Versalernas Ockelboeffekt

Kanske kan man kalla det en Ockelbo­effekt på valet mellan stor och liten bokstav när "Kronprinsessan" dök upp med versalt K på Svenska Dagbladets skärmar den där förlovningsdagen i februari. K som i Kungligt, får man förmoda, för det är något högtidliggörande över versalen.

Den känns betydligt förnämare än gemenen. Att den lilla bokstaven är anspråkslös som gemene man, det hörs på namnet.

Typografin gör sitt bästa för att undermedvetet förstärka bilden av bokstävernas klassamhälle. Se bara på A som reser sig som en slottsgavel medan a böjer huvudet mot sin potatissvullna mage! Och G, en gastande general, medan g bokstavligen hukar sig som en skrämd beväring. Det inte bara vill sjunka genom jorden, det har faktiskt redan halva kroppen under marknivå.

Egentligen visste väl alla att vi skriver kronprinsessan lika gement som andra titlar, men det låg något slags högtidlighet i luften och den hade en tillfälligt versaldrivande effekt. Till detta bidrog säkert att många av läsarkommentarerna via webben valde stora K. Då blev några av våra skribenter osäkra och jag fick som kvalitetsredaktör frågor om vad som gäller.

I Carl Jonas Love Almqvists Svensk Rättstafnings-Lära från 1829 (nyligen publicerad i faksimilupplaga på Natur & Kultur) framgår tydligt vilken framhävande förmåga versalen tillmättes redan då. Almqvist skriver:

Stor Begynnelsebokstaf (Initial) brukas

a. I första ordet, som står i ett Stycke.

b. I hvarje ord, som står efter Punkt.

c. I hvarje eget Namn.

d. I hvarje ord, som man för tillfället önskar särskildt utmärka, såsom något, hvarpå man då i synnerhet vill fästa uppmärksamheten.

e. Alltid i ordet Gud.

Det bor allt en liten Almqvist i många svenskar! Versalerna lockar likt en drog, och de verkliga knarkarna finns i pr- och informationsbranschen. Där hittar man på saker som GöteborgsOperan, Skurup Hallen och AstraZeneca. Sådant betraktar vi journalister i tryckta medier som ett oskick. Vi kallar det nedlåtande för logotypskrivning och normaliserar till Göteborgsoperan, Skurupshallen och Astra Zeneca.

Och IKEA får inte skriva sig helt versalt, fast alla vet att det är så det ser ut i verkligheten. Vi ändrar till Ikea.

Fast ärligt talat finns det två problem med denna korrigeringspraxis.

1. Den är inte allmänt accepterad. Det är svårt att förklara för läsare - och även för en del kolleger - varför Ingvar Kamprads imperium och operan i Göteborg "inte ska få stava sitt namn som de vill, det får ju människor göra. Vill någon heta Ahnderz så skriver vi så". Argumentet att vi inte vill öppna för alla möjliga stolliga och pr-styrda stavningar biter sällan.

2. Tillämpningen av normaliseringsregeln innebär ett flagrant hyckleri från vår sida. GöteborgsOperan går inte an, men vi accepterar utan att blinka namn på tidningar som Östgöta Corre­spondenten, Svenska Dagbladet, Piteå-Tidningen, Göteborgs-Posten och många fler med onormalt versalbruk. Stenarna flyger i mediernas glashus.

Engelska titlar är ett närliggande område där vi, enligt min erfarenhet, inte heller har läsarna med oss. Svenska Dagbladet normaliserar en filmtitel som The Boat That Rocked till The boat that rocked. Det leder ständigt till påpekanden från läsare som är förvånade över att vi "fortfarande inte begripit" hur engelska titlar skrivs. Men det är alltså normaliseringspolicy; vi skriver som engelsmännen skulle skriva en normal mening om en båt som det svängde om.

Vi som arbetar med språkvård i en eller annan form jobbar således för att dämpa skribenters iver att dra till med en versal. Men nu finns en motkraft i sms, bloggar och nätkommentarer - alltså de som söker status genom att kalla sig sociala medier. Där är det mesta gement (ibland i mer än en betydelse). Nonchalansen mot de mest grundläggande reglerna, Almqvists punkter 1-4, brer ut sig. Hur länge dröjer det innan vi som bekämpar versalsjukan tvingas konstatera att vi lyckats alltför bra och måste förvandla oss till Versalens Stödförening? Det dröjer inte länge, kan jag svara. I själva verket har den dagen redan grytt.

Versal eller inte på myndigheter och verk är annan fråga som kan hålla en kvalitetsredaktör sysselsatt. Jag klandrar inte dem som känner sig förvirrade av att man ska skriva Kammarkollegiet, men kulturdepartementet och Riksantikvarieämbetet, men riksåklagaren. Reglerna från TT:s mediespråksgrupp, som laborerar med "namn", "namnkaraktär" och "benämningar", är inte självklart lättbegripliga utan av typen "vänta nu, hmm, bäst att kolla det där igen".

Jag drev på Svenska Dagbladet en måttligt framgångsrik kampanj mot en speciell kombination av tre versaler: de som utgör det romerska talet 16 i Carl XVI Gustaf. De bör undvikas, menade jag, dels för att eliminera risken att de kastas om till ett pinsamt "Carl den fjortonde Gustaf" eller värre, dels för att det är både övertydligt och överhögtidligt att i en tidningstext ha med monarkens ordningsnummer. Kung Carl Gustaf räcker bra. Men min rekommendation har inte fått fullt genomslag. Det kungliga har som sagt en stark versal­magnetism.