Lägg ut rälsen för din bok

Det första kapitlet i en bok är generellt en balansakt för dig som författare. Du vill skapa nyfikenhet, men inte bli för hemlighetsfull. Läsaren förtjänar att få veta vilket slags resa du ska ta med hen på.

Samtidigt vill läsaren inte få all information kastad i ansiktet direkt vid avfärd. Läsaren vill upptäcka och förstå själv, längs vägen.

Med detta i bakhuvudet kan du titta närmare på följande råd.

Var börjar en berättelse? Förr i tiden smög romanerna ofta igång med någon variant på ”Det var en gång en gubbe, som bodde i en stubbe”. Det vill säga: författaren presenterade huvudpersonen och huvudpersonens värld. Först därefter startade handlingen.

Det finns fördelar med den lösningen. Läsaren får snabbt spelplanen klar för sig. Men det krävs en skicklig författare för att tålamodet hos dagens läsare inte ska ta slut innan boken rullar igång på allvar. De flesta moderna romanförfattare väljer därför att kliva ner någonstans mitt i den händelseström som utgör allas våra liv.

Du kan börja med ett mord eller något annat dramatiskt. Den typen av starter skrivs ofta som en lösryckt prolog, nästan som en novell. Därefter kan du lugna ner tempot och hoppa bakåt i tiden för att ge en bakgrund till mordet, alternativt framåt, till mordutredningen. Samma lösning är vanlig i nonfiction-litteratur. Många biografier inleds med en avgörande händelse ur huvudpersonens liv. Sedan är läsaren redo att ta sig an uppväxten och händelseförloppet som leder fram till de verkligt spännande åren.

En ännu vanligare start utgår från en punkt som snabbt får läsaren att ana konturerna av en intressant utveckling, en konflikt eller ett spännande händelseförlopp. Studera några av dina favoritböcker eller favoritfilmer. Troligen börjar flera av dem med att huvudpersonen tar sig iväg någonstans. På flykt från någon. Eller på väg till något, med ett uppdrag. Vi förstår att något är på väg att rubbas, att huvudpersonens hela liv är satt i rörelse.

Om du har svårt att bestämma dig för var du ska inleda din text, välj en scen som du vet ska vara med i din bok och använd den som inledning. Du kan alltid kan gå tillbaka senare och ändra i kronologin.

Den första meningen. Det första stycket.

Det första intrycket.

Självklart är det viktigt för läsaren, men de första raderna är ännu viktigare för dig som författare, medan du skriver.

Det är i anslaget du lägger de första syllarna för den räls som din berättelse ska rulla fram på. Här etablerar du tempot och språknivån som kommer att karaktärisera din bok. Just därför ska du förmodligen inte konstra till starten. I alla fall inte förrän du vet lite mer om hur boken kommer att gestalta sig. Om du överarbetar inledningen framstår den ofta som sökt.

Låt oss tills vidare formulera en kort inledning, snabbt uppfiskad ur de fiktiva händelsernas flod:

”Kan man ha keps på sin lillebrors 50-årsmiddag? Hur stiff kan det bli? Susanne kisade mot den tandkrämsfläckiga spegeln, drog fingrarna genom det centimeterlånga håret och satte Yankees-kepsen på huvudet.
Hon begrundade resultatet.
Sedan vred hon kepsen ett halvt varv, tryckte ner skärmen mot nacken och flinade mot sig själv.”

Vilka karaktärer har du fångats av? Anna Karenina? Harry Potter? Martin Beck? Karl Ove Knausgårds Karl Ove Knausgård? Läs förstakapitlet i några av dina favoritböcker och se hur huvudkaraktären, protagonisten, introduceras.

För att få till en egen övertygande huvudperson bör du bekanta dig med vederbörande så mycket som möjligt. Skapa gärna en karaktärskarta med utseende, bakgrund, familj och ekonomiska omständigheter. Lär känna personens röst, personlighet och tankevärld. Vad är karaktären stolt över, vad vill hen dölja? Fundera på huvudkaraktärens roll och resa i den berättelse du planerar.

Om du lyckas få läsaren intresserad av din protagonist i första kapitlet – och dessutom antyder vart hen är på väg och vilka hinder som väntar – är du på god väg att få läsaren engagerad i din bok.

