Tungotal – språket som förbryllar både lyssnare och talare

Text: Agneta Lindén

Marina Andersson ber till Gud på ett språk hon inte själv förstår:

”Kera kiettero, ara ra-amen. Jesus du är underbar. Tiero-tere. Rieme na kuri, la-ta para.”

Det låter mjukt och innerligt. När hon sedan börjar sjunga låter det som en kärlekssång eller kanske en vaggsång på ett språk jag inte begriper, men som mycket väl skulle kunna vara ett existerande folkspråk.

För Marina Andersson, pastor i pingstförsamlingen i Jönköping, är förmågan att tala i tungor både viktig och okomplicerad. Uppvuxen i ett pingsthem fick hon del av språket redan med modersmjölken och som from och gudssökande elvaåring började hon själv använda det.

– Det började med att jag fick upp obegripliga ord i huvudet, som jag sa högt när jag bad.

De orden blev snart till hela meningar, och hon upplevde glädje och kraft när hon yttrade dem. Från den tiden och fram till i dag är det hennes primära sätt att ”tanka Gud”, som hon själv uttrycker det. Marina Andersson hävdar att hon aldrig har hört någon annan tala i tungor just som hon själv gör det. Hennes föräldrar, som båda talade i tungor hemma, hade helt andra dialekter.

Inom pingströrelsen har tungotalet traditionellt haft stort utrymme. Det var det mest påtagliga beviset för att en människa verkligen hade blivit ”frälst på riktigt”, eller andedöpt, som pingstvännerna kallar det. Under gudstjänsternas bönestunder förekom det så kallade bönebruset, då deltagarna bad mer eller mindre högt och många i tungor. Några ställde sig upp i bänken och överröstade för en stund de andra. Tungotalet kunde sedan tolkas till moders­målet av den talande själv eller någon annan i församlingen.

Ulrik Josefsson doktorerade 2005 på sin avhandling Liv och över nog, om den tidiga pingströrelsen i Sverige. Han menar att missionen och den omfattande migrationen runt sekelskiftet 1900 innebar att människor utsattes för en mängd främmande språk. Tungotalandet kan delvis ha varit en omedveten bearbetning och upprepning av dessa överväldigande språkintryck.

Ulrik Josefsson anger tre viktiga motiv till att tungotalet fick en så betydande roll inom pingströrelsen.

Ett motiv var att man ville spegla de första kristna församlingarna. Pingströrelsen tolkade det som står om dessa i Bibeln som att tungotal var både viktigt och vanligt förekommande då.

Ett annat motiv var att man med tungotalet ville gestalta ett övernaturligt ideal. Den tidiga pingstkyrkan ville vara en motvikt mot de teologiska strömningar som till exempel ville försöka förklara Jesus underverk naturvetenskapligt och betona hans mänskliga sidor. Sådana förklaringar uppfattades som överdrivet rationalistiska.

Ett tredje motiv var tungotalets roll inom missionen. Att nå ut med det kristna budskapet till alla folk var en central uppgift, men att lära sig främmande språk var både svårt och tidskrävande. Och tiden var, i dessa yttersta dagar, knapp. I och med att pingstvännerna såg tungotalet som en gåva att på ren inspiration tala främmande språk, ansåg de sig här också ha fått ett nyttigt och praktiskt arbetsredskap. När pingströrelsen växte fram i USA i början av 1900-talet sändes missionärer ut till avlägsna platser i både Asien och Afrika i tron att de skulle kunna berätta för den inhemska befolkningen om Jesus på det lokala språket. Rapporterna de skickade hem var något nedslående: ”Vi har ännu inte träffat på de stammar som talar detta språk.”

Snart nog modifierade man också sina tankar om tungotalets användbarhet; det handlade inte om en konstant förmåga att tala ett existerande språk, utan om en förmåga som kom och gick allt efter Guds vilja.

Man brukar tala om två former av tungotal. Den gåva som missionärerna först trodde sig ha kallas xenolali. Då talar man ett befintligt språk som man inte själv förstår eller medvetet behärskar. Den andra formen är glossolali. Då är tungotalet ett språk som inte är känt, ett slags nonsens- eller låtsasspråk skulle vi kunna kalla det för.

Marina Andersson har själv erfarenhet av båda. Vid ett par tillfällen har det hänt att hon har bett med tungotal bland andra människor och blivit förstådd och tolkad. En gång hävdade en man att hon sjöng en lovsång på gammalfranska, ett språk som han studerat och kunde uttyda. Vid ett annat tillfälle, när hon själv hade jobbat lite för mycket och kände sig trött och tom, blev hon ombedd av en ung man att hon skulle be för honom. Hon gjorde så med tungotal. Utan att hon visste om det kämpade han med tvivel på Guds existens och hade bett till Gud om bevis. Efter en stund kom en annan man fram och tolkade henne till svenska samtidigt som han påstod att hon pratade modern och fullt förståelig franska. Enligt honom hade Marina tungotalat ett meddelande från Gud: ”Jag har hört dina tvivel, jag ser till dig och jag tänker inte överge dig. Jag finns för dig och kommer att ta hand om dig.” Till saken hör att Marina Andersson varken kan gammal eller modern franska.

