Värdefulla ordvitsar

År 1937 utlyste Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen var sin tävling för amatörtecknare om att rita nya svenska sedlar. Tävlingarna drogs i gång med anledning av att Riksbanken hade tillsatt en kommitté för utredning om ett nytt utseende på Sveriges sedlar.

Bidragen strömmade in, och bland de många publicerade förslagen märks finurliga försök att skämta om aktuella ämnen, men man finner också en hel del språklig humor. De folkliga benämningar på pengar som användes under 1930-talet blev tacksamt tecknarstoff.

I Stockholms-Tidningen syntes två tecknade ordvitsar den 27 januari 1937: en grupp bagare och en väldigt lång schal. Uttrycken bagare och långschal hängde uppenbarligen fortfarande med. Bagare är känt sedan 1880-talet och betecknar förvisso ingen sedel, men väl ett mynt: enkronan. Även avledningarna bagis och baggisar är gamla benämningar. Ordet kan vara en ombildning av vit som en bagare när det gällde silvermynt. Enkronan var före 1942 gjord av 80 procent silver. Vit var nämligen länge gängse benämning på silvermynt, vita penningar, och lever kvar i ordet vita som ibland används om pengar i allmänhet. Steget från bagare till deg känns inte långt.

Långschal är uttrycket för en tusenkronorssedel, använt sedan 1910-talet. Jämför med schal som kommer från romani och kunde avse sedlar på såväl 1 000 som 100 och 10 kronor, eller tidigare 100 riksdaler banko. Schalanger är ett annat liknande uttryck i det så kallade kväsarspråket, Stockholmsslang från 1800-talets slut, som betyder pengar. Med "klent mä schalanger" (Albert Engström i Strix 1897) menas "dåligt med pengar".

Att andra världskriget stod för dörren visste man inte den 29 januari 1937, när Stockholms-Tidningen publicerade en speciell "mönstringsfemma" som ett värdigt bidrag till teckningstävlingen. På sedelförslaget till "mönstringsfemman", som visar sedelns båda sidor, har konstnären lekt med ordet Sveriges Riksbank. Det har blivit Sveriges Krigsbank i stället.

En annan tävlande föreslår en självväxlande femma bestående av en översedel och en undersedel. Med hjälp av ett blixtlås på mitten kan den lätt förvandlas till 2 gånger 2,50 kronor. Det tänkta materialet till denna finurliga femma är dock obekant.

Den klöverformade tian med texten "Sveriges Pankbank 1937" vittnar möjligen mer om förslagsställarens egen ekonomiska situation och finansiella framförhållning än om det statsfinansiella läget. Han eller hon tycks ha ont om pengar men hoppas på att fyrklöversförslaget ska bringa lycka och välgång. Benämningen klöver för pengar fanns med redan år 1769 i Stockholms Post Tidningar, där man skriver om klöver och penninggräs. Och pank kommer av pankrutt - det vill säga bankrutt - och ursprungligen italienskans banco rotto, som betyder ungefär sönderbruten bänk. Den medeltida bankiren var först och främst växlare. Penningväxlarna, liksom köpmännen, sålde varor vid bord och bänkar på marknader men hade också rent ekonomiska uppdrag. När växlaren inte kunde fullfölja sina betalningar var det sed att bryta sönder arbetsbänken.

Ett förslag benämns hagalundstia - en enkronassedel från tiden för första världskriget - försedd med en teckning föreställande Greta Garbo. Det var ett framsynt förslag. Filmstjärnan är ju aktuell på vår kommande hundrakronorssedel, som månne kommer att kallas en garbo. En av Garbos samtida filmstjärnekolleger, Edvard Persson, fick pryda tiokronorssedeln i förslaget, men han finns inte med bland motiven på de kommande svenska sedlarna.

Enkronassedlar kom första gången 187475, efter det att kronan hade ersatt riksdalern år 1873. Sedeln hade bara tryck på ena sidan och kallades bland annat för pappersetta.

Så kom krisen i Sverige 1914. Bondetåg och arbetartåg avlöste varandra och i juli bröt första världskriget ut. Bristen på skiljemynt (ungefär växelmynt) blev påtaglig. Det var mest enkronor som saknades och det var lättare att trycka sedlar än att prägla mynt. Riksbanken gav därför på nytt ut enkronassedlar, som ett slags nödmynt. De fick då öknamn som kotia och hagalundstia.

Bakgrunden till kotia förklaras med en skämtsam historia, möjligen hämtad ur verkligheten: "En gumma sålde sin ko på en marknad för 500 kronor. Hon erhöll av bedragaren 50 enkronesedlar men visste ej om nödmyntet, så när hon kom hem hade hon blott erhållit 50 kronor för sin ko i tron att hon fått 50 tiokronesedlar. Sen den dagen fingo dessa sedlar heta kotior." (Nordiska museets folkminnessamling.) Det var nog inte bara anekdotens gumma som lät sig luras: kotiorna hade samma mått som de samtida tiokronorssedlarna. Värdet för en krona 1914 motsvarar i dag cirka 44 kronor.

Hagalundstia är stockholmsslang för enkronassedeln, och kan möjligen härledas till hagalundare, ett uttryck som avser ett hastverk eller provisoriskt arbete.

Inga Schaber ordvitsade en förslagsställare sin bokstavligen värdelösa sedel med i 1937 års tävling. Schaber betyder ju som bekant pengar, eller egentligen en rikedom av sådana, och benämningen är känd sedan 1840-talet. Uttrycket kan komma av tyskans haben, att äga, eller av jiddisch chaben med samma betydelse.

Benämningen schaber har det också lekts med i ett kortspel, Grängesbergsspelet. Detär ett penningspel från 1900-talets början med aktier och aktiefamiljer, där en heter von Schaber. En annan familj heter von Kofving, en tredje Pank och så vidare.

Även på 2000-talet har man lekt med tankar på nya egna valutor. Det finns till exempel en webbsida - www.noney.net - vari konstnären Obadiah Eelcut har skapat en egen valuta, noney, där varje handgjord sedel är värd så mycket som man önskar och behöver.

Om detta kåserade Maja Aase i Metro för några år sedan. I analogi med valutan noney föreslog hon också en något lekfullare nejro som svenskt alternativ till dystereuro.

Just nu pågår också arbetet med att förnya utseendet på de svenska sedlarna. Hittills har ingen större amatörtecknartävling utlysts i de traditionella medierna, men det finns åtminstone ett färskt exempel på en humoristisk sedelskiss. I samband med att debatten om kungens liv och leverne blossade upp igen under försommaren spreds en modifierad hundring snabbt i de sociala medierna. En allvarlig Carl XVI Gustaf blickar ut från en 99-kronorssedel, och rakt över hans panna löper texten "Inte helt hundra". Om detta syftar på att kungen inte med hundraprocentig säkerhet minns vad som har skett och vad han läst, eller om det ska förstås som en mer allmän kommentar till kungens tillräknelighet, är upp till betraktaren att avgöra.