Plaska lagom med skrytfenorna

Redan 1939 vände sig språkvårdsgurun Erik Wellander mot språkliga skrytfenor. I standardverket Riktig svenska argumenterade han för skolhus i stället för skolhusbyggnad, skaffa i stället för anskaffa och elevmatsal i stället för skolmåltidslokal. Han ansåg att ”det enkla ordet lika väl uttrycker tanken” – och det fanns därför inga goda skäl för att använda ord som var ”rätt och slätt längre”.

Erik Wellander (1884–1977) var i årtionden Sveriges kanske främsta språkvårdsauktoritet. Han var dessutom professor i tyska vid Stockholms högskola. Men han kritiserade ändå vad han betraktade som onödig tysk påverkan på svenskan. Ord som målsättning, frågeställning och problemställning dömde han ut som ”ökända” exempel på hur tyska ordbildningsmönster hade smugit sig in i svenskan. Eftersom mål, fråga och problem hade samma betydelse fanns det, enligt Erik Wellander, ingen anledning att använda de längre orden. Den synen gick hand i hand med hans motto: ”Skriv klart, skriv enkelt, skriv kort, skriv svenska.”

Skrytfena var inget ord som Erik Wellander själv använde när han kritiserade fenomenet. Men dagens språkvård har tagit över stafettpinnen – och den både talar om och avråder från just skrytfenor.

Långa och krångliga ord kan ge sken av att det som sägs har större tyngd. Kanske känns det lite viktigare, finare och formellare att använda målsättning i stället för mål. Skrytfenor fungerar dock lite som kejsarens nya kläder. Förr eller senare är det alltid någon som genomskådar att inget blir tjusigare bara för att det kallas målsättning och inte mål.

Politiker är särskilt förtjusta i skrytfenor. De talar gärna exempelvis om problematik i stället för problem. Och de hänger gärna på skrytfenor i form av efterled som -åtgärd, -process, -insats, -verksamhet och -funktion, som i försiktighetsåtgärd, anpassningsprocess, informationsinsats, utbildningsverksamhet och insynsfunktion. För det mesta går det dock lika bra att tala om försiktighet, anpassning, information, utbildning och insyn. Den språkliga skrytfaktorn blir onekligen mindre – men de kortare orden är både lättare att läsa och mer konkreta. Just detta är sannolikt förklaringen till politikers förkärlek för skrytfenor. Ibland kan syftet vara att uttrycka sig vagt och abstrakt för att ge allmänheten mindre information och insyn.

Men i vissa fall kan det vara motiverat att använda ord som problematik, målsättning och frågeställning. Problematik betyder ’grupp av sammanhängande problem’. Det komplicerade läget i Mellanöstern kan till exempel beskrivas som en problematik; där finns en rad olika problem som behöver lösas för att kunna skapa fred och trygghet i regionen. Att missa bussen är däremot tveklöst ett problem, ’svårighet som det krävs ansträngning att komma till rätta med’, och inte en problematik.

Samma princip gäller målsättning, ’uppsättning avsedda resultat av verksamhet’. Att hinna med bussen är rimligtvis ett mål, ’avsett resultat av verksamhet’. Ett bussbolag kan däremot ha som övergripande målsättning att förbättra trafiken på en rad punkter. Det kan ske genom individuella mål som att bussarna ska gå i tid, att turtätheten ska utökas, att fossila bränslen ska fasas ut samt att anställda och resenärer ska bli nöjdare.

I en utredning om kollektivtrafiken i Sverige kan det finnas en rad olika frågor som ska besvaras. Då kan det vara lämpligt att använda frågeställning, ’frågekomplex’. Men även för den som lider av beslutsångest förblir valet mellan att få mjukglass i strut eller våffla en fråga.

Erik Wellander beskrev i Riktig svenska långa sammansättningar som tecken på ”den svenska ordbildningens djupa förfall”. Så värderande och radikalt uttrycker sig inte dagens språkvård. I Myndigheternas skrivregler – som utges av Språkrådet – uppmanas skribenter att inte förlänga ”ord i onödan” eftersom ”skrytfenor tynger texten och gör den mer byråkratisk och också mer abstrakt”. Målet (!) är alltså detsamma. Men Språkrådet använder till skillnad från Erik Wellander enbart funktionella argument.

Det är motsägelsefullt att just politiker plaskar så flitigt med skrytfenorna. I riksdagen har de nämligen strävat efter att göra den offentliga svenskan begriplig. Ett enkelt, konkret och vårdat myndighetsspråk har setts som en grundpelare i det demokratiska samhället. Myndigheter ska inte kunna kollra bort medborgare genom att använda ett abstrakt och svårförståeligt språk. Makten ska anpassa sig efter medborgarna – och inte tvärtom. Den traditionen genomsyrar både språkvård och språkpolitik i Sverige. Därför är det klokt att låta samma princip genomsyra dina egna texter.

Men i vissa fall kan det vara motiverat att använda ord som problematik, målsättning och frågeställning. Problematik betyder ’grupp av sammanhängande problem’. Det komplicerade läget i Mellanöstern kan till exempel beskrivas som en problematik; där finns en rad olika problem som behöver lösas för att kunna skapa fred och trygghet i regionen. Att missa bussen är däremot tveklöst ett problem, ’svårighet som det krävs ansträngning att komma till rätta med’, och inte en problematik.

Samma princip gäller målsättning, ’uppsättning avsedda resultat av verksamhet’. Att hinna med bussen är rimligtvis ett mål, ’avsett resultat av verksamhet’. Ett bussbolag kan däremot ha som övergripande målsättning att förbättra trafiken på en rad punkter. Det kan ske genom individuella mål som att bussarna ska gå i tid, att turtätheten ska utökas, att fossila bränslen ska fasas ut samt att anställda och resenärer ska bli nöjdare.

I en utredning om kollektivtrafiken i Sverige kan det finnas en rad olika frågor som ska besvaras. Då kan det vara lämpligt att använda frågeställning, ’frågekomplex’. Men även för den som lider av beslutsångest förblir valet mellan att få mjukglass i strut eller våffla en fråga.

Erik Wellander beskrev i Riktig svenska långa sammansättningar som tecken på ”den svenska ordbildningens djupa förfall”. Så värderande och radikalt uttrycker sig inte dagens språkvård. I Myndigheternas skrivregler – som utges av Språkrådet – uppmanas skribenter att inte förlänga ”ord i onödan” eftersom ”skrytfenor tynger texten och gör den mer byråkratisk och också mer abstrakt”. Målet (!) är alltså detsamma. Men Språkrådet använder till skillnad från Erik Wellander enbart funktionella argument.

Det är motsägelsefullt att just politiker plaskar så flitigt med skrytfenorna. I riksdagen har de nämligen strävat efter att göra den offentliga svenskan begriplig. Ett enkelt, konkret och vårdat myndighetsspråk har setts som en grundpelare i det demokratiska samhället. Myndigheter ska inte kunna kollra bort medborgare genom att använda ett abstrakt och svårförståeligt språk. Makten ska anpassa sig efter medborgarna – och inte tvärtom. Den traditionen genomsyrar både språkvård och språkpolitik i Sverige. Därför är det klokt att låta samma princip genomsyra dina egna texter.