Norrländsk urkälla

Uppland är ett av Sveriges största och mest betydelsefulla landskap, både historiskt och befolkningsmässigt. Men den uppländska identiteten verkar konstigt nog vara svag, inte minst i Uppsala, Upplands största stad och Sveriges fjärde. Halva Stockholm ligger för all del också i Uppland, men stockholmarna bryr sig inte det minsta om att de kliver över en landskapsgräns så snart de passerar Gamla stan.

Och finns det någon dialekt som heter uppländska? Hur låter i sådana fall den? Ja, frågar man Uppsalaborna så menar de (precis som Nyköpingsborna) att de talar rikssvenska. Men visst finns det dialektala drag, även om uppländskan inte är någon enhetlig dialekt. Den består av olika lokala mål med vissa gemensamma drag. Ett sådant drag är att uttalet av e och ä sammanfaller till ett slags Stockholms-e, så att skepp rimmar på läpp och leva rimmar på väva. Ett annat är att kort ö uttalas som kort u. Man kan också, framför allt i södra Uppland, höra ord betonas med så kallad två­toppig accent, så att vägen blir vegen och Hansson får heta Hansson, med betoning på båda stavelserna. Och även inne i Uppsala blir människor trutta i futterna, säger tynnre i stället för tunnare, sätter sig i bak i stället för i baksätet, står endes väggen i stället för längs väggen och böt, tröck och klöpp i stället för bytte, tryckte och klippte.

När man frågar upplänningar om var man kan hitta den mest utpräglade dialekten så är det framför allt två orter som oftast nämns. Den ena är Hållnäs i Tierps kommun i norra Uppland. Hållnäs ligger på en halvö, och det är oftast på öar och halvöar som man hittar de bäst bevarade dialekterna. Här talar man förstås något slags uppländska, men för ett otränat öra är det svårt att höra något annat än att de pratar dialekt, oklart vilken. Det låter lantligt utan att man associerar till något speciellt landskap.

Här hörs norrländsk betoning på många sammansatta ord, som fotogenfat. S blir sch före l – schlakt. Men man får gotländska associationer av Hållnäsdialektens diftonger i ord som du och hus som uttalas deu och heus. Det här är det dialektala drag som utsocknes – eller oknyttfolk som Hållnäsborna kallar dem – noterar mest. Egentligen är diftonger inte något specifikt gotländskt drag. Dem har man kunnat höra i de flesta dialekter runt Östersjön.

Ett annat dialekt-mecka som upplänningarna brukar hän­visa till är också en ö: Gräsö, som ligger utanför Öregrund i norra Roslagen. Här kan man notera en självständighet som inte bara är språklig. På Gräsö säger man att man gör lite som man vill ”öster om Gräsöfärjan”. Det är kanske därför Gräsöborna inte har brytt sig om att fjäska för myndigheterna på något slags rikssvenska. En levande dialekt verkar gå hand i hand med en viss misstro mot övermakten i Stockholm.

På gräsö kan man hitta ännu fler exempel på norrlandismer. Till exempel hä i betydelsen ’det’, ett mer frekvent bruk av som (han är som ensammen) och fler sammansättningar än i rikssvenskan. Man säger till exempel en storhall, där rikssvenskan skulle dela på det och säga en stor hall. Och så hittar man den så kallade norrländska förmjukningen som innebär att pojken blir pötchen.

Men hur kommer det sig att uppländskan, en dialekt i södra delen av Sverige, låter som något från Norrland? Förklaringen kan vara att norrländska dialekter faktiskt har väldigt lite med Norrland att göra. Det som vi Fjollträskbor och andra sörlänningar uppfattar som norrländskt är språkdrag som förr fanns i hela Sverige från Mälardalen och uppåt. Uppländskan kan ses som en urkälla för Mellansveriges och norra Sveriges dialekter, trots att det inte längre finns så många spår kvar i själva kärnområdet. Men nästan alla dessa typiskt norrländska drag fanns för några generationer sedan till och med i stockholmskan.

Hade du träffat Karl XII, Ulla Winblad eller kanske till och med August Strindberg hade du sannolikt tyckt att de pratade lite norrländskt. Så det vi i dag håller för norrländska dialektdrag har varit något mycket allmännare. Låter det konstigt? Det är egentligen inte konstigare än att till exempel raggarkulturen, som en gång uppstod i storstaden, i dag mest förknippas med landsbygden. Där lever den och frodas, särskilt i höjd med Mälaren och norrut. I Stockholm, raggarnas svenska urhem, är de numera nästan lika sällsynta som dessa gamla dialektdrag. Men i Norrtälje kör Volvoraggarna fortfarande omkring i dekalprydda bilar: ”Skratta lagom, Svensson – din dotter ligger i bak!”.