Valdebatten låser åsikterna

Tänker du rösta den 19 september? Statistiskt är det troligt, eftersom de flesta svenskar utnyttjar sin rösträtt.

Vet du redan hur du ska rösta? Statistiskt är det osäkrare, eftersom många bestämmer sig sent. Det här är en grupp som partierna särskilt kämpar om. Och hur gör de det? Med språket, förstås: i tal, i intervjuer, på affischer, i annonser. Dessutom använder de en särskilt aktuell form - valdebatter.

För partierna är dessa debatter naturligtvis en chans att föra ut idéer och vinna väljare. Men för tv och radio borde syftet vara ett annat: att ge publiken en chans att informera sig om var partierna står i olika frågor. På det sättet skulle debatterna kunna fungera som ett slags politisk konsumentupplysning.

Nu är vi väljare inte konsumenter av politik som om den vore en vara på marknaden. I stället är vi medborgare. Därför behöver vi inte bara information. Vi behöver också inspiration, för att själva komma med i det politiska samtalet, så att vi kan ta ställning på ett aktivt och ansvarigt sätt. Det är innebörden i en demokrati som inte bara är representativ utan också bygger på aktivt deltagande.

Hur fungerar då valdebatterna som politisk information och inspiration? För många kan intrycket vara blandat. I värsta fall känner man sig mer förvirrad än upplyst, och tycker att det är för lite samtal och för mycket ordstrid. I så fall svarar debatterna inte särskilt väl mot den demokratiska politikens väsen. För det kräver ju respekt för olika meningar, insikt om att det sällan finns absolut riktiga svar på politiska frågor och vilja till kompromisser.

Låt oss titta på årets första partiledarduell, som ägde rum mellan Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, och Mona Sahlin, Socialdemokraterna, redan den 24 januari i år. Den innehåller en hel del drag som förvirrar snarare än upplyser.

Man kan få intrycket att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ägnar mer energi åt att kritisera varandra än att föra fram det positiva i sina egna program. "Jag tror att ni inte själva har tänkt igenom denna reform hela vägen", säger till exempel Reinfeldt om Socialdemokraternas förslag till pensionssystem. Det har han naturligtvis all rätt att anse, och det är viktigt med kritik. Men i en polemisk situation blir den sällan rättvis. För det mesta skjuter debattörerna in sig på de allra svagaste sidorna hos motståndaren och låtsas inte om det som kan vara bra.

Detta i sin tur hänger samman med att kritiken sällan har förhandlingens medgivande form: "Visserligen har ert förslag klara förtjänster när det gäller X men samtidigt har det brister i fråga om Y." Att det kan te sig naivt att ens föreslå ett sådant yttrande har naturligtvis att göra med debattens polemiska natur, som utesluter ett förhandlande upplägg.

En ärligt menad följdfråga - till exempel om vad den andra parten kunde tänka sig att göra för att avhjälpa bristerna - ter sig också orealistisk. Valdebatten förutsätter låsta positioner.

Det här gör att deltagarna är inriktade på att övervinna snarare än att övertyga varandra. De som ska övertygas är lyssnarna, inte motståndarna. De senare har utvecklat sina ståndpunkter sedan länge och kan inte förväntas ändra dem under debattens lopp. Vi kan se det här draget i deltagarnas sätt att ställa frågor till varandra. När de gör det, så är det inte för att få upplysningar. De vill inte tränga djupare in i problemet eller motpartens synsätt, i hopp om att lära sig något. De önskar sig inte bättre förutsättningar för ett konstruktivt samtal. I stället ställer de frågor för att kompromettera den andra, locka henne att säga något dumt eller bli svarslös.

"Kunde du garantera svenska folket att ingen kan få lägre pension än nu med ert system?" vill Reinfeldt veta av Sahlin. Det här är ett typiskt exempel på hur en fråga kan gillra en fälla. Hur hon än svarar blir det fel. Om hon säger nej, så väcker hon misstankar om att hennes pensionssystem är sämre (åtminstone för några) än det gamla. Om hon svarar ja, så riskerar hon att senare avslöjas som lögnare eller löftesbrytare.

Vi kan se en parallell till den sofistiska diskussionstekniken i antikens Grekland. Dess mål var, enligt den retorikintresserade filosofen Aristoteles, att få motståndaren att motsäga sig, att säga något enfaldigt eller att spåra ur i meningslöst babbel. Det sista var mest eftertraktat!

