”Min belöning i livet är att skriva”

I mars öppnar en utställning på Dunkers kulturhus i Helsingborg om Barbro Lindgren och hennes litterära värld. Max, Sparvel, Vilda bebin, Benny och alla de andra figurerna kommer att vara med. Och förstås tehuvan från Lorangaböckerna.

– Någon har räknat ut att jag har gett ut 126 böcker. Om man räknar pekböckerna, och det är väl frågan om man ska göra det. Men det är inte klokt, fnissar Barbro Lindgren.

Hon har framför allt skrivit barn- och ungdomsböcker, men också många böcker för vuxna. För det mesta har hennes böcker kunnat läsas av liten som stor.

Barbro Lindgren är 76 år gammal och skriver fortfarande, om än inte lika mycket som förr. Hennes stil är omisskännlig och rättfram.

– Jag skriver enkelt, vare sig det är pekböcker eller längre böcker. Och jag jobbar inte mycket. Jag skriver bara när jag vill. Det är inte alltid jag vill, men när jag skriver går det rätt fort.

Hon tycker att processen har varit sig lik hela livet: aldrig av plikt, bara av lust, alltid för hand. Och aldrig mot någon deadline.

– Förlaget vet aldrig om det blir något.

En skillnad är att hon numera ändrar mer i texten.

– Förr skrev jag sällan om. Jag har väl förkovrat mig och fått högre krav på mig själv.

När en bok är klar kan tomheten infinna sig, och hon frågar sig vad hon ska göra nu.

– Jämt går jag runt och tänker och skriver ner det jag tänker i en anteckningsbok. Det kan ta långt tid innan något händer. Men till slut gör det det. Själva belöningen i livet är att kunna skriva.

Om hur det gick till när hon började skriva berättar Barbro Lindgren gärna. Det är en bra historia. Hon hade kört fast och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Barbro Lindgren skickade några kapitel till det stora förlaget och fick ett utförligt svar från en annan Lindgren. Astrid hette hon.

– Astrid Lindgren svarade med en tättskriven sida där hon lärde mig allt om hur man skulle bygga upp en bok. Då skärpte jag mig. Jag förstod hur man skulle tänka: att man måste ha en plan, att det inte får hända för mycket i ett kapitel, att man inte får ha så många huvudpersoner, utan två tre personer som läsarna får lära känna ordentligt.

– Och sedan skrev hon så roligt: ”Ta bort den där hjärtligt ointressante Carl-Herman.”

Brevet blev början på en livslång vänskap, och Barbro Lindgren kunde med de nyvunna lärdomarna skriva sin första bok om Mattias – Mattias sommar – som kom ut 1965.

Då var de två sönerna små, och Barbro passade på att skriva när de försvann ut för att leka i byn på Öland där de bodde. Sönerna beklagade sig i alla fall: ”Du bara smiter och smiter och skriver och skriver.”

Det var när Barbro Lindgren började utgå från sig själv, och skriva om sin egen barndom, som hon hittade sin stil. Boken Jättehemligt, med efterföljarna Världshemligt och Bladen brinner, är baserade på de dagböcker som hon skrev som barn, och många har känt igen sig i dem.

– När jag började skriva om min barndom var det om det enda jag visste något om. Det är det man måste göra.

Detta utvecklades ytterligare i kapitelböckerna om Sparvel. De är också självbiografiska och handlar om uppväxten. Barbro Lindgren skriver ur barnets perspektiv, om sådant som uppfyller barndomen: mörkerrädsla, bestraffningar, krig, döden, elaka tanter, snuskiga gubbar, fattigdom.

När Sparvelböckerna gavs ut för första gången på 1970-talet var de försedda med en gul varningstext. Barn rekommenderades att läsa dem i sällskap av vuxna.

Men det har blivit många olika sorters böcker genom åren: kapitelböcker och prosaböcker, pekböcker och poesi. Barbro Lindgren förklarar att hon gillar omväxling. Böckerna om den vilda bebin är till och med på vers. ”En torsdag klockan ett, plumsar han ner i deras toalett”, skaldar hon i Mamman och den vilda bebin.

– Jag skrev böckerna om bebin för att jag mindes hur roligt jag tyckte att det var med rim när jag var liten. Men det är jag inte intresserad av nu.

En annan genre är sångtexterna. Vi är blommor, bryt oss inte sjungs på mången skolavslutning. Texten är Barbro Lindgrens och musiken av Georg Riedel.

I sin ungdom trodde Barbro att det var musik hon skulle ägna sig åt.

