Språkkrock på skyltarna i Lycksele

Frågan blev aktuell när det bestämdes att inte bara svenska, utan även samiska och finska namn ska användas på kartor och skyltar i flerspråkiga områden. Det står i kulturminneslagen sedan år 2000. Men samiska är ett vitt begrepp. Det omfattar minst ett par skilda språk och flera språkvarianter. För att lösa problemet har Lantmäteriet beslutat att använda fyra sorters samiska på sina kartor: nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska. Vägverket rättar sig efter Lantmäteriet, alltså gäller samma princip för vägskyltar som för kartor.

Men hur avgör man vilken samiska som ska användas inom vilka områden? Annette Torensjö, som är chef för sektionen för ortnamnsfrågor på Lantmäteriet, berättar att man helt enkelt frågar Sametinget och deras språkkonsulenter.

Så gjorde även Vägverket när man i maj 2008 fick en förfrågan från kommunalråden i Lycksele om att få skyltar med samiska namn uppsatta vid infarterna till tätorten. Vägverket hade tittat på Lantmäteriets översiktskarta och där stod namnet Likssjoe tillsammans med det försvenskade Lycksele.

Innan skylten tillverkades kontrollerade man om detta var den riktiga namnformen. Sametinget vände sig då till den sydsamiske språkkonsulenten, Per-Martin Israelsson, som i sin tur kontaktade Institutet för språk och folkminnen i Uppsala för att få ett utlåtande. Han påpekade att Umeälven, som rinner rakt igenom Lycksele, brukar anses utgöra gräns mellan den egentliga sydsamiskan (söder om älven) och umesamiskan (norr om densamma). Därför finns det två möjliga namnformer: det sydsamiska Liksjoe och det umesamiska Likssjuo. Ulla Swedell på institutets namnavdelning höll med. Liksjoe eller Likssjuo skulle det heta. Den namnform som återfinns på Lantmäteriets översiktskarta, Likssjoe, var däremot inte korrekt.

Varken Per-Martin Israelsson eller Ulla Swedell uttalade sig egentligen om vilken av de båda namnformerna man borde välja. Men båda framhöll att Lyckseles äldsta delar ligger på älvens södra sida, vilket onekligen ger den sydsamiska formen ett visst övertag - om nu älven verkligen är en språkgräns.

Men det skulle bli mer komplicerat än så. Sametinget hade nämligen inte bara överlämnat ärendet till sin egen språkkonsulent utan också bett om ett utlåtande från Olavi Korhonen, professor emeritus i samiska, som reviderat ortnamnen på flera av Lantmäteriets kartblad. Han har den mycket klara uppfattningen att Umeälven inte alls utgör någon gräns, utan tvärtom alltid har varit en sammanbindande kommunikationsled. Från 1600-talet finns kartmaterial som visar att älven gick rakt genom de gamla lappskattelanden och lappbyarna - gränserna gick uppe på vattendelarna. Korhonen menade att umesamiskan var det språk som talats i hela Lycksele kommun, inte bara norr om älven. Följaktligen var det den umesamiska namnformen Likssjuo som skulle användas på vägskyltarna. Den sydsamiska namnformen kunde absolut inte komma i fråga.

Därmed kunde saken tyckas vara utagerad. Men Per-Martin Israelsson gick vidare till den samiska språknämnden, ett gemensamt organ för sametingen i Sverige, Norge och Finland. I juni i år kom utlåtandet: nämnden beslöt att gränsen mellan umesamisk och sydsamisk stavning ska följa Umeälven och att sydsamiska skrivregler ska gälla för ortnamn inom södra halvan av Lycksele kommun. Men för att inte stöta sig med någon, uttalade nämnden att det borde stå både Liksjoe och Likssjuo på skyltarna på båda sidor om älven.

Men hur är det möjligt att ha så olika åsikter om vilken samiska som talas i Lycksele? Jo, för att samiska inte längre är något levande språk  i området. Redan på 1820-talet skrev Petrus Læstadius i sin Journal, angående prästernas möjligheter att lära sig språket: "I Åsele, Fredrika, Dorotea, Vilhelmina och Lycksele är lapska så obrukligt i vardagstal och även i kyrkan, att ingen ex usu ('genom användning', reds anm.) kan lära det."

