Ingen tyst diplomat

– Vi förhandlare kände att vi måste hitta nya sätt att uttrycka oss på i stället för eldupphör. Slutligen kom vi på humanitära korridorer. Och det fungerade! Några dygn senare hade både rebelledare och regering accepterat dessa ”korridorer”, och så kunde helikoptrar och flygplan med mat och medicin landa på över 30 platser i landet.

 

– Vi räddade liv med ord! säger Jan Eliasson.

 

I flera decennier har han och hans kolleger rest runt i världen. De har använt sig av ord för att försöka få människor att börja tala med sina fiender – och sluta avtal med dem. 

 

Till stor del handlar det om att vara innovativ, söka nya ord och uttryck.

 

– Jag har samlat ord i hela mitt liv. Det tycker jag alla borde göra, för att få en stor verktygslåda att välja ur.

 

Med ett rikt ordförråd klarar man sig bättre i livet, inte bara som diplomat. 

 

– Om man har många ord och uttryck att välja emellan slipper man l’esprit de l’escalier som fransmännen säger, det vill säga att man inte kommer på vad man borde ha sagt förrän efteråt.

 

Hans övertygelse är att man kan och bör tala sig ur konflikter, och göra det snarast möjligt. I det lilla som i det stora.

 

– Annars är risken stor att konflikterna stelnar och blir svårare att lösa. Som sår som blir infekterade.

 

Metaforer, ja – Jan Eliasson använder ofta och gärna sådana. De hjälper människor att ”förstå med känslorna”, anser han. Humanitära korridorer hör till dessa metaforer.

 

– Jag gör ofta utvikningar också. Om förhandlingen rör flyktingåterförening kan jag berätta om mitt senaste besök i ett flyktingläger. Det skapar mental energi och en klangbotten i samtalet, samtidigt som det visar att jag vet vad vi talar om och har ett eget engagemang.

 

Att berätta i realistiska bilder är också verkningsfullt.

 

– Jag minns när jag höll föredrag för gymnasieelever om Darfur. Då beskrev jag en helikopterfärd: hur man från luften ser övergivna byar, svarta fyrkanter – hus som brunnit – öknen som breder ut sig. Det var ett effektivt sätt att berätta om två miljoner människor på flykt och i misär.

 

Som medlare i konflikter jorden runt händer det att Jan Eliasson och hans kolleger måste använda sig av tolk. 

 

– Då är risken förstås stor att det som sägs blir rejält förgrovat, att nyanserna försvinner, eftersom tolkarna ofta bara har grundläggande kunskap i engelska. Sådana gånger gäller det att förbereda sig extra noga, genom att överväga vilka ord man ska använda. 

 

Men visst finns det tillfällen då orden inte räcker, utan man får ta till andra knep. Som i Genève 1988, då Jan Eliasson tillsammans med FN:s dåvarande generalsekreterare  Javier Pérez de Cuéllar medlade i kriget mellan Iran och Irak. Parterna var då så oeniga att de inte ens ville sitta mitt emot varandra, berättar Jan Eliasson och greppar några mappar på bordet framför sig. 

 

– Vi var tvungna att ställa borden så här, visar han, och vrider mapparna så att de ligger i en triangel.

 

Men varken det, skickliga ordval eller utmattningsteknik hjälpte; dödläget var totalt. 

 

Lösningen hette kaffe. 

 

– Jag och Pérez de Cuéllar kände att vi måste hitta på något. Vi brukade få enormt gott kaffe i pauserna, som männen kring förhandlingsborden brukade dricka på sina egna rum. Nu bad vi i stället att få kaffet in i förhandlingssalen klockan halv elva. Sedan fortsatte vi att prata, medan doften spred sig i rummet. Vi märkte hur de blev alltmer sugna, men höll dem på halster ända till klockan elva. 

 

Då föreslog Jan Eliasson att de skulle ta kaffet i förhandlingssalen.

 

– Så de blev tvungna att mingla! Vi lyckades få de två mest flexibla av dem, en rådgivare från varje sida, att börja tala med varandra, och så småningom kunde jag föreslå dem en frukost på tre man hand.

 

Frukosten kallade han skämtsamt confidential breakfast (’konfidentiell frukost’) i stället för continental breakfast (’kontinental frukost’) – och därigenom bröts isen. Det hela blev ett steg framåt  i förhandlingarna.

 

– Det är oerhört lustbetonat när man lyckas. Nästan så att hjärtat inte får plats i bröstet! 

 

hur är det med kroppsspråket då? Måste man ha stenansikte som diplomat? 

 

– Nej, säger Jan Eliasson efter en stunds tvekan, men det är viktigt att ha koll på vad man signalerar med ansikte och kropp. Jag får ju inte tappa humöret eller på något annat vis visa att jag blir arg. Men om det är något jag gillar kan jag nog visa det med mitt kroppsspråk. Samma sak om jag är tveksam.

 

Han visar genom att lägga hakan i handen och rynka pannan.

 

Ett annat ledord för den som ska medla i konflikter är tydlighet.

 

– Ibland hör man folk säga ”vad diplomatisk du är” till någon som är väldigt vag. Men det är tvärtom. En diplomat måste vara tydlig.  

 

Självklart händer det ändå att det blir missuppfattningar, eller att orden landar fel. Då gäller det att så fort som möjligt, helst medan man sitter kvar vid bordet, hitta en annan formulering och visa att man uppfattat människors skepsis: I noticed that you were critical about the word I used – how about this? (’Jag lade märke  till att ni var kritisk till det ord jag använde – vad tror ni om det här?’)

 

Ett knep är också att lyssna efter hur parterna själva uttrycker sig. 

 

– Det fungerar ofta bra att använda deras egna favoritord – och undvika dem som de reagerar negativt på.

 

Däremot är han tveksam till devisen ”att tala med bönder på bönders vis och lärde män på latin”.

 

– Visst har jag haft nytta av att i hela mitt liv ha kommunicerat med olika slags människor, från olika miljöer, kulturer och länder. Men man ska inte underskatta människors förmåga, säger han och nämner sina egna föräldrar. 

 

Jan Eliasson växte upp i  ett arbetarhem i Göteborg.  Modern hade fyra års folkskola i bagaget, fadern sju, plus en tid på folkhögskola. Men bägge var bildningstörstiga och i hemmet fanns en bokhylla med 15–20 böcker av samtidens arbetarförfattare, samt Tidens lexikon.

 

– Det var 3 200 tunna blad. Jag tror jag läste en tredjedel av dem före tolv års ålder, förutom alla böckerna i bokhyllan och alla andra texter – på havregryns- och kakaoförpackningarna, allt!  Jag brukade ligga med ficklampa under täcket och läsa, för att inte störa – vi bodde ju i en etta.

 

Ett annat uttryck som ofta används rutinmässigt, påpekar han, är det som utgår från William Shakespeares words, words, words i Hamlet, som innebär att handling är viktigare än ord.

 

– Det går jag inte med på. Många gånger kan ord vara bättre än handling!