En avgörande fråga vad gäller just engagemanget är: Gillar du din huvudperson? Och kommer läsaren att gilla din protagonist? I så fall blir din skrivresa sannolikt enklare och mer lustfylld. Flera författare har vittnat om hur jobbigt det är att leva med en osympatisk huvudperson under arbetet med en hel roman. Fundera därför redan i första kapitlet över hur din protagonist framstår. Du vill inte skriva fram en felfri helylleperson men sannolikt inte heller motsatsen.

Låt oss återgå till vår inledning:

”Kan man ha keps på sin lillebrors 50-årsmiddag? Hur stiff kan det bli? Susanne kisade mot den tandkrämsfläckiga badrumsspegeln, drog fingrarna genom det centimeterlånga håret och satte Yankees-kepsen på huvudet. Hon begrundade resultatet.
Sedan vred hon kepsen ett halvt varv, tryckte ner skärmen mot nacken och flinade mot sig själv.”

Gillar vi Susanne? Allt ligger ännu i betraktarens öga. Du som författare bör åtminstone vara väldigt intresserad av din huvudkaraktär, och med det brukar det följa en viss välvilja. Men än så länge vet vi inte hur lätt att gilla hon är, och vilka anledningar som kan finnas till den irritation som antyds. Är hon en kvinna som alltid har varit till lags, har ett arbete som kräver att man ser representativ ut – och till sist tröttnat på alltihop? Eller är hon en kvinna i marginalen, som aldrig fick samma chanser som sin omhuldade lillebror? Kan hon förändras? Växa?

Allt detta bör du veta – eller åtminstone ana – och börja använda redan i det första kapitlet.

(Och: är det ett alltför slitet grepp att utnyttja en spegel för att kunna beskriva huvudkaraktärens utseende? Kanske inte just i det här fallet, eftersom det känns relevant att titta sig lite noggrannare i spegeln inför en 50-årsfest.)

Med huvudkaraktären följer också en miljö. En värld. I det här fallet Susannes värld.

Som författare har du troligen en känsla för vad de där tandkrämsfläckarna på Susannes spegel kan komma att betyda längre fram, vilken personteckning de bidrar till. Men just nu räcker det att bostaden är antytt ostädad och att hon har kort hår – huruvida det snaggade håret är hennes stil, eller kanske beror på en nyss genomgången cancerbehandling, kan läsaren få undra över tills vidare.

Vi skickar istället i väg Susanne till den där 50-årsmiddagen. Då får läsaren snabbt reda på mer. Kliver Susanne ut ur en stilig villa eller ett hyreshus? Befinner hon sig i en namngiven storstad som finns i den »verkliga« verkligheten, eller på en ospecificerad landsbygd?

Kan eller vet du som författare vet extra mycket om den värld du ska ta med läsaren till? Toppen! I våra inledningsrader finns inget av det slaget ännu. Hittills framgår det heller inte var i tiden befinner oss, även om Yankeeskepsen signalerar någotsånär nutid, liksom det svengelska ”stiff”. Sådana luckor vill du nu börja fylla i, men det är inte bråttom; du kan lugnt veckla ut Susannes värld efterhand. Hon lär återkomma till sin bostad senare i boken. Vi kommer att få veta hur det ser ut där hon arbetar. Och läsaren ska få förstå i vilken tid vi befinner oss.

I första kapitlet vill du få fart på Susannes berättelse, inte fastna. De miljö- och detaljbeskrivningar som du tar med bör därför bygga läsarens engagemang i Susannes öde, inte finnas där för sin egen skull. Och de får under inga omständigheter dra ned tempot.

När vi skickar iväg Susanne till 50-årsfesten sätter vi också berättelsen i rörelse. Susanne kommer att behöva agera och förhålla sig till andra människor, inklusive brodern och kanske ytterligare några som ska visa sig bli viktiga karaktärer i boken.

Åter till första kapitlets allra första meningar:

”Kan man ha keps på sin lillebrors 50-årsmiddag? Hur stiff kan det bli?”

