Rackare

”Din lilla rackare”, säger man roat före­brående, ja nästan uppskattande, till ett barn som utsatt en för ett bus­streck av lindrigare art. Språkhistoriskt sett är det en förfärlig tillvitelse.

Rackare användes emellanåt om bödeln, en person som både fruktades och föraktades. En gång i tiden var han oftast själv en brottsling som benådats på villkor att han åtog sig sysslan som mästerman. Så småningom skulle dock yrket komma att ses med respekt. Den siste som innehade det, och som utförde landets sista avrättning 1910, bodde ståndsmässigt på S:t Eriks­gatan i Stockholm, och på hans dörrskylt stod det  ”A. G. Dahlman skarprättare”.

Riksskarprättaren var avgjort ingen rackare.

Den som dock i första hand benämndes rackare var bödelns hantlangare, bödelsdrängen. Hans uppgift bestod i att biträda vid avrättningar och begrava de brottsliga liken på någon skymflig plats. Som nu denna uppgift knappast var en heltidssyssla hade han också andra lågt stående uppdrag, som att tömma latrin, forsla bort hund- och kattkadaver och begrava självmördare som ingen ville befatta sig med.

Rackaren var alltså en renhållningskarl; att racka – ett lån från tyskan – var att avlägsna orenligheter.

Givetvis stod han långt ner på den samhälleliga skalan. Därför föll det också på honom att ta av daga och gräva ner uttjänta hästar. Hästen stod under forntiden högt i rang och omgavs med allehanda mytiska föreställningar. Hans kött kunde offras men inte ätas. Att göra det ansågs ytterst föraktligt, och inte ens hästar som degraderats till simpla dragök kunde folk förmå sig att slakta för föda. Motviljan mot hästkött är faktiskt inte helt utplånad ens i vår tid.

Hur skändligt det var att befatta sig med döda hästar framgår bland annat av en anklagelseakt från 1650: ”Att han hade skolat gjort detta rackarestycke och släpat aset neder till sjön, nekar han.” Det är här inte fråga om något rackartyg utan om en handling som ankom på renhållningshjon att utföra.

Huden på döda hästar tog man dock till vara, men det var rackarens sak att dra av den.

Den som inte närmare har tänkt på vad flåbuse är för ett ord har här fått en ledtråd.

En flåbuse är också en ruskig person, större och farligare än en vanlig buse. Men redan en sådan kan räcka för att sätta skräck i oskyldiga varelser. ”Barnen gråtande löpa med rop: o, Möme (mamma), si busen!” – så beskriver Stiernhielm i Hercules de minstas ängslan vid åsynen av fyllbulten Rus.

En buse är alltså en stor stark karl – ordet går tillbaka på en stam med innebörden ’svälla’. Buse kan också syfta på en utklädd person med rätt att skrämmas vid upptåg av olika slag. Och bakom mången tomtemask döljs en spritdoftande buse.

När polisen säger sig rensa upp bland buset på ett förortstorg rör det sig om en kollektiv benämning på stökiga och mer eller mindre kriminella personer. Buset var också rackarens umgänge. Hans ställning förvisade honom till de utstötta – brottslingar, prostituerade, försupna, landstrykare och särskilt tattare, som också kunde åta sig att skaffa bort förbrukade hästar. Av de anständiga i samhället kallades ett sådant rackarens entourage för rackarpack, helt utan något skämtsamt överseende.

Många grovt nedsättande benämningar har under tidens gång mildrats och mist sin råhet – kanske för att de så lätt kommit att användas på skämt. Rackarungen – barnet från samhällets bottenskikt som väl fick lära sig stjäla och luras för att överleva – har liksom spjuvern (ursprunglig betydelse ’skurk’) och skälmen (ursprungligen ’as’ och från detta ’förbrytare’) blivit tämligen idylliserade. Urbilden för de fräcka upptågens rackarungar är Wilhelm Buschs Max och Moritz från 1865. Som oansvariga läsare roas vi mer än upprörs av deras rätt saftiga så kallade streck, till exempel att hälla krut i en intet ont anande kantors långpipa, med ansenlig skadegörelse som resultat.

Kraftuttrycken med rackare hör i dag också till de harmlösare. ”Det var mig en rackare till att sitta fast”, ”Vilket rackarns oväsen”, ”Ta mig rackarn om det inte är sant”, kan väl även den frommaste låta undslippa sig utan att tänka på vad rackaren egentligen betecknar. Bödeln och hans dräng var inte ju bara föraktliga utan också skrämmande. De stod mörka makter nära.

”Sicken rackare”, var nog inget man slängde dem i synen.

Catharina Grünbaum är språkvårdare  åt Dagens Nyheter.