Låt kollektivet vara plural så ofta du kan

Kollektiva substantiv som AIK och hovet kan ställa till det. En lösning kan vara att låta innebörden avgöra.

Text: Sara Rösare

AIK var aggressiva i sitt försvarsspel. Hovet var upprörda över skriverierna. Reagerar du på dessa rubriker? Rubriker kan väcka olika känslor, men eftersom du läser Språktidningen är det förstås din språkkänsla jag vill ta pulsen på.

Viskar en inre röst till dig att det borde stå AIK var aggressivt och Hovet var upprört? I så fall är du inte ensam; du har bland annat Words grammatikkontroll på din sida. Men du står inte heller oemotsagd. Ibland är inte allas språkkänsla överens med den formella grammatiken. Eller snarare är det grammatiken som ibland är oense med semantiken, det vill säga den del av språkläran som fokuserar på ords betydelser.

Det speciella med AIK och hovet är att de är ord som till formen är singular men som syftar på något i plural. Sådana ord kallas kollektiva substantiv, och de ställer till det för oss.

Problemet rör det som språkvetare kallar kongruens: vi böjer ord så att de passar ihop. Det finns två sorters kongruens: grammatisk och semantisk. Grammatisk kongruens innebär att formen på ett ord avgör hur ett annat ord böjs. Det är det vi oftast menar när vi säger ”korrekt böjning”. Därför tycker många att rubrikerna ovan är fel. AIK och hovet är ju singular, men de behandlas som plural. Det ser vi på hur orden upprörda och aggressiva är böjda.

Men när det gäller semantisk kongruens är båda rubrikerna helt korrekta. De kollektiva substantiven syftar ju på flera personer: AIK består av sina medlemmar, och hovet består av kungafamiljen och deras anställda. Självklart ska adjektiven ha pluraländelser! Eller?

Du kan bli vän med semantiken genom att jämföra namnen på två partier. Först Moderaterna, ett ord i plural som vi behandlar som plural: Moderaterna föreslår en reform. De säger att den är oslagbar. När vi väljer de som pronomen blir meningarna både grammatiskt och semantiskt kongruenta.

Men så tar vi Miljöpartiet, som är ett kollektivt substantiv. Nu har vi plötsligt ett val. Ska vi vara formellt grammatiska och använda pronomenet det, eftersom Miljöpartiet står i singular och är ett ord med t-genus? I så fall blir det: Miljöpartiet föreslår en reform. Det säger att den är oslagbar.

Nej, menar den som tänker semantiskt, vi kan använda de även här. Ett parti består ju av flera personer och vi ska inte låta formen på namnet förvirra oss: Miljöpartiet föreslår en reform. De säger att den är oslagbar.

Hur gör du själv med kollektiva substantiv? Företaget, familjen, styrelsen med flera? Troligen gör du lite olika. För visste du att vår språkkänsla följer ett mönster? Vi väljer alltid singularböjning om det kollektiva substantivet står i samma fras som det som ska böjas: ett upprört hov (ett upprörda hov vore helt otänkbart). Men när orden står i var sin fras börjar semantiken påverka oss: Hovet är upprört … eller upprörda? Och vi är som mest villiga att välja semantiskt plural när orden står i var sin sats: Hovet säger ifrån. De dementerar alla uppgifter.

Vad är korrekt när det gäller kollektiva substantiv? Enligt Språkrådet är svaret ”det beror på”. De menar att det som avgör är om vi tänker på gruppen som helhet (singular) eller på de individer som ingår (plural). Och visst finns det fall där vi bara menar helheten, till exempel Företaget grundades 1982. Det är registrerat i Malmö. Men i de flesta andra fall kan vi välja: Företaget grundades 1982. Det/De tillverkar kopparbeslag.

Jag rekommenderar att du behandlar kollektiva substantiv som semantiska plural så ofta du kan, särskilt när det gäller att välja pronomen.

Som textgranskare ser jag ofta att skribenter verkar tveka. De väljer i stället att undvika pronomen, och upprepar det kollektiva substantivet. Det är i mina ögon ett större problem än att de väljer ”fel” mellan singular och plural. Upprepningen leder nämligen till meningar som Myndigheten deltar inte i projektet eftersom myndigheten saknar resurser och När familjen besöker boendet bör familjen få en tolk. Att skriva så är i och för sig grammatiskt korrekt, men det är inte ett naturligt sätt att uttrycka sig på – utom i en och annan barnbok: Här är Max kaka. Max äter kakan.

Att jag förespråkar semantiskt plural kanske du har märkt i den här artikeln, till exempel i kungafamiljen och deras anställda. Tyckte du att det borde stå dess anställda? Och vad sa din språkkänsla när jag refererade till Språkrådet som de? Kanske reagerade du inte alls förrän nu när du blev uppmärksam på det. Ingens språkkänsla är ju helt rationell – men vilka känslor är väl det?

Sara Rösare är examinerad språkkonsult i svenska på Språkkonsulterna.