Umeå behöver inte syfta på älven

Fråga:

Jag har en fråga som kanske är lite mer spetsfundig. Då tänker jag på de stora älvarna i norr, Lule älv, Ume älv, Pite älv och så vidare. Det intressanta är att när de når havet och borde vara som störst och mäktigast heter städerna Lule-å, Ume-å och Pite-å. Vad hände med den mäktiga älven som i stället blev en å?

Tomas

Svar:

Det är fastslaget att å användes även om större vattendrag, särskilt i dialekterna. Detta bekräftar namn såsom Nordanå och Sunnanå som ligger just norr och söder om älven. Sedan är det inte säkert att ändelsen i stadsnamnen syftar just på älven. Den gällande hypotesen är att det faktiskt är en böjningsform som gjort att ändelsen -eå har uppstått, möjligen hjälpt av att städerna också låg jämte älvarna (som kallades åar). Många av dessa städer vilkas namn i dag slutar på -eå har en gång haft en feminin böjning eftersom vattendragsnamn var feminina. Den korrekta ändelsen då i många kasus var -o (uttalat som å). Samtidigt har böjningarna försvagats under tiden från fornsvenskan till i dag och den utvecklingen gav ett -e som ändelse.
Hypotesen är att det har uppstått en osäkerhet kring vilken ändelse som var korrekt och därmed har en sammanslagning skett vilket har givit oss -eå. Man bör dock komma ihåg att denna ändelse framför är aktuell i skriftspråk, i talat språk har ändelsen varit -e (eller i vissa fall har ändelsen uteblivit, som i ett äldre uttal av Umeå, U’um, där u:et i stället uttalas dubbelt).