Psykologerna säger att vi människor framför allt kommer ihåg början och slutet av ett skeende. Vi kan nog räkna med att läsaren minns de där startmeningarna fortfarande, och förväntar sig någon form av besvärligheter eller pinsamheter på festen.

Hur jobbigt blir det? Känner sig Susanne mest felklädd och utanför? Eller blir det ett uppslitande syskongräl? Till och med ett mord till desserten? Blir hon vittne? Eller är det hon som startar den konflikt som snabbt ballar ur? Du bestämmer, och svaren kommer att betyda mycket för vad läsaren förväntar sig av resten av boken. En relationsroman eller deckare? En hyfsat sansad huvudperson att identifiera sig med eller en riktig outsider att fascineras av?

Du behöver inte presentera berättelsens huvudkonflikt redan i första kapitlet, men du bör låta den anas. Läsaren vill få en känsla för temat och vilken resa du ska ta med hen på. Den där kepsen kan sätta något i rullning som till slut blir mer eller mindre okontrollerbart.

Skriver du en spänningsroman etablerar 50-årsfesten troligen den bärande intrigen och/eller konflikten. Susanne kommer att möta något slags motstånd eller en riktigt jobbig händelse. Eventuellt också en antagonist.

Skriver du i en annan genre kanske festen snarare är ett steg på vägen mot bokens centrala delar. Men du måste ändå på något sätt visa läsaren att det är värt att läsa vidare.

Läsaren förtjänar alltså att få veta ungefär vilket slags resa du ska ta med hen på. Läsaren förtjänar också att slippa fem tågbyten i början av resan.

Med andra ord: lita på din berättelse och ge läsaren tid att landa i den. Du har valt startpunkt av en anledning, troligen för att du känner att ”där finns något”, ett slags grundscen som dina tankar återkommer till. Det är den scenen du vill skriva fram. Låt den utvecklas och håll blicken riktad framåt, utan onödiga tillbaka- eller sidoblickar. Etablera det tidsplan där berättelsen i huvudsak utspelar sig, oavsett om den spänner över en vecka eller 30 år.

Fundera även över tempus. Preteritum är det klassiska tempuset för romaner, ett dåtidsberättande som skänker berättarpondus och överblick. Presens skapar däremot en känsla av spänning och brådska.

Som läsare tänker man förvånansvärt sällan på vilket tempus som används. Gå gärna till din bokhylla och titta i några av dina favoritromaner. Vilka berättarperspektiv och tempus har de? Varför tror du att författarna valt just dessa tillvägagångssätt?

Det viktiga är att i första kapitlet begränsa antalet tidshopp. De förvirrar läsaren och är ett tecken på att du som författare inte har sorterat ditt material och din berättelse på bästa sätt.

En bok är lång. Förklaringar och bakgrunder kan komma senare.

Berättarrösten är alltid viktig i en roman, men den är svår att definiera och svår att kontrollera. När du närmar dig slutet av första kapitlet kommer den ändå att ha uppstått, vare sig du vill eller inte. Och den röst som hörs i det första kapitlet bör vara densamma genom resten av boken.

Stäm därför av tre saker:

Första kapitlet handlar alltså framför allt om att väcka intresse och introducera din boks viktigaste aktörer och ingredienser. Men de lösa trådarna och antydningarna får inte bli för många. Du bör låta första kapitlet bilda någon sorts helhet, och gärna nå ett delavslut. Läsaren förstår ändå att mycket mer är att vänta.

I exemplet med Susanne kommer bokens tempo att avgöra kapitelslutet. Det kanske tar slut precis före festen, och sedan får vi ett kapitel med broderns eller någon annans berättarperspektiv. Eller så slutar kapitlet efter en första konfrontation. Eller så har författaren helt andra planer.

Kom ihåg: ju bättre du lyckas etablera bokens huvudkaraktär, stil och riktning, desto större friheter kan du ge dig själv längre fram i texten. Om läsaren känner sig trygg med resans riktning kommer hen villigt att acceptera kringelikrokar längs vägen.

Denna text publicerades först i Skriva, Sveriges enda pappersmagasin och heltäckande sajt om skrivande. Vill du testa Skriva hittar du ett bra erbjudande här.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.