Folket bestämmer

Plattan i Stockholm, Forumtorget i Uppsala och Hängmattan i Göteborg. De finns inte på några kartor eller skyltar, men många känner ändå till dem. Namnen fungerar alldeles utmärkt att använda, trots att de aldrig har fastställts av någon namngivningsnämnd. De brukar kallas inofficiella och är en sorts muntligt komplement till de officiella, skrivna namnen.

Den här typen av namn uppstår bland annat för att människor har behov av att prata om platser som saknar namn. Så är det till exempel med Forumtorget i Uppsala, som faktiskt inte har något officiellt namn. Men betydligt vanligare är det att redan namngivna platser får inofficiella namn. De kan ses som ett slags smeknamn på platser som man känner sig väl förtrogen med.

Platsers smeknamn påminner på många sätt om andra typer av smeknamn, särskilt när de ges till sådana platser som redan har ett välkänt namn. Då uppstår inte namnen ur ett praktiskt behov av att orientera sig, utan mer ur ett behov av att förhålla sig till platsen. Namnen har alltså snarare ett känslomässigt än ett praktiskt ursprung. Och känslorna som ligger bakom kan vara av olika slag.

Platser vi tycker om kan få namn som visar vår känsla av närhet till dem, medan platser vi inte tycker om kan få namn som visar vårt avståndstagande.

Smeknamnen kan alltså handla om vilken relation vi har till en plats. Men de handlar nästan lika mycket om vår relation till andra människor. Alla kallar nämligen inte nödvändigtvis en plats för samma sak, inte ens om man bor i samma kvarter. Vilka namn man använder beror på ens egen ålder, bakgrund, intressen och liknande. En del namn används av ungdomar, medan andra åldersgrupper använder andra namn om samma plats. En del namn används av en viss ungdomsgrupp, men inte av en annan. Platsers smeknamn fungerar därmed ofta, precis som andra typer av smeknamn, som ett sätt att markera och förstärka en grupptillhörighet. Och det kan röra sig om både små och stora grupper. Att kalla Örjans vall för Örjan förstärker vi-känslan bland fotbollssupportrarna i Halmstad, och att tala om Kebnekaise som Kebne eller Keb blir en signal om att man tillhör – eller åtminstone vill tillhöra – den grupp människor som har en nära relation till fjället.

Platsers smeknamn tycks vara viktigare för vissa åldersgrupper än för andra, och de som är allra mest kreativa när det gäller att hitta på och använda dem är utan tvekan ungdomar. Smeknamnen kan – precis som andra delar av språket – för unga fungera som ett sätt att hitta och markera sin ställning i tillvaron gentemot vuxna och andra ungdomar.

Samhörighet med vissa, distans till andra. Det är förstås svårt att veta säkert, men det är nog bland ungdomar som de flesta av namnexemplen i den här artikeln har uppstått.

Men även barn är väldigt bra på att hitta på och använda nya namn på platser, fast kanske inte riktigt av samma skäl som ungdomarna. Att barns perspektiv på tillvaron är ett annat är tydligt i deras smeknamn, både vad gäller vilka platser som får namn och vilka typer av namn de får. De platser som får namn är de som barnen har behov att prata om. Därför är det inte minst lekställen av olika slag som får namn, och de är i högre grad än ungdomars smeknamn neutralt beskrivande – men uppfinningsrikedomen är det ändå inget fel på. En och samma park kan kallas Fjärilsparken, Stora parken, Kapellgärdesparken, Linbaneparken, Nya lekparken och Skateboardparken. Och ändå är det sällan det uppstår några missförstånd om vilken park det är man menar! Däremot kan det emellanåt uppstå oenighet om vilket som är parkens ”riktiga” namn.

Även barns smeknamn kan förstås vara mer känslomässiga, och kan till exempel fungera som ett sätt att hantera skrämmande händelser, och platser som upplevs som farliga. En trädgård kan kallas Dödsfällan efter att barn har blivit skrämda av trädgårdens ägare när de sneddat igenom den, och en park kan kallas Häxeskogen för att man där en gång sett en person utklädd till häxa. Det sistnämnda fallet kan också ses som ett exempel på att barns uppfattning av omvärlden skiljer sig från vuxnas när det gäller storleken på saker och ting. Det krävs inte särskilt många eller stora träd för att någonting ska kallas Skogen, eller särskilt mycket upphöjning över marknivån för att en plats ska kallas Kullarna. I namn som dessa blir barnperspektivet mycket konkret. Ett helt annat exempel där barns referensramar framträder tydligt är när ett utegym kallas McDonaldsgrejerna, på grund av likheterna med ett välkänt gyllene M.

Att en viss hamburgerkedja spelar en viktig roll även för andra åldersgrupper än barn visar de många olika smeknamn som denna kan omtalas med: Gyllene M:et, Donken, Donkan, Mackedonken, Mackedonkan …

Även andra typer av matställen och butiker får ofta smeknamn, ibland kortvarigt, men ibland fastnar namnen under en lång tid. Och ibland kan smeknamnen bytas ut allt eftersom innehavarna växlar, som den nattöppna korvkiosk i Lund som under årens lopp kallats Bakteriehuddan (hudda är ett dialektord på utdöende med betydelsen ’skjul, ruckel’), Bögen i backen och Turken i burken. Gissningsvis har samtliga tre namn tillkommit under mindre nyktra omständigheter.

Namnen är bra exempel på ett par drag som är vanliga i platsers smeknamn: ordlekar och en humor som ligger på – eller över – gränsen för vad som är riktigt rumsrent. Och dessa drag är också något som kan bidra till att namnen får extra starkt fäste i folks medvetande.

Som kontrast till dessa rätt frispråkiga exempel finns andra smeknamn på butiker och restauranger som är betydligt mer konservativa: väl inarbetade namn som lever kvar långt efter att skyltarna plockats ner. Runt om i landet finns det gott om matbutiker som fortsätter kallas till exempel Signalen och Knuten, trots att det sedan rätt många år bara är affärskedjans namn som syns på fasaden. Likaså finns det pizzerior som blir kallade Tommys långt efter att de bytt namn till San Remo. Förvirrande för den nyinflyttade, men logiskt för dem som rört sig länge i området.

Mitt i allt det dynamiska och kreativa med smeknamnen finns det också en viss stelbenthet. Detta visar sig även i att människor ofta verkar fortsätta att använda de smeknamn som de en gång tagit till sig för en plats, oavsett om det uppstår andra, nyare namn – officiella eller inofficiella.

Platsers smeknamn kan alltså bildas på närmast oändligt många och lekfulla sätt; det är bara fantasin som sätter gränserna. Men det finns ändå vissa sätt att bilda namn som är vanligare än andra. Om platsen har ett officiellt namn utgår smeknamnet mycket ofta från detta. Och precis som för smeknamn på djur och människor är då kortformer väldigt vanliga, som när Liseberg och Grönsakstorget i Göteborg kallas Lisse respektive Grönsak, och Gullmarsplan i Stockholm för Gullmars. Ibland slutar kortformerna på särskilda ändelser som -is och -an. Inte minst är detta kännetecknande för smeknamnen i Stockholm, med exempel som Rålis, Medis, Saltis, Grