Regeringen bör snarast följa Europarådets uppmaning och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk. Det skulle förbättra möjligheterna att bevara älvdalskan. Det skriver fjorton språkvetare i en debattartikel.

Vi anser att Sveriges regering bör följa Europarådets uppmaning från december 2020 och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk enligt Europarådets konvention. Vår argumentation stöder sig i huvudsak på tre faktorer, nämligen det stora språkliga avståndet mellan svenska och älvdalska, älvdalskans de facto funktion som språk i Älvdalen i förening med en stark och allmänt omfattad önskan hos talarna att älvdalskan skall få leva vidare. Ett erkännande skulle inte minst ge barn med älvdalska som sitt förstaspråk möjligheten att förverkliga sin lagstadgade rätt att befästa och utveckla sitt språk.

Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk antogs 2000 i Sverige. Syftet med konventionen har varit att rätta till den språkliga situation som i årtionden rått i Europa, präglad av majoritetsspråken i nationalstaterna. Genom att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska erkändes som minoritetsspråk i Sverige har regeringen gjort slut på årtionden av språkligt osynliggörande och diskriminering av dessa språkgemenskaper. I flera europeiska länder har även språkliga varieteter som är besläktade med respektive majoritetsspråk erkänts genom konventionen, såsom karelskan i Finland och lågtyskan i Tyskland. I Sverige har en språklig varietet besläktad med finskan erkänts, nämligen meänkieli, men ännu ingen som är besläktad med svenskan. Detta är dock fullt möjligt i enlighet med konventionen.

Språkgränserna i Norden är ännu starkt präglade av gränserna mellan nationalstaterna. Danska, norska och svenska skulle teoretiskt sett kunna betraktas som ett enda språk och älvdalska som ett annat. Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, som har undersökt likheterna mellan hundra centrala ord i olika språkliga varieteter, kom fram till att det var ett större lexikalt avstånd mellan svenska och älvdalska än mellan svenska, danska och norska. Älvdalskan skiljer sig också kraftigt från svenskan när det gäller uttal, ordböjning, satsstruktur och fraseologi. Vi anser således att älvdalskan väl uppfyller kriterierna i Europarådets konvention för att betraktas som språk i och med att den skiljer sig väsentligt från huvudspråket och dessutom har talats av hävd i ett avgränsat territorium.

Vi iakttar även att älvdalskan de facto fungerar som språk i dagens Älvdalen – den används på skyltar, i den dagliga kommunikationen, i hemmen, inom populärkulturen, i skolan och på förskolorna. Dessutom har älvdalskan kommit långt i sin standardiseringsprocess – en standardortografi föreligger och används av talarna, älvdalska läromedel, grammatik- och ordböcker finns tillgängliga och används flitigt. Vidare pågår ett språkligt revitaliseringsprojekt för älvdalskan, Wilum og bellum (’Vi vill och vi kan’), som tyvärr löper ut vid årsskiftet. Önskan att bevara älvdalskan och föra över språket till de kommande generationerna har en stark förankring i Älvdalen.

Rätten att få lära sig och utveckla sitt språk är en viktig mänsklig rättighet som är förankrad i den svenska språklagen, i barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, och i skollagen. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns dessutom att ingen får diskrimineras på grund av sitt språk. I nuläget kan älvdalsktalande barn befästa och utveckla sitt språk i skolan genom det pågående revitaliseringsprojektet. Vi anser att staten bör säkerställa att barn med älvdalska som förstaspråk även efter årsskiftet ska få förverkliga sin lagstadgade rätt.

Älvdalens kommun gör sitt bästa för att stödja älvdalskans fortlevnad genom gott samarbete med Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, Allmänna arvsfonden och den akademiska världen. Även globalt har älvdalskan fått ett erkännande genom att den 2016 erhöll en språkkod av Internationella standardiseringsorganisationen. I december 2020 anslöt sig även Europarådets ministerråd till bedömningen att älvdalskan uppfyller kriterierna för att erkännas som språk enligt dess konvention. Med älvdalskan som ett erkänt landsdels- eller minoritetsspråk skulle staten kunna erbjuda älvdalsktalande barn resurser för att utveckla sitt språk och säkerställa språkets fortlevnad i framtiden.

Regeringens argument mot att erkänna älvdalska som språk stöder sig på ett betänkande från 1997 som innehåller generella yttranden om svenska folkmål och dialekter. Trots Europarådets uppmaningar till Sverige under de senaste 16 åren har regeringen ännu inte företagit en oberoende utredning av älvdalskans ställning och dess lämplighet att omfattas av Europarådets konvention. Utredningar rörande de fem nu erkända minoritetsspråken har företagits.

Språklig mångfald innebär även kulturell mångfald. Omvänt innebär förlusten av ett språk inte enbart en tragedi för dem som av hävd har talat språket, utan även att alternativa sätt att betrakta och kodifiera världen går förlorade. För talarna är språket en del av arvet och ett verktyg för att kunna upprätthålla och utveckla sina traditioner. Vidare knyter språket talarna till varandra, till den plats där språket talas och bidrar till att förstärka deras identitet. Detta gäller givetvis även dem som talar älvdalska.

Mot bakgrund av dessa faktorer vill vi uppmana Sveriges regering att snarast vidta de nödvändiga åtgärderna för att älvdalska ska kunna erkännas som språk och därmed ges det vederbörliga stöd och skydd den förtjänar.

Gerd Carling, docent i lingvistik vid Lunds universitet

Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, Stockholms universitet

Lars-Olof Delsing, professor i nordiska språk vid Lunds universitet

Piotr Garbacz, lektor i nordiska språk vid Oslo universitet

Kenneth Hyltenstam, professor emeritus i tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet

Marit Julien, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet

Guus Kroonen, professor i indoeuropeisk lingvistik vid Köpenhamns universitet

Tommaso Milani, professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet

Gunnar Nyström, dialektolog och före detta ordbokschef vid Institutet för språk och folkminnen

Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet

Henrik Rosenkvist, professor i svenska vid Göteborgs universitet

Yair Sapir, lektor i svenska vid Högskolan Kristianstad

Lars Steensland, professor emeritus i slaviska språk vid Lunds universitet och författare av älvdalska ordböcker

Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet

Foto: Istockphoto

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

1 kommentarer

Älvdalskan ska inte få ställning som minoritetsspråk. Det anser majoriteten i konstitutionsutskottet, KU. Allt tyder på att riksdagen kommer att fatta samma beslut.

I en rad motioner har riksdagspolitiker från olika partier tagit upp älvdalskans ställning. De har i huvudsak gått ut på att höja älvdalskans status och att vidta åtgärder för att den ska leva vidare. Som ett led i detta har det föreslagits att älvdalskan ska få status som nationellt minoritetsspråk eller landsdelsspråk.

Men majoriteten i konstitutionsutskottet säger nej. I utskottets ställningstagande motiveras beslutet så här:

Utskottet noterar att betydelsen av älvdalskans bevarande är starkt förankrad bland många älvdalingar. Utskottet anser att det finns ett stort värde i att älvdalskan bevaras som en del av det svenska kulturarvet och ser positivt på de åtgärder som vidtas på både statlig och kommunal nivå för att göra detta möjligt. Utskottet delar regeringens uppfattning att Älvdalens kommun på olika sätt bör kunna stödja älvdalskans bevarande inom kommunens ordinarie verksamhet och ge barn möjlighet att lära sig älvdalska, samt att det även inom ramen för folkbildningen bör finnas förutsättningar att stödja bevarandet av älvdalskan. Utskottet noterar också att Institutet för språk och folkminnen gör bedömningen att många åtgärder för att främja älvdalskan borde vara möjliga inom ramarna för den existerande lagstiftningen, förslagsvis inom ramen för en dialektpolitik. Utskottet noterar det ökade stödet bland lingvister för att betrakta älvdalskan som ett eget språk, men också de invändningar som framförs av Institutet för språk och folkminnen. Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att ta något initiativ med anledning av motionsyrkandena och avstyrker därför motionerna.

Institutionen för språk och folkminnen går alltså emot motionärerna. I betänkandet framgår att myndigheten anser att ”det uppstår en gränsdragningsproblematik om en varietet av det svenska språket särskiljs och ges status som nationellt minoritetsspråk, liksom att gränsdragningen kring vilken varietet av älvdalska som ska erkännas riskerar att skapa splittring bland älvdalsktalande”. Institutet för språk och folkminnen efterlyser också en undersökning om attityderna till älvdalskan i Älvdalen. Genom en aktiv dialektpolitik skulle älvdalskan enligt myndigheten kunna föras vidare till kommande generationer utan att skapa en situation där fler dialekter kan få status som minoritetsspråk.

Centerpartisten Per-Ingvar Johnsson och kristdemokraten Sofia Modigh reserverade sig mot beslutet. De skriver att det bör utredas om älvdalskan ska få status som minoritets- eller landsdelsspråk. Älvdalskan ska betraktas som ett eget språk – och det är en mänsklig rättighet att garantera att talare kan använda och utveckla sitt modersmål. Annars befarar de att älvdalskan riskerar att dö ut.

