Rebellen som gav upp

Clara Holst var först - eller bland de första - med det mesta hon företog sig under sin korta karriär. Hennes doktorsavhandling hade titeln Studier over middelnedertyske laaneord i dansk i det 14. och 15. aarhundrede. Att det var en kvinna som hade skrivit den var inte den enda nyheten. Med sitt arbete öppnade Clara Holst ett helt nytt forskningsfält inom språkvetenskapen i Norge - språkkontakt.

Det hon gjorde i sin avhandling var att beskriva ljudförhållanden i medellågtyskan - hanseaternas språk - genom att studera de tyska lånorden i danskan. Att analysera lånord i ett annat språk för att belysa förhållanden i det långivande språket var nyskapande, och metoden blev ett viktigt bidrag till forskningen om lånord.

Clara Holst kom bland annat fram till att vissa ljudförändringar hade slagit igenom i den talade medellågtyskan långt innan de märktes i skrift. Vid den här tiden var den allmänna uppfattningen att medellågtyskan bara hade omljud av a, det vill säga att det bara var a-ljud i ett ords grundform som förändrades när det böjdes (som i svenskans man-män och tyskans Man-Männer). Omljuden av o och u kom in i lågtyskan under reformationen, och under påverkan från högtyskan, menade man. Det var den tyska språkvetaren Jacob Grimm som ursprungligen hade fört fram denna syn.

Med hjälp av sitt nya material kunde Clara Holst bevisa att det förekom omljud även av o och u i medellågtyskan. Hon visade också att man måste skilja mellan ett ursprungligt långt a (som med tiden utvecklades till å) och ett historiskt förlängt a (som bevarades som a). Därigenom korrigerade hon Grimms uppfattning om omljuden och formulerade dessutom en egen ljudlag mellan raderna.

Minst lika intressant som Clara Holsts avhandling är historien om resten av hennes liv - om det motstånd hon fick känna av som kvinnlig akademiker vid förra sekelskiftet, om människorna hon mötte när hon studerade ute i Europa och om hennes val att avsluta sin yrkesverksamhet i förtid.

- Där finns gott om stoff till en roman, säger Ernst Håkon Jahr.

Han är professor i nordisk språkvetenskap vid universitetet i Agder i Norge, och har forskat om Clara Holst i femton år.

Forskningen har resulterat i en biografi om Clara Holst och hennes pionjärinsatser i den akademiska världen. I den kan man läsa att hon föddes 1868 i Kristiania, nuvarande Oslo, som en av tre döttrar till läkaren Axel Holst och hans tyska hustru Anna Charlotte Mathilde Flemming. Paret fick också fem söner. Bland släktingarna fanns gott om akademiker, bland annat tre professorer i medicin.

Den familjebakgrunden kan ha bidragit till att Clara Holst läste vidare, trots att de allra flesta på den här tiden, både kvinnor och män, slutade studera efter folkskolan. Hon tog examen artium, ungefär motsvarande studentexamen, som privatist vid Nissens pikeskole 1889. Och hon gjorde det med högsta betyg. Därmed var dörren till Det Kongelige Frederiks universitet öppen.

Clara Holst valde att studera ämnesgrupperna tyska och norska - hennes båda modersmål - samt engelska och franska. Hon valde Johan Storm, professor i engelska och franska, som mentor. Med tiden kom dock Sophus Bugge, som var professor i nordisk filologi, att bli hennes stora stöd. Storm och Bugge är två av Norges mest kända språkforskare.

Ernst Håkon Jahr tror att det var Johan Storm som inspirerade sin elev att studera utomlands. Första anhalten var ett kvinnocollege i Cambridge i Storbritannien. Där stannade hon i ett år; sedan blev det ett halvår vid Sorbonne i Frankrike. Där kunde hon följa den senaste forskningen, särskilt inom fonetiken, på nära håll.

Under vistelsen i Paris 1893 blev Clara Holst medlem i Association phonétique international (API, senare IPA). Hon blev värvad av självaste Paul Passy - organisationens grundare och en av dem som starkast bidrog till utvecklingen av det internationella fonetiska alfabetet (IPA), som vi använder än i dag för att skriva ned talets olika ljud. Sannolikt var det även Johan Storm som förmedlade kontakten med Paul Passy. Storm spelade nämligen också en central roll för fonetikens framväxt, och han hade högt anseende internationellt.

Medan hon var i Paris publicerade Clara Holst en IPA-transkription av De tre bockarna Bruse på norskt talspråk i föreningens tidning. Det var det första av hennes alster som kom i tryck, och även det en pionjärinsats, menar Ernst Håkon Jahr. Detta med tanke på att det tog närmare hundra år innan IPA slog igenom helt och hållet i norsk språkvetenskap.

År 1896 tog Clara Holst, som den första kvinnan i Norge, så kallad filologisk embetseksamen. Året efter åkte hon till Leipzig i Tyskland. Före avfärden deklarerade hon att hon skulle skriva en avhandling. Men det fanns ett betydande problem - de tyska universiteten var i princip stängda för kvinnor.

Sophus Bugge vädjade då i ett brev till kollegan Eduard Sievers (som även han låg bakom fonetikens genombrott) om att Clara Holst skulle få delta i hans undervisning. Resultatet blev att hon fick lov att vara med som åhörare vid föreläsningarna, men inte delta i diskussionerna. År 1898 for hon vidare till Köpenhamn för att studera dansk språkhistoria och äldre danska i tre terminer. Förmodligen var det där som ämnet för avhandlingen tog definitiv form.

