I dag kan han ge mer eftertryck

Fråga:

Jag och mina bekanta använder ibland han för att hänvisa till annat än personer. Det kan vara sådant som Den här restaurangen, han är väldigt bra! eller Den här låten, han är riktigt bra! Dock använder vi inte hon på det här sättet, utan bara han och bara om sådant som liksom känns manligt. Hur hänger det här ihop rent språkligt?

William

Svar:

Att använda han om saker och annat icke-levande brukar vi språkvetare oftast förknippa med en äldre tid, eller en ålderdomlig dialekt. När de traditionella dialekterna var mer levande än nu, säg för 100 år sedan, var det naturligt för de allra flesta svenskspråkiga att kalla vissa saker för han (som fisken), andra för hon (som kyrkan), och åter andra för det (som huset). Det brukar kallas för ett tregenussystem, där alltså vissa ord har han-genus (maskulinum), andra ord hon-genus (femininum) och åter andra det-genus (neutrum).
Och det var inte bara pronomenbruket som påverkades. Både själva substantivet och de ord som närmast modifierade ett substantiv påverkades av vilket genus det handlade om. Min mormor, född 1916 i Göteborg, sa till exempel inte en liten stege och en liten bräda utan i stället en liten stege respektive e lita bräda, och inte stegen och brädan utan stegen och bräda.
Vill man hitta sådant i dag får man oftast söka sig till Norge. Så här står det i en norsk text: Boka er neppe kjend og iallafall ikkje mykje lesen av kollegaer som burde ha fagleg interesse av henne. Notera alltså boka (inte boken) och henne för att referera till boken (inte den). Genus har här oftast inget alls att göra med vad som känns manligt eller kvinnligt. Stegen är inte mer manlig än brädan (eller boken), utan skillnaden är rent grammatisk.
Den användning av han som du beskriver bygger däremot just på föreställningen att vissa objekt är mer ”manliga” än andra. Och detta han-bruk skänker, som jag uppfattar det, också mer eftertryck åt det som utsägs om objektet ifråga.