Högre tolerans för jävlar i pressen

I Dagens Nyheter  läser jag följande rubrik: ”Marcus Birro: De jävla idioterna gav mig sparken”. Marcus Birro har just förlorat ett jobb på TV4, efter att han har kandiderat till partiledar­posten i Kristdemokraterna. I en artikel i Ystads Allehanda kallar ”gryningspyromanen” Ulf Borgström ett par poliser för ”feta jävla svin” och ber dem ”dra åt helvete”.

Om man bläddrar igenom Presstext och Mediearkivet – två databaser som samlar texter från svenska tidningar och tidskrifter – kan man se att det inte råder någon brist på svordomar och tillmälen i tryckta medier. Orden jävla och helvete är vanligast. De finns representerade flera gånger dagligen – för det mesta i samband med brott, sport, i krönikor eller när kultur­personligheter intervjuas. Ändå säger sig flertalet redaktörer vara väldigt restriktiva med att publicera svordomar.

– Ofta behövs det inte, säger Mats Johansson, redaktionschef på TT och ansvarig för TT-språket. Många läsare uppfattar svordomar som dåligt språk. Men det är möjligt att man är fast i något gammalt när man tänker så. Om riksbankschefen skulle säga ”Nu är det kört, nu går det åt helvete med Sverige!”, så hade vi tagit med det. Om vi kommer till en brottsplats, däremot, och något vittne skulle säga ”Det kom nån jävla snubbe och försvann runt hörnet. Han sprang utav bara fan!”, så skriver vi sannolikt inte det. Man får alltså fråga sig ifall det är relevant att ta med det eller inte.

Kuk och fitta kan fungera både som svordomar och som förolämpningar. Att ropa kuk! när man slår sig är en svordom. Att säga att någon är en fitta är en förolämpning. Det senare är betydligt vanligare i tidningstext.

Ola Karlsson, språkvårdare på Språkrådet, menar dock att acceptansen för svordomar och förolämpningar överlag har ökat i jämförelse med för tio, femton år sedan.

– Medielandskapet ser annorlunda ut, säger han. Fler olika genrer och stiltyper har letat sig in i journalistiken, och samtidigt har journalistiken fått fler publiceringsplatt­formar. Förut var tidningarna fyllda av traditionell nyhetstext. Nu skrivs allt fler nyhetstexter i bloggform och som krönikor. I vanliga nyhetsmedier, som Dagens Nyheter, varieras inte språket så mycket. Men i andra tidningar tar nöjesjournalistiken mer plats, och där används ett friare språk i dag.

Charli Nilsson, chefredaktör på Västerviks-Tidningen, har en liknande bild.

– Språket i tidningar har förändrats något enormt. I min gröna ungdom skrev jag om Nobelfesten, och kallade den ett ”blågult spektakel”. Då blev chefen vansinnig. Till 99 procent är förändringarna till det bättre. I dag skriver vi på ett friare sätt, och myndighetsspråket har försvunnit, säger han.

Några klara siffror, som visar att antalet svordomar och tillmälen har ökat i pressen, är svåra att få fram. Om man tittar på de Bonnierägda tidningarna Dagens Nyheter och Expressen har antalet grova ord legat ganska konstant de senaste tio åren. För runt 20 år sedan, i början av 1990-talet, var dock antalet kraftuttryck lägre än nu. Men exempel saknas inte. I en text i Expressen från februari 1994 refereras till ett samtal som före detta LO-basen Stig Malm hade med två förtrogna några månader tidigare: ”Hörde ni Mona Sahlin på tv i går kväll? Jag tycker hon är en jävla fitta. Hon borde inte vara partisekreterare. Om de utser henne till partiord­förande, då lämnar jag partiet.”

Stig Malm avgick av andra orsaker som chef för LO ett par dagar senare. Mona Sahlin blev som bekant till slut partiordförande, om än senare och kortare än väntat.

Mats Johansson för fram ett ännu äldre uttalande, av Vänsterpartiet kommunisternas (numera Vänsterpartiet) ledare C.H. Hermansson, från par­tiets kongress 1969. Partiet var splittrat av inre stridigheter, och Hermansson ställde sig i talarstolen och utbrast: ”Kamrater. Någon jävla ordning ska det va i ett parti.” Trots att det har gått över 40 år citeras uttalandet fortfarande.

När personer uttalar sig i en journalistisk text är de sällan direkt återgivna. Ord flyttas och skrivs om för att det ska passa in i sammanhanget, så länge andemeningen inte går förlorad. Det handlar om att texterna ska vara så lättillgängliga för läsaren som möjligt. Många stannar upp och rea­gerar på kraftuttrycken, och generellt sett krävs det något alldeles extra för att ett fult ord ska slinka igenom.

Västerviks-Tidningens läsare har en medelålder på runt 60 år, och Charli Nilsson vill inte se svordomar och liknande på nyhetsplats. Men han kan tolerera dem i friare texter, till exempel i personporträtt.

– Det är en svår balansgång, men man måste ju spegla personens karaktär. När vi gör läsarundersökningar framkommer det att svordomar är väldigt irriterande, så i princip är det förbjudet att svära i Västerviks-Tidningen. Nu ska jag jobba i tre månader till som chefredaktör, och jag hoppas att jag inte ser någon svordom i tidningen fram till dess. Sedan bryr jag mig inte.