Bara hundra år tidigare hade situationen varit en helt annan. Då var Lycksele ett centrum för samisk språkutveckling med Sveriges enda skola för samebarn, Skytteanska skolan. Skolmästaren Pehr Fjellström var språkligt intresserad och utgav 1738 den första grammatiken och den första ordboken på samiska - närmare bestämt umesamiska. Visserligen var han uppväxt i Silbojokk i Pite lappmark, och hade som barn lärt sig den samiska som talades där, men sedan han tillträdde tjänsten i Lycksele hade han blivit väl bekant med umesamiskan.

Under 1700-talets första decennier fanns bara ett tiotal nybyggen i Lycksele socken. Hälften av dessa beboddes av finnar och ett av samer. Den etniskt svenska befolkningen utgjorde en liten minoritet, kanske några tiotal personer. Umesamiskan var modersmål för de flesta, och sannolikt också det språk som de olika folkgrupperna använde för att kommunicera med varandra.

Vid mitten av 1700-talet började inflyttningen av nybyggarna i Lycksele socken att öka, och i samma takt övergav samerna sina gamla lappskatteland. En del av dem skaffade sig kor och blev nybyggare, medan andra tog sina renar och flyttade upp mot fjällvärlden. De samer som stannade kvar i det område som nu utgör Lycksele kommun assimilerades fullständigt i den svenskspråkiga befolkningen. När "lappar" under 1700-talets andra hälft omtalas i protokoll från Lycksele tingsrätt rör det sig nästan uteslutande om fjällsamer som kommit till skogslandet vintertid med sina renar.

Så kom det sig att Petrus Læstadius redan på 1820-talet kunde konstatera att samiskan fallit ur bruk i Lycksele. I de angränsande pastoraten Stensele, Sorsele och Arvidsjaur var samiskan däremot högst levande, trots att svenskarna även där hade hunnit bli fler än samerna.

Det är också i dessa områden som umesamiskan har överlevt in i vår tid. I Malå kunde den tyske språkforskaren Wolfgang Schlachter så sent som på 1940-talet bedriva det fältarbete som gjorde det möjligt för honom att skriva en ordbok för det umesamiska språket. I Ammarnäsområdet och i Tärna har personer som talade umesamiska intervjuats ännu senare. Men i Lycksele har språket varit dött så länge att fältet är fritt för spekulationer om var gränsen mot den egentliga sydsamiskan en gång i tiden kan ha gått.

Denna språkgräns har tidigare knappast intresserat någon utanför språkforskarnas krets. Men när samiska vägskyltar ska sättas upp i Lycksele har saken blivit viktig för betydligt fler. Antalet personer som lärt sig umesamiska i hemmet är visserligen ytterst litet, men många samer inom området har gått kurser för att återerövra sina förfäders språk.

Det är ett mödosamt arbete, som inte nödvändigtvis underlättas av andra samer. På Sametingets hemsida kan man till exempel läsa att det sydsamiska språkområdet omfattar hela Västerbottens län, vilket bara är sant om man bortser från umesamiskan. Därför är det inte så underligt att reaktionerna blir starka när sydsamiska ska användas på vägskyltarna i Lycksele, den ort där den umesamiska litteraturen skrevs i början av 1700-talet.

Samtidigt är det viktigt att känna till att även sydsamiskan för bara några decennier sedan var ett mycket hårt trängt språk. Bara genom hårt och målmedvetet arbete kunde språket räddas, och i dag finns ungefär 500 personer som talar sydsamiska. De som lyckades genomföra denna förändring är givetvis måna om att inte tappa mark. När det nu finns uppgifter i litteraturen om att språkgränsen går vid Umeälven ser sydsamiskans förespråkare ingen anledning att ifrågasätta det.

För övrigt har historien kanske inte så stor betydelse. Annette Torensjö på Lantmäteriet berättar att verkets policy är tydlig och klar: de namn som sätts ut på kartorna ska vara sådana som nu är i allmänt bruk, eller som har varit det för inte alltför länge sedan. Om ett språk eller en språkvariant breder ut sig kommer kartorna alltså att rättas därefter, oavsett den historiska bakgrunden.

Hur det blir med Lycksele-skyltarna är i skrivande stund oklart. Den samiska språknämnden har sagt sitt, och därmed är ärendet i praktiken avgjort från samisk sida. Huruvida Vägverket kommer att vilja sätta upp skyltar där både Liksjoe och Likssjuo får trängas med Lycksele återstår att se.