Utskottets ställningstagande innebär att riksdagen sannolikt kommer att fatta samma beslut. Men utskottet talar också om vikten av att bevara älvdalskan. För de aktivister som kämpat för älvdalskan är det kanske ändå en liten seger även om beslutet i riksdagen inte blir det önskade.

Här kan du läsa konstitutionsutskottets betänkande.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Den just nu intesiva debatten om älvdalskan fortsätter i Folkets hus i Årsta onsdagen den 26 oktober. Då bjuder Språkförsvaret in till diskussion om älvdalskans framtid. Medverkar gör bland annat Peter Egardt, kommunalråd i Älvdalen, och språkforskaren Yair Sapir. Dessutom gästas mötet av Lena Willemark, som sjunger på älvdalska. Mötet börjar klockan 18. Inträde kostar 50 kronor.

Här kan du läsa mer om mötet.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Ge älvdalskan status som minoritets- eller landsdelsspråk. Det kräver Språkförsvaret i en namninsamling riktad till riksdagen.

Tidigare i år fick älvdalska en egen språkkod. Det var organisationen SIL International som efter en utredning fastslog att älvdalska inte är samma sak som svenska. Men från politiskt håll har inställningen inte förändrats. Regeringen anser att älvdalska ska betraktas som en svensk dialekt och inte ett eget språk.

Språkförsvaret har vid flera tillfällen uppmärksammat älvdalskan. Nu vänder sig organisationen till riksdagen med ett krav på att älvdalskan ska få status som minoritets- eller landsdelsspråk. Språkförsvaret ställer sig därmed bakom en motion från Niclas Malmgren (MP). I motionen motiverar han förslaget med de stora skillnaderna mellan älvdalska och svenska:

De flesta lingvister är ense om att älvdalska är ett eget språk. Avståndet mellan älvdalska och svenska kan jämföras med avståndet mellan isländska och svenska. Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans. Så har älvdalskan exempelvis bevarat nasala vokaler, som har försvunnit i andra nordiska språk, samt behållit det fornnordiska kasussystemet med fyra kasus. Även alfabetet skiljer sig från svenskans och består av 35 bokstäver.

I uppropet jämför Språkförsvaret myndigheternas hantering av älvdalskan med hur meänkieli länge behandlades i skolorna:

Svenska myndigheter hävdar ännu att älvdalskan är en svensk dialekt. För många av de älvdalsktalande barnen har dock mötet med svenska språket i skolan varit chockartat, eftersom de inte förstod svenska. Barn som talade älvdalska fylldes med skamkänslor, samtidigt som de inte fick använda sitt modersmål. Denna skolpolitik har haft negativa följder för många älvdalingars identitet och självkänsla.

Namninsamlingen pågår till och med den 31 december. Därefter lämnas den in till riksdagen.

Här kan du läsa Östen Dahls artikel om älvdalska från 2008.

Anders

Foto: Istockphoto

3 kommentarer

Älvdalska är inte svenska. Och älvdalska är tillräckligt olikt svenska för att få en egen ISO-kod. Det fastslår SIL International som står bakom Ethnologue.

Inställningen från myndigheter och regering har inte ändrats – älvdalska är en svensk dialekt och inget annat. De senaste åren har dock allt fler engagerat sig i kampen för att älvdalskan ska få status som minoritetsspråk. Huvudargumentet är egentligen mycket enkelt. För den genomsnittliga modersmålstalaren av svenska är älvdalska – till skillnad från exempelvis norska och danska – mer eller mindre helt obegripligt. Det gör det naturligt att ifrågasätta myndigheternas och regeringens hållning.

SIL Internationals beslut motiveras bland annat med att en ISO-språkkod gör att akademiska arbeten om älvdalska blir lättare att hitta. Vad beslutet får för konsekvenser återstår att se. Såväl Sveriges Radio som Sveriges Television gör tolkningen att älvdalskan av organisationen fått status som ett språk. Regering och myndigheter håller knappast med, men beslutet kan bidra till att öka trycket på en omprövad hållning.

Här kan du läsa Östen Dahls artikel om älvdalska från 2008.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Gör älvdalskan till ett landsdelsspråk! Det vill Språkförsvaret som anser att det skulle ge älvdalskan ett lyft som skulle förbättra framtidsutsikterna. Språkförsvarets huvudargument är att älvdalskan till skillnad från andra dialekter inte är begriplig för den som talar svenska. Älvdalskan är helt enkelt så speciell att den inte kan räknas som något annat än ett språk.

