Förskolan där orden flödar

Hur skulle det kännas att ha en språkgranskare sittande med block och penna i ett hörn, som skriver ner vartenda ord du säger på jobbet? Det vet förskolepedagogerna i Nynäshamn. Under ett halvår har de regelbundet haft språkvetaren Veli Tuomela på besök, vid frukostar, mellanmål, påklädning och blöjbyten. Alla Nynäshamns 64 förskoleavdelningar har fått påhälsning fem gånger enligt samma upplägg. Först en timmes observation, sedan återkoppling och diskussion. Allt i syfte att utveckla barnens språk – genom att göra förskolepedagogerna uppmärksamma på hur de själva talar.

Inför första besöket var det en hel del som kände sig pirriga. Duger mitt språk, duger jag? Men Veli Tuomela säger att han inte vill agera inspektör eller domare. Hans mål är att höja medvetenheten om språket och få orden att flöda.

– Alla tror att de talar med fler och svårare ord och meningar än vad de faktiskt gör. Pedagogerna är så måna om att barnen ska förstå vad de säger, att de sänker sin språknivå, hävdar han.

Det har blivit mycket skratt när Veli Tuomela har återgett vad han har hört och sett. ”Pekar vi verkligen på glaset när vi säger glas”? frågar en av pedagogerna. ”Behövs det egentligen?”

Att kunna många olika ord för en och samma sak ökar förmågan att hitta rätt ord i en annan situation – och att använda olika ord till olika personer, enligt Veli Tuomela. Om kanna nästa dag kallas tillbringare, så har barnen vips två användbara ord. Och i stället för att säga ta på dig byxorna, kan man specificera genom att säga ta på dig jeansen, trosorna, långbyxorna, shortsen, strumpbyxorna eller snickarbyxorna.

  Förskolebarnen har självklart också noterat Veli Tuomelas närvaro, och de har fått berättat för sig vad han gör hos dem. De är snabba att fatta vad det handlar om och ibland tröttnar de på att utsättas för ”språkutveckling”.

– När vi säger ”nu häller jag upp juice ur tillbringaren åt dig”, kan de svara irriterat: ”Jag vet!”, samtidigt som de en annan gång själva kan konstatera: ”Man kan säga kanna också”, berättar Susanne Jakobsson, förskollärare på Sunnerby i Sorunda, en av de förskolor som har deltagit i projektet.

Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap vid Uppsala universitet, har forskat om barns läs-, skriv- och talspråksinlärning. Enligt henne kan uppmaningarna att iaktta hur man själv talar till barn fungera. Om det blir en lek. Men det finns en risk att talspråket blir krystat om pedagogerna inte hittar ett naturligt sätt att använda sitt tal i vardagen.

Caroline Liberg tror att samtal om sådant som har hänt tidigare, eller som ska hända i framtiden, ger en god grund för språkutveckling. Dessa samtal kan ske i såväl förskolan som hemmet. Matstunder är vanliga tillfällen för sådana utbyten. En lärare eller förälder kan berätta om något som kan engagera barnen, och på så sätt starta en ”berättarrunda”, där barnen tar vid med sina berättelser. Den vuxne för in nya begrepp i barnets värld, och barnet kan ibland föra in nya i den vuxnes.

– Bokläsning är överlägset för att föra in nya sammanhang och begrepp, säger Caroline Liberg.

Veli Tuomela vill uppnå ett mångsidigt och nyanserat inflöde av ord för alla barn. Både kvantitet och kvalitet. Han vill också att barnen ska öva upp sin förmåga att använda komplex grammatik, till exempel bisatser –  det som i förskolans läroplan uttrycks som ”ett rikt språk”. Om de vuxna använder sig av en komplexare grammatik, så har barnen också lättare att tillägna sig den.

– Det är grundläggande. Barnet kan ju inte skapa ett rikt språk av sig självt.  

Men lär sig inte barnen tids nog? Är det så bråttom?

– Det finns barn som av olika anledningar inte har en normal språkutveckling. Kanske har de inte svenska som modersmål, utan talar språket bara på förskolan. Även barn som talar svenska hemma kan leva i en torftig språkmiljö, där samtalen och dialogerna är begränsade. Kanske talar föräldrarna mycket i uppmaningar till barnet, med korthuggna  meningar.

När barnen kommer till skolan är det bra med ett så omfattande talat basordförråd som möjligt, menar Veli Tuomela.

– Om vi börjar träna upp barnens ordförråd tidigare, har de större chans att nå dit. Språket är redskapet för lärande, det tillför kunskap om världen.

Men det går knappast att bevisa att just Veli Tuomelas metod fungerar, menar professor Caroline Liberg.

– Det är svårt att göra effektstudier. Men det finns massor med studier som visar att barn som kommer från språkligt rika miljöer kan fler ord. För en 3–4-åring kan skillnaden vara dramatisk. Det kan handla om ett dubbelt så stort ordförråd. Och de barnen klarar sig bättre i skolan.

Om man vill att språket ska flöda är det viktigt att också vara medveten om de maktförhållanden som råder. Det understryker Anette Hellman, som är lektor och lärarutbildare på Institutionen för pedagogik och lärande vid Göteborgs universitet. Hennes forskning om förskolan visar att genus, klass och etnicitet hela tiden påverkar vem som får mest talutrymme.

– De barn som är kompetenta och vana att ta för sig har hög status och är populära hos pedagogerna. De får också prata mest. Det är viktigt att vara vaksam på det, säger hon.

Anette Hellman menar att vi ofta felaktigt pratar om barn som en enhetlig kategori. Tidigare forskning har visat att vi generellt låter pojkar ta mer plats, men de får också mer negativ uppmärksamhet i form av tillsägelser. Anette Hellmans egen forskning visar att de tysta pojkarna är förlorare när det gäller uppmärksamhet från vuxna.  

– Pojkar förväntas vara väldigt gåpåiga. De tysta pojkarna, de som bryter mot vår bild av hur pojkar ska vara, blir bortglömda och utan stimulans, säger Anette Hellman.

Hon anser att det är maktförhållanden som avgör hur vi talar med barn.

– Det handlar om vilken barnsyn man har och vilket ansvar förskolan tar för att ge barn inflytande.

På Sunnerby förskola märker både personal och föräldrar att de tysta barnen har börjat tala mer sedan språkprojektet startade. Fortfarande är det dock de vuxna som får det största talutrymmet.

Susanne Jakobsson tror att Veli Tuomela har gett henne och kollegerna den största utmaningen hittills, när han har bett dem tala mindre vuxna emellan, för att i stället prata mer med barnen.

Veli Tuomela har också önskat att de ska dela upp barnen i smågrupper för att det främjar språket.

– Vi delar upp barnen så ofta det går, men jag skulle vilja att det blev ännu oftare och i ännu mindre grupper. Våra barngrupper är stora och det är svårt att räcka till, säger Susanne Jakobsson.

Anna Flyman-Mattsson är lektor i svenska som andra språk vid Lunds universitet. Hon tror att förskolans traditionella arbetssätt, där man bland annat har stor samling med alla barn, försvårar möjligheterna att hitta rätt nivå på språket.

– Språknivån i en barngrupp varierar mer i dag än tidigare, i och med att vi har fler barn med andra språk än svenska som modersmål, säger hon.  

Om pedagogerna lyckas ”höja nivån” på sitt eget talade språk, är Anna Flyman-Mattsson övertygad om att det kommer att ha betydelse för hur barnen pratar.

– Det tal man hör är viktigt för språkutvecklingen. Du kan inte bygga upp ett språk som du inte har hört.