Vi kan säga allt – men inte hur vi vill

Språktidningens redaktion ligger i ett hus som är 130 år gammalt. Många andra hus i kvarteren runt omkring är i samma ålder. Troligen är det därför slamsugarbilen så ofta besöker fastigheterna i grannskapet.

Att gå förbi den bilen på väg till eller från jobbet är ingen angenäm upplevelse. Stanken är stark och kväljande. Det är en oöverträffad blandning av sött och surt, med starka inslag av onämnbara saker.

Kan denna lukt sammanfattas i ett enda ord? Nej, jag har inget.

Det är likadant med en lukt jag upplevde i Kina på 1980-talet. Vi åkte i ett fullsatt, slitet och långsamt tåg genom natten. En farbror skulle åka lika långt som vi och hade med sig stora säckar med gröna bönor. Än i dag kan jag känna lukten av dessa bönor. I värmen på det överfulla tåget var den inte trevlig. Jag var trött och snart illamående. Men vad kallar vi stanken av gröna bönor i en varm kinesisk tågvagn?

Vi har ytterst få svenska doftord (se artikeln här). Ändå kan jag beskriva ganska väl hur det luktar. Och där går det att göra en halsbrytande jämförelse med grammatik. För som Mikael Parkvall hävdar i artikeln om tempus, modus och aspekt kan vi säga nästan allt på alla språk. Det språkens grammatik – eller ordförråd – bestämmer är bara hur det måste sägas.