– Nu är jag glad att mina söner gör det i stället, och dessutom kan livnära sig på det.

Den låtskrivande duon Bröderna Lindgren fortsätter i hennes, Jojje Wadenius och Georg Riedels fotspår. Jojje Wadenius tonsatte Grammisbelönade Goda’ goda’ och Georg Riedel albumen Nu sjunger näktergalen och Lilla ungen min.

– Vi arbetade aldrig ihop, utan alla inblandade var helt självständiga. Jag skrev först, och de tonsatte sedan. Precis så arbetar jag också med dem som illustrerar mina böcker.

De 126 böckerna kommer ganska ofta i nyutgåvor. Nu är hon på snabbesök i Stockholm för biblioteksprat om figurerna Loranga, Masarin och Dartanjang, som systerdottern Sara Olausson på senare år har tecknat som serier.

Det var Barbros man, som när det begav sig, stod modell för Loranga, pappan som alltid vill vinna över sina barn. Namnet fick han för att det helt enkelt lät glatt och orange, efter läskedrycken som en gång var på allas läppar.

– Numera är det många som inte vet att det är en läskedryck. De tror att det är jag som har hittat på namnet.

Barbro Lindgren gillar familjeaffärer. Omslaget till hennes senaste bok Ett nollsummespel har, liksom till många andra böcker på senare år, gjorts av hennes syster Katarina Olausson Säll.

Med pekböckerna om Max lyckades Barbro Lindgren reta upp sina läsare. De var skrivna på barnspråk, och hon fick massor av brev.

– Mest var det lärare och förskollärare som var upprörda. Så fick man inte skriva, barnen kunde ju stanna i sin språkutveckling. Jag svarade att jag inte trodde att det kunde vara så farligt med en enda bok med barnspråk.

Som svar på kritiken gavs det ändå ut en Max-bok där barnspråket ”översattes” till vanligt skriftspråk, inom parentes.

– Det blev inte roligt.

Till slut hamnade Max till och med i graven. Titta Max grav! är typisk för Barbro Lindgrens underfundighet. På sista bilden ligger Max i sin grav. Boken är en av hennes favoriter.

En annan favorit är Vems lilla mössa flyger, som blivit pjäs. I höstas spelades den för tredje säsongen på Orionteatern i Stockholm, för vuxna och inte alltför små barn.

– Jag hade så roligt när jag skrev den. Jag känner så mycket för de olika figurerna.

Andrejs längtan har blivit barnopera. Den är ytterligare en favorit, och får Barbro Lindgren att förundras:

– Den är så bra så att man inte tror det är sant!

Nu har Barbro Lindgren deklarerat att hon har slutat att skriva för barn, att hon är färdig med det. Trots att barnbarnen är roliga att både umgås med och läsa för.

– Jag har gjort de böcker som jag har känt att jag vill göra. Barnen förekommer i vuxenböckerna ändå. Jag behöver inte ta hänsyn till deras mognad. Nu skriver jag om Glömminge där jag bor, vad jag gör och tänker. Och djuren.

Livet har gått in i en ny fas, också vad det gäller läsningen. Förr läste hon inte så mycket. Om hon skulle hinna skriva fanns det inte tid för läsning.

– Jag skulle aldrig kunna svara om någon frågade mig om vem som borde få Nobelpriset.

Men på senare år har hon fördjupat sig i filosofin och både läst och skrivit om filosoferna Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche, och om författarna Franz Kafka och – inte minst – portugisen Fernando Pessoa. Hon blir lyrisk:

– Han är så poetiskt rörande, på ett barns sätt, som jag tycker så mycket om. Han skriver: ”Jag fryser så, jag är så rädd.” Det går direkt till hjärtat. De filosofer som tycker som jag, tycker jag om.

Att skriva direkt till hjärtat är kanske också en beskrivning av hennes egen stil.

– Det är ett direkt tilltal, varken till barn eller vuxna, utan direkt. Vi delar upp så mycket i barn och vuxna, det är ett onödigt glapp. För mig kommer det naturligt. Jag är så barnslig.

När hon är på besök i Stockholm bor hon hos barn och barnbarn på Ekerö. Men snart är det dags att fara hem till Öland igen. Hon längtar efter att det ska vara lugnt och tyst.

– Och jag längtar efter vad jag ska skriva om. Så länge jag har något att skriva om är jag glad. Jag kan inte tänka mig livet utan att skriva. Då försvinner mitt lyxliv!

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.