Middagen har följt med måltiden

”Då hör jag av mig vid middags­tid”, sade den unga an­förvanten, och vid lunchdags höll jag ett extra öra på mobilen. Som infödd stockholmare har jag visserligen aldrig uppfattat måltiden middag annat än som den man intog vid sextiden, men ändå tänkte jag mig hennes middagstid som mitt på dagen.

Att middag betyder ’dagens mitt’, det vill säga den tidpunkt när solen står som högst, någon gång mellan tolv och ett, är inte bara ursprungligt. Det är också ganska självklart. Och fortfarande är det mitt på dagen som gäller när vi rör oss med ord som förmiddag och eftermiddag, middagshetta, solens middagssken, middagshöjd – oftast bildligt som i livets middagshöjd från vilken man antas ha ett rejält antal år innan det ska stapplas in i levnadens aftondunkel, sova middag, ta en middagslur, arbeta morgon, middag,­ kväll. Hälsningen God mid­dag!­ uppfattas inte som en tillönskan om en angenäm eller välsmakande aftonmåltid, den markerar bara vänligt att förmiddagen är till ända.

Middag blev också benämningen på själva den måltid som inträffar mitt på dagen: äta middag. Så var det länge och är det kanske fortfarande på sina håll på landsbygden, och så är det i tyskan, där Mittag­essen är detsamma som lunch.

Hur blev då ordet för mittpådagenmålet benämningen för den sena måltiden?

Det har att göra med de högre ståndens vanor. I bondesamhället, där man gick upp i ottan och fick en tidig frukost, var man redan mitt på dagen mogen för huvudmålet. Den stockholmska aristokratin däremot antog under 1700-talet­ fransyska seder och förlade dagens stora måltid till långt senare på dagen och även ut mot aftonen. I borgerskapets hem försköts middagsmålet bort mot fyratiden, och när den allmänna kontorstiden infördes omkring 1890 fick folk äta huvudmålet först efter arbetets slut.

Benämningen middag kom helt enkelt att följa med måltiden.

Så där står vi med två olika betydelser hos ordet middag. ”Ett kök är vackrast just vid middagstimman”, skriver Tage Danielsson i en oemotståndlig dikt. Av skildringen att döma är det tiden för måltiden middag som avses, trots att ordet middagstimme i Svenska Akademiens ordbok endast står för ’timmen mitt på dagen’, den astronomiska middagstimmen.

Men även frukosten har levt på ett glidande tidsplan. ”Vila vid denna källa! Vår lilla frukost vi framställa”, skriver Bellman, för att strax fortsätta med ”Ditt middagsvin sku vi ur stopen hälla”. En frukost enligt dagens språkbruk är det inte fråga om, eftersom vad som dukas upp är en inte alls så liten och heller inte så tidig utflyktsmåltid med ägg, oliver, kyckling, en nyss skjuten beckasin samt mandeltårta med grädde, alltsammans nedsköljt med en myckenhet av rött vin med pimpinella. Snarare är det vad vi med ett senare engelskt lånord kallar lunch. Eller kanske det ännu senare mellantinget brunch, av breakfast och lunch.

Frukost var också vad general Sandels satt och åt i allsköns ro under kriget i Finland år 1808, i väntan på att klockan skulle slå ett, då stilleståndet gick ut och man skulle upp och slåss mot ryssarna vid Virta bro – ett anfall som ryssarna redan inlett eftersom den ryska tiden låg en timme före. Vad han åt? Enligt skalden Johan Ludvig Runeberg var det foreller, kalvkotlett, gåsaladåb och till det rödvin (margaux), madeira och genever. Den frukosten hindrade honom inte från att kasta sig i sadeln på sin vita Bijou för att framgångsrikt leda mot­attacken.

Frukosten är dagens första riktiga mål – förledet är tyskans früh, ’tidig’. I dag är nog de flesta överens om att frukosten är morgonmålet, men i min barndom var den snarare en enkel tidig lunch. Morgon­målet kallades ibland för tydlighets skull första frukost, när man nu inte sade just morgonmål. Skolfrukosten intogs under frukostrasten någon gång mellan elva och tolv. Lunch var något för vuxen­världen. ”Lööönsch”, med den tidens uttal av engelska, sade min mormor, född på 1800-talet,­ när hon planerade något utöver den vardagliga ättiksströmmingen eller blodpuddingen.

Frokost är också i Danmark det som i Sverige är lunch, till ständig förvirring vid mötena över Sundet. (På morgonen spiser man morgenmad.)

Kanske är det i dag enklare för den yngre generationen. I skolan har man lunchrast, och middagstid är tiden då man äter middag.

Min unga anförvant ringde kvart över sex. Vi hade ju kommit överens om att höras vid middagstid. Själv satt jag för övrigt på bussen. Dagens middagstid infaller ofta vid den timme då förfäderna åt kvällsvard.