Det är vässandet som är jobbet

Med språket vässar vi tanken. Vi blir smartare och kommer fram till saker i samtal med andra, i inre monologer och när vi formu­lerar oss på papper eller skärm.

För många går skrivandet inte att skilja från själva arbetet. Att arbeta är att skriva. En text kan vara produkten av dagar, veckor, års arbete. Vässande.

Är det då inte naturligt att texten blir lång? Är inte formeln: ju längre arbetstid, desto längre text? Nej.

När texten möter läsaren fyller den en helt annan funktion. Den ska få läsaren att reagera, inte somna av utmattning. Den som tar del av resultatet av någon annans arbetsprocess är mer intresserad av just resultatet än av att följa en hjärnas vindlande gång vecka upp och vecka ner.

Läsaren vill ha svar på sina frågor. Därför ska du börja med att avslöja just det. Oavsett hur lång tid det tog dig att komma dit. (Vet du inte vad läsarna undrar över? Fråga dem!)

Sedan stryker du allt som inte hör till ämnet, oavsett hur viktigt det var för att få dig att komma framåt. Ta hjälp av andra. Var sträng mot dig själv och kom ihåg att läsarens tid också är värdefull. (Du kan alltid spara tankevässet i en fil bredvid om någon undrar vad du har gjort det senaste halvåret.)

”Jag hade inte tid att skriva ett kort brev, så det blev ett långt”, ursäktade sig Churchill. Hur är det med dig? Har du tid att göra texten till en vass udd och inte en hög med väss? Men låt den först leda dig ut på obanade stigar och oanade ytor.