Läktarlyrik

– Vi ville komma på något med koppling till staden, minns Hammarbysupportern Magnus Hagström.

 

Tillsammans med Peter Johansson och Carl Jurell har han skrivit boken Va för jävla pack e ni? om klacklivet  i Stockholm.

 

– Örebro var då mest känt som skomakarstad och för sin tillverkning av Mariekex. Så slutligen blev det ”Örebro – trasiga skor och torra kex”.

 

Ett till synes trevande försök, men inledningen på en ny era i svensk klackkultur. Fram till 1960-talets slut hade det främst förekommit spridda rop på matcherna, oftast ledda från innerplan av en megafonförsedd hejaklacksledare.

 

När så tipsextra med engelsk toppfotboll började sändas i svensk tv år 1969, hände något. Britternas läktarengagemang fick svenska supportrar att själva vilja styra ramsorna för att skapa samma mäktiga inramning. Ofta snoddes engelska sånger rakt av med svensk översättning och de sjungande fansen var få.

 

Sedan dess har klackarna vuxit. Sången har blivit ett självklart inslag på läktaren och kändisar – från stats­ministern till Skarsgårds­sönerna – skyltar gärna med sitt engagemang. Kufstämpeln har försvunnit från den svenska fotbollssupportern.

 

Lyrikmässigt står han  (oftast är det en han) dock fortfarande och stampar, menar Aftonbladets fotbollsjournalist Erik Niva. I sitt yrke har han sett fler matcher än en sund människa hinner på en livstid, och säger sig sätta ovanligt stort värde just på vad som sjungs på läktarna. Erik Niva föredrar texter med handling och en tydlig koppling till laget och närregionen. Det saknar han ofta i Sverige.

 

– Sångerna här lider brist på innovation. Det handlar fortfarande mest om att kopiera befintliga sånger från utlandet, säger han.

 

Gunnar Bergh, professor i engelska vid Mittuniversitetet, och Sölve Ohlander, professor emeritus i engelska vid Göteborgs universitet, arbetar just nu på att slutföra ett engelsk–svenskt fotbollslexikon (se Språktidningen 3/10). De tror att de svenska fansen spelar i motvind på grund av språket.

 

– Det finns i engelskan till exempel oerhört många fler  synonymer för ’fotbollsplan’ och för ’att skjuta bollen hårt’, säger Gunnar Bergh. Engels­männen är också duktiga på rhyming slang, ett slags rimmande slangspråk. Att de har en tradition av att få till rimmen kan påverka deras förmåga att skriva läktarsånger.

 

Det finns dock utan tvivel svenska fans som försöker  skapa något nytt och eget. Malmö FF-supportern Per  Solér var i början av 2000- talet en av dem som ledde utvecklingen mot en mer kreativ läktarlyrik i Malmö. Tillsammans med ett gäng likasinnade sökte han ny inspiration – och fann den i tysk schlagerpop från 1960-talet.

 

– Vi fick höra Franz Beckenbauers gamla låt Gute Freunde kann niemand trennen, ’Goda vänner kan ingen skilja åt’, som visade sig funka väldigt bra på fotbollsläktaren. Vi insåg att bara fantasin sätter gränser, berättar Per Solér.

 

Texterna var inledningsvis översättningar av utländska läktarsånger. Snart testade gruppen egna varianter.

 

– Det kunde vara ganska banala, provinsiella och självhävdande grejer. Men efter ett tag blir det tråkigt att sjunga att vi är störst, bäst och vackrast hela tiden. Då får man försöka säga det på ett mer subtilt sätt.

 

En av Per Solérs favoriter sjungs till tonerna av väckelse­sången Ovan där: ”Där vi är spelar Malmö boll, var vi är spelar ingen roll. Ni kan tro och hoppas, önska om ni vill. Men di Blåe segrar alltid där vi är.”

 

– Det är ju egentligen bara en omskrivning av ”vi är bäst – alltid”, konstaterar han.

 

Dan Blomberg, ordförande i Djurgårdens supporterföre­ning Järnkaminerna, säger att hans klack stoltserar med att skriva eget material. Ofta har sångerna och ramsorna sitt ursprung hos ett gäng fans på en pub eller på väg till en bortamatch. Någon har hört en bra melodi, kanske från ett Youtube-klipp med en argentinsk läktarsång, kanske i en Cornelislåt. Sedan startar en kreativ process där gruppen försöker hitta en passande text.