Det allra vanligaste är ändå att hon använder tungotalet när hon ber privat, utan att någon lyssnar eller tolkar henne. Orden förstår hon inte, men om hon vid något tillfälle lyssnar på sig själv tycker hon att hon oftast talar något som liknar ett romanskt språk, men att hon ibland kan låta asiatisk, som om hon bad på koreanska eller kinesiska.

Eftersom tungotalet är just ett talat språk, har vi sparsamt med belägg för hur det har använts genom kyrkans historia. Men det verkar ha levt, marginellt och främst inom den privata fromhetssfären, parallellt med andra bönespråk. Flera av den kristna kyrkans mystiker, Hildegard av Bingen till exempel, har vittnat om den sortens erfarenheter och även de tidiga kväkarna tycks ha använt tungotal under sina gudstjänster.

När pingströrelsen växte fram och växte sig stark, stod också tungotalet i fokus för många av dess kritiker. Den hemliga hämningslösheten fjärmade och förfärade utanförstående betraktare. I Sverige tillsatte regeringen en utredning för att försöka ta reda på hur pass farligt det egentligen var. Utredaren kom fram till att det var skadligt och att folk som utövade denna böneform var lågbegåvade och/eller psykiskt instabila. Det var dessutom högst troligt att praktiserandet av tungotal kunde förvärra deras tillstånd. Man lät dock saken bero och förbjöd varken pingströrelsen eller denna speciella praxis.

Under 1960- och 70-talen gick en karismatisk våg över den kristna kyrkan, där också tungo­talet fick ökat utrymme. Det medförde att nya undersökningar gjordes, men nu inte på myndigheternas uppdrag. Nu intresserade sig oberoende forskare för språkfenomenet. Nils G Holm, professor i religionspsykologi vid Åbo Akademi var en av dem. Han studerade glossolali och transkriberade en del inspelningar från finlandssvenska pingstgudstjänster i början av 1970-talet. I en artikel med titeln Extas, trans och tungotal ger han följande exempel (accent anger betoning och kolon lång vokal):

lakérto-malagá:mia sénto-robó:di
la: krístu-pará: illebeté:ria sánto
hó:ni, láino, bárto-lgegé:mia sénto-ró:bi
lí:to, revó:ni, láinas-témporá:to

Han konstaterar att språket oftast är uppbyggt på korta stavelser som upprepas. Precis som andra språk har det rytm och melodi. Jämfört med svenskan finner han att vokaler är vanligare, med klar överrepresentation av i, samt en hel del diftonger. De konsonanter som är vanligast i svenskan är också vanligast i tungotalet. Han finner också enstaka lånord från olika språk, vilket han hänför till härmning, samt flera väsentliga språklikheter mellan de olika brukarna. Därav drar han slutsatsen att tungotalare i samma miljö påverkas av varandras språkliga uttryck.

För den som talar i tungor, precis som för den som lär sig sitt modersmål, är närmiljön väsentlig för språkutvecklingen. Man har tillgång till förebilder, blir bekräftad av andra och får höra att språket, tvärtemot att vara ett uttryck för psykisk obalans och galenskap, är en särskild gåva från Gud.

Nils G Holm kan heller inte märka av någon nedsatt psykisk funktionsduglighet hos tungotalare, utan konstaterar att de är rätt normala.

Ett liknande resultat kommer forskare vid Welsh national centre for religious education fram till när de konstaterar att karismatiska och tungotalande katolska präster i Storbritannien inte är mer emotionellt instabila än andra präster.

I USA undersökte forskare vid University of Pennsylvania hjärnorna på några försökspersoner samtidigt som dessa talar i tungor. Forskarna kan inte registrera samma aktivitet i hjärnan som normalt vid tal. Och de delar av hjärnan som aktiverades var snarare de som normalt brukar förknippas med känslomässig stimulans.

Om vi tänker oss ett klassiskt, kanske lite gammaldags, pingstmöte eller en Livets ord-gudstjänst med ljudlig, hög och febrig stämning, är det lätt att få intrycket av masspsykos. Stämningen piskas upp så att så många av gudstjänstdeltagarna som möjligt ska falla i extas, manipulerade och kontrollerade av en eller några ledare framme på estraden. Och om man läser om tungotal så nämns det ofta också i samband med andra gränsöverskridande extatiska fenomen som till exempel schamanism.

Marina Andersson tar dock för egen del helt avstånd från en sådan beskrivning. Enligt henne rör det sig inte alls om någon besatthet.

- Det är jag själv som bestämmer att öppna mig inför Gud och tillåta detta. Om jag håller på och ber eller sjunger till Gud på tungomål, och någon som skulle kunna bli illa berörd kommer in i rummet, är det bara att jag slutar. Konstigare är det inte.

Marina Andersson är väldigt glad över denna gåva från Gud. För henne är det en kraftkälla, en prestationslös relation till Gud som ger henne mycket och ofta har överraskat henne. Hon märker att bönen handlar om olika saker. Ibland är den en lycklig och kärleksfull lovsång till Gud, ibland, när hon är upprörd över orättvisor och hemskheter i världen, kan hon uppfatta att hon skäller på Den Onde. Men exakt vad det är hon säger vet hon alltså inte själv.

Agneta Lindén är skribent och lärare.