När hon 1902 begav sig till Berlin för att skriva klart sin avhandling fick Sophus Bugge ännu en gång rycka in och be om undantag från reglerna som uteslöt kvinnor från högre studier. Det lyckades inte lika bra som i Leipzig, men Clara Holst fick i alla fall tillåtelse att använda sig av biblioteket. Det verkar ha varit gott nog, för i oktober var avhandlingen klar att lägga fram. Knappt ett år senare godkändes den av bedömningskommittén, och ett datum för disputationen sattes.

Men innan dess skulle Clara Holst hålla tre provföreläsningar. Till den första kom så stor publik att man var tvungen att flytta till en större lokal. "Auditoriet var igaaraftes overfyldt, og som rimelig kunde være, var det kvindelige Element det fremherskende blandt Tilhørerne; Frøken Holst bliver nemlig den første kvindelige doctor ved vort Universitet", skrev Verdens Gang i sitt referat dagen efter.

Den 10 december 1903, samma dag som Bjørnstjerne Bjørnson tog emot Nobelpriset i litteratur i Stockholm, försvarade Clara Holst sin doktorsavhandling vid universitetet i Kristiania.

Disputationen gick som en dans, och den lilla kritik som opponenterna - professorerna Johan Storm och Hjalmar Falk - hade, bemötte doktoranden på ett sätt som visade att hon var en internationellt välorienterad forskare. Sophus Bugge var också på plats, och han framförde sin innerliga önskan (och kanske förklädda uppmaning till universitetet) att Clara Holst skulle få möjlighet att fortsätta det hon hade påbörjat.

Nu äntligen kunde Clara Holst titulera sig doctor philosophiae. Ett litet smolk i bägaren var förstås att kvinnor fortfarande var utestängda från fast anställning vid universitetet i Norge. Men i USA var det fritt fram, så nu gick färden över Atlanten. Hösten 1906 och våren 1907 var Clara Holst instructor in German vid Wellesley college utanför Boston. Det var ett college med bara kvinnliga studenter och nästan bara kvinnliga anställda. Året efter var hon assistant professor vid University of Kansas.

Hösten 1908 var Clara Holst hemma i Norge igen. Källorna säger inget om varför hon lämnade USA så snart, och ingenting om vad hon gjorde fram till 1910. Då inträffade det som förmodligen gjorde att världen gick miste om en mycket lovande språkforskare.

Det året inrättade stortinget en tjänst för en kvinnlig filolog vid Hamar katedralskole i Norge. Då den utlystes i mars var Clara Holst en av fyra sökande och utan tvivel mest kvalificerad. Med sin doktorsgrad och internationella erfarenhet var hon dessutom långt mer kvalificerad än de män som redan arbetade på skolan.

Jobbet gick till Clara Holst, utnämnd av kungen i statsråd. Men hon hade bara fått undervisningstimmar i de lägre klasserna, motsvarande mellan- och högstadiet. På gymnasienivå skulle de manliga överlärarna undervisa.

Då fattade den nyanställda sin penna och formulerade ett skarpt brev till rektorn där hon skrev att "en saadan ordning intetsomhelst hensyn tar til mine kundskaber, særlig i tysk". Blir det ingen ändring kommer hon att bestämt avsäga sig posten, skriver hon också.

Rektorn svarade att de manliga överlärarna skulle få behålla sina timmar på gymnasiet så länge de önskade, varpå Clara Holst skrev till kungen och bad att få slippa tillträda tjänsten: "Jeg grunder mit andragende paa utilfredshed med [...] timeplanen, hvorefter jeg vilde bli udelukket fra at undervise i tysk i andet end de lavere klasser og saaledes ingen andledning faa til at anvende mine videregaaende kundskaber i dette mit hovedfag."

Hennes begäran beviljades, och efter detta blir det tyst om Clara Holst. Hon avled den 15 november 1935 och begravdes i Vår frelsers gravlund bredvid sin farfar, professorn i medicin Frederik Holst, som var den förste man som någonsin doktorerade i Norge.

Trots Ernst Håkon Jahrs idoga försök att kartlägga Clara Holsts liv finns många frågetecken kvar. Varför valde hon att dra sig tillbaka efter det som hände i Hamar? Varför sökte hon sig inte till universitetet när lagen ändrades 1912 och det blev möjligt för kvinnor att få anställning?

Ernst Håkon Jahr är tämligen övertygad om att en kvinnopolitisk protest låg bakom hennes beslut om att inte tillträda tjänsten i Hamar.

- Hon fann sig inte i att män sattes att undervisa i det hon kunde mycket bättre, och tack vare familjens förmögenhet kunde hon kosta på sig att tacka nej till jobbet i Hamar.

I en jubileumsskrift om kvinnliga studenter ger Clara Holst sin syn på kvinnokampen med följande ord - ord som lika gärna kunde ha handlat om henne själv: "Mathilde Schjøtt er ikke af dem, som virker for kvindesagen i tale og skrift. Men ved sin rolige planmæssighed og sin faste tillid til fremtiden har hun udrettet mere for den end mange andre ved sine foredrag."