 

– Vi sitter tillsammans och bollar idéer. Man märker rätt snabbt vad som fungerar att sjunga i grupp. Sedan finslipar vi sången. Det kan handla om att lägga till en klapp här, eller ta bort några stavelser där.

 

Från puben tas ramsan till läktaren. Om klacken stämmer in i sången är den bra, annars dör den automatiskt. Textkvaliteten varierar från pinsam till rent genialisk, säger Dan Blomberg.

 

– Jag gillar till exempel ”Vi är från Stockholm, från Stockholms Stadion. Vi går på fotboll och sjunger högt. Vi hatar Gnaget, vi hatar Bajen, men Djurgårdens IF älskar vi så högt.” Den sammanfattar vad vi står för och många kan sjunga  med i den.

 

Flera andra läktarramsor uttrycker samma innebörd, men med betydligt mörkare ord än hata. Dan Blomberg tycker att det är fritt fram för det mesta när det gäller att psyka motståndaren.

 

– Du kan få vara rätt elak och grov om du gör det med finess och humor. Annars ska man hålla sig till att sjunga sin klubbs namn.

 

Robert Åhman Persson är mittfältare i AIK – klubben vars fans själva kallar sig  Sveriges mest hatade.

 

– Man brukar få höra ”gnagar­svin” och ”Solna­tattare” och sådant där. Men det är jag så van vid att jag inte bryr mig. Lite hets och hån tycker jag att det ska vara. Det är sällan det går över gränsen.

 

George Orwell kallade en gång fotboll för krig utan skottlossning. Utan att sträcka sig så långt menar Magnus Hagström att supporter­kampen kan ses som en stridslek där ramsorna används för att öka intensiteten. Han tycker att sportens metaforer tydligt målar upp en stridsliknande situation där lagen attackerar, skjuter mål, har anfallare och försvarare. Texterna måste därför förstås i sitt sammanhang.

 

– Det kan låta väldigt illa när tusen människor skanderar ”låt han dö” om en skadad spelare. Men givetvis vill inte de som ropar se honom död. En sådan ramsa har sitt ursprung i att spelare ofta fejkar en skada för att vinna tid eller sympati.

 

Lika förstående är inte språkvirtuosen och fotbolls­älskaren Björn Ranelid. Han har sin uppfattning klar om var gränsen går.

 

– Allt som innehåller okvädningsord eller elakheter dömer jag ut till hundra procent. Där är jag fullkomligt obarmhärtig. De tillför inte fotbollen eller mänskligheten någonting, dundrar den gamle anfallstalangen.

 

Han tycker att fansen borde ta hjälp av erkänt duktiga poeter och skribenter för att höja textnivån. Själv hade han gärna ställt upp.

 

– Om jag skulle skriva om Malmö FF hade det handlat om något som är genuint för staden och om den himmelsblå färgen på deras dräkter. Det skulle vara slagkraftigt, poet­iskt, tidlöst och gärna tufft, men aldrig ett enda fult ord.

 

Björn Ranelid vill ändå betona att han redan i dag hör många ramsor på de svenska läktarna som är både fyndiga och begåvade. 

 

– Malmöklacken brukade ropa ”Tunn som en rögad ål, ändå så gör han mål”, om anfallaren Agon Mehmeti när han spelade här. Kan man skånska vet man att rögad betyder ’rökt’, och det är mycket roligare att sjunga det på dialekt. Agon tog inte illa upp och det är en jättebra sång, jätterolig.  

 

Också Erik Niva ser ljuspunkter. Till exempel det faktum att Hammarbyklackens ramsa från 1970-talet fortfarande lever kvar. Om än i en ny tappning.

 

– Jag vet att Örebrofansen har en sång med stroferna ”Kex och skor finns inte kvar, men fotbollen är underbar”. De textraderna kan väl i någon mån vara det jag efterlyser, en koppling till staden som klubben kommer ifrån och till förhållandena som råder där. Även om sången i övrigt inte är något större mästerverk.