Det är inte första gången som det ställs krav på att älvdalskan ska betraktas som något mer än en dialekt. I Språktidningen 6/2008 skriver Östen Dahl, professor i lingvistik vid Stockholms universitet, att infallsvinkeln avgör om älvdalskan ska betraktas som ett språk eller inte. Å ena sidan befinner sig älvdalskan betydligt längre bort från standardsvenskan än både norska och danska, å andra sidan är det bara ett av tusentals sockenmål i Sverige.

Exakt vilket recept som är bäst för att garantera älvdalskans överlevnad är enligt Östen Dahl inte klart. Själv anser han att älvdalskan borde klassas som ett språk. I så fall borde älvdalskan kanske få status som minoritetsspråk. Men, skriver Östen Dahl, frågan är om det är rimligt att stämpla älvdalskan som ett minoritetsspråk när den talas av etniska svenskar.

Hur ser du på älvdalskan? Ska den även i fortsättningen betraktas som en dialekt eller ska den få status som landsdelsspråk eller minoritetsspråk? Rösta här!

Anders

Foto: Istockphoto

3 kommentarer

För tredje gången har riksdagsledamoten Kenneth Johansson lämnat in en motion om att älvdalskan ska erkännas som ett eget språk. För tredje gången kommer förslaget sannolikt att röstas ned. Centerpartisten har nämligen inte lyckats övertyga övriga alliansen om att älvdalskan bör få status som ett minoritetsspråk.

Frågan om älvdalskan ska ses som ett eget språk blev högaktuell i samband med att Sverige år 2000 fick fem nationella minioritetsspråk: finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Älvdalskan lämnades utanför. Trots att den på pappret tycks uppfylla flera viktiga kriterier. Älvdalskan har funnits i Sverige i minst tre generationer och många talare vill själva att den ska ses som ett språk och inte som en dialekt.

Det är här skon klämmer. Älvdalingarna må tala på ett sätt som får medelsvensson att förundras och förvirras. Om frågan enbart gällde språkliga skillnader vore det snarare mer logiskt att se danska och norska som svenska dialekter, än att se älvdalska som en svensk dialekt. I Språktidningen 6/2008 skriver Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet, att älvdalskans ordförråd vid en jämförelse ligger längre bort från svenskan än norskan.

Nyligen fick även älvdalskan en modern grammatik skriven av Bengt Åkerberg, ett arbete som enligt Dalarnas Tidningar tagit femton år. I hemmet i Spånga håller Bengt Åkerberg även i undervisning i älvdalska. Eleverna får inte bara lära sig älvdalska, utan också skillnaden mellan älvdalska och bucksvenska, svenska med inblandning av våmhusmål.

Våmhusmålet är visserligen likt älvdalska, men den ömsesidiga förståelsen är inte alltid hundraprocentig. Samma förhållanden gäller många andra mål som talas vid Siljan. Varje socken har sin språkliga särprägel, vilket gör det svårt att tala om något enhetligt språk. Frågan som riksdagspolitikerna måste ta ställning till blir därmed indirekt även den debatt som kan väntas dyka upp i kölvattnet av ett erkännande av älvdalskan. Talas minoritetsspråk även i Orsa, Mora och Sollerön?

Kenneth Johansson motiverar behovet av ett erkännande med att älvdalskan är en del av det svenska kulturarvet som bör bevaras för kommande generationer. Det är också viktigt, skriver han, att barnen får rätt till undervisning på och i sitt eget språk.

Ett erkännande av älvdalskan skulle inte bara öppna dörren för samma krav från andra delar av Dalarna. Varför i så fall inte fortsätta med gutamål eller jamska?

Det brukar heta att ett språk är en dialekt med en armé och en flotta. Älvdalskan må vara svårbegriplig för en utomstående, men så länge älvdalingarna inte sjösätter planerna på en republik vid Siljans strand kommer politikerna sannolikt att blunda för kraven. Inte för att älvdalskan i sig inte skulle kunna betraktas som ett språk, utan för att Sverige snart skulle kunna bli ett land med hundratals minoritetsspråk. Sådant kostar pengar. Att de lokala målen har ett kulturellt värde är självklart. Men frågan är om riksdagspolitikerna är redo att börja värdesätta det även i kronor och ören.

Anders

5 kommentarer
Prenumerera på RSS - älvdalska