Ett tredje inslag i valdebatterna är att de politiska frågorna framställs som entydigt avgörbara. Detta på ett sätt som knappast stämmer med den politiska verkligheten. För i de flesta fall handlar det ju inte om något enkelt val mellan svart och vitt. Snarare handlar det om val mellan olika nyanser av grått, i den praktiska zon där olika värden kommer i kontakt med verklighetens begränsningar.

I en valdebatt möter vi därför en kraftig förenkling av de politiska frågornas komplexitet. "Väljarna kan ju se vad du har gjort. De kan se om de har blivit säkrare och tryggare", säger Sahlin till Reinfeldt. Här används dessa ord helt ospecificerat. Hon låtsas inte om att säker och trygg kan stå för olika saker, ha olika innehåll, och att något kan ha blivit säkert i ett avseende men osäkert i ett annat.

Det sägs ibland att den politiska debatten urholkar språket genom att orden används på ett sätt som berövar dem deras fasta innehåll. Det stämmer inte riktigt, eftersom man i den politiska debatten tenderar att använda orden just som om de var entydiga. De yttras som om det fanns ett enkelt samband mellan orden och den värld de speglar. Debattörerna vill inte låtsas om att de brukar sina ord för att konstruera verkligheten utifrån sina syften. De som lyssnar på deras diskussion kan dessutom tro att alla tillämpar orden på samma sätt. Då blir uppenbara motsägelser extra svåra att förklara.

Till den sofistiska debattekniken hör att ge sig på motståndaren i stället för saken.

"Här är det också olika syn på människan", påpekar Sahlin när hon kommenterar ett av Reinfeldts förslag. Och det är naturligtvis helt riktigt att ställningstaganden i konkreta frågor påverkas av våra allmänna värderingar och vår ideologi, dit människosynen hör.

Därför kan det vara viktigt att ge akt på det som finns bakom orden för att det ska bli en konstruktiv debatt. Om jag inte förstår vad som vägleder min motpart, utan helt naivt utgår från att han eller hon har samma värderingar som jag, kan diskussionen bli orealistisk och inbjuda till missförstånd. Då får jag heller inte tillfälle att reflektera över mina egna grundläggande idéer, och kanske modifiera eller komplettera dem.

Men det påpekande som Sahlin gör här är snarare ägnat att förstärka stereotypa föreställningar om den egna sidans goda människosyn och den andra sidans dåliga. Påpekandet inbjuder inte till någon problematisering av givna åsikter, utan bara till att förstärka dem. Det ger också intrycket att ett politiskt ställningstagande direkt flyter fram ur en viss samhällsåskådning. En ståndpunkt fylls av det värde som vi tillskriver dess allmänna utgångspunkt, så att den automatiskt blir riktig om den uttrycker det egna partiets ideologiska anda, och dålig om den uttrycker ett annat partis.

Det här är ett förenklande synsätt, som lätt inbjuder till auktoritetstro. Det försvårar också kompromisser och samförståndslösningar. För om en uppgörelse i en konkret fråga - även om den skulle vara positiv för alla inblandade - innebär att vi offrar åt en människosyn och ideologi som är oss främmande, så bör vi nog avstå.

De här dragen hos en valdebatt skiljer sig starkt från en typ av praktiska samtal, som många är vana vid från sitt eget liv. Vi kunde kalla dem för överläggningar eller deliberativa samtal. I en överläggning är syftet inte i första hand att ha rätt, utan att bli klokare. Därför är kritik av den egna ståndpunkten inte nödvändigtvis ovälkommen, eftersom man är öppen för att ens uppfattning kan behöva kompletteras och korrigeras.

Man ser också på samtalet med den andra som ett samarbete snarare än en kamp. Tillsammans vill man komma vidare mot en fördjupad insikt. Det behöver inte betyda att samtalet måste sluta i samförstånd. Men man har ändå lärt av varandra genom att få en bättre inblick i andra perspektiv på frågan och i andra sätt att motivera en ståndpunkt. I sin tur betyder det att man har bättre förutsättningar att kunna anpassa sitt tänkande till nya situationer, liksom att kunna inbegripa andras intressen, behov och synsätt inom sin egen horisont. Inte minst det senare får väl ses som en viktig demokratisk poäng.