Hebreiskan  blev helig  som bibelspråk

Historiens märkliga vindlingar gjorde att hebreiskan kom att betraktas som helig av judar och kristna, i och med att den text som i dag kallas Gamla testamentet i huvudsak kom att skrivas just på hebreiska.

Den semitiska språkfamiljen, som i sin tur bildar en del av en större familj, den afroasiatiska, har varit spridd i norra Afrika och Sydvästasien i åtminstone femtusen år. Inom den semitiska gruppen har hebreiskan släktingar som arabiska, olika etiopiska språk och akkadiska, språket i antikens Mesopotamien.

Närmast släkt är språket med de övriga nordvästsemitiska språken, som feniciska (som inte skilde sig mycket mer från hebreiska än vad svenska gör från danska), de olika arameiska dialekterna och ugaritiskan. I den större afroasiatiska familjen har språket också mycket mer avlägsna släktingar som fornegyptiska och somaliska.

Det äldsta stadiet i hebreiskans belagda historia kallas bibelhebreiska eller klassisk hebreiska, och är alltså språket i Gamla testamentet, som är påfallande enhetligt trots att textsamlingen tillkommit under cirka tusen års tid.

Från början skrevs språket helt utan vokaler, men efter hand började man använda vissa konsonanttecken för att beteckna vissa långa vokaler: till exempel fick j stå för långt i och w för långt u. Under medeltiden skapade judiska skriftlärda ett system för att markera vokalerna i bibeltexten med hjälp av små punkter och streck runt om bokstäverna. Dock bör man vara medveten om att den vokalisering som då skrevs ner motsvarar synagogsläsningen på medeltiden, som i vissa fall tycks ha skilt sig från det uttal som tillämpades när texterna skrevs.

Efter bibelhebreiskan kommer den så kallade mishnahebreiskan, språket i rabbinska texter som Talmud. Denna variant, som hade sin storhetstid under århundradena kring vår tideräknings början, fick konkurrens av arameiskan, som judarna lärt sig under exilen i Babylon. Mishnahebreiskan är därför på många sätt påverkad av det språket, och har en mer "talspråklig" klang än den klassiska bibelhebreiskan.

Till sist dog hebreiskan ut som talat språk, kanske någon gång kring 200 efter Kristus. Men det fortsatte att användas i skrift och som heligt gudstjänstspråk av judar över hela världen.

Med de övriga semitiska språken delar hebreiskan många drag. Ett av de viktigaste är en koncentration på konsonanter i ordbildningen. Ordens rötter och skelett byggs upp av (oftast tre) konsonanter, som brukar kallas radikaler. Dessa anger den allmänna grundbetydelsen av ordet. Sedan skjuts vokaler in, och ändelser läggs till för att precisera ordets innebörd.

Rötterna är oftast verb, vilket gör att verben får en central betydelse i ordbildningen. Ett exempel på hur detta kan gå till är roten l-m-d, av vilken man kan bilda l?mad, 'han lärde sig'; jilm?dû, 'de ska lära sig'; limmed, 'han undervisade'; lummad, 'han undervisades'; m?lammed, 'lärare'; talmîd, 'elev'; limmûd, 'studium' och många andra ord. Dessa så kallade avledningar, det vill säga ordbildningar genom olika tillägg, och böjningsformer, bildar ett stort och nästan matematiskt system, där det gemensamma hela tiden är de tre radikalerna.

Ett annat drag som hebreiskan delar med de övriga semitiska språken är en förkärlek för ljud uttalade långt bak i munnen. I den klassiska hebreiskan finns förutom vanligt h också ach-ljud, ett hest, "teaterviskande" h samt det mycket speciella ljudet 'ayin, som låter lite som en gurgling. Bibelhebreiskan hade också så kallade emfatiska konsonanter, som uttalades samtidigt som svalget drogs samman och tungan trycktes ner, så att en ihålig klang skapades, lite som ett "tjockt" l, fast med ljud som t och s.

Dessa särskilt semitiska ljud används oftast inte i modern hebreiska, men judar av främreorientaliskt ursprung uttalar ibland till exempel 'ayin än i dag, medan de av europeisk härstamning brukar hoppa över det.

Den klassiska hebreiskan har många ålderdomliga grammatiska drag som senare försvunnit. Till exempel var systemet för tempus, tidsformer, för verben mycket egenartat: det rörde sig inte alltid primärt om tidsformer över huvud taget. Bibelhebreiskan har två former som brukar kallas perfekt och imperfekt. Den första betecknar säkra konstateranden, avslutande handlingar, allmänna tillstånd och liknande - vilket ofta betyder dåtid, men inte alltid. I vissa fall kan perfekten ha nutidsbetydelse, i uttryck som 'jag vet', 'jag svär', 'så säger' med flera. Det definitiva konstaterandet i sådana uttryck är det som gör att verbet står i perfekt, inte tidsföljden. Imperfekten stod för pågående, upprepade och möjliga handlingar, vilket ofta - men inte alltid - innebar nutid eller framtid.

Från och med mishnahebreiskan började man överge detta komplicerade tempussystem och lät perfekten bli dåtid, imperfekten nutid och participet - som i det svenska gående - nutid. Och så fungerar det också på modern, israelisk hebreiska.