sveriges enda pappersmagasin och heltäckande sajt om skrivande. Vill du testa Skriva hittar du ett bra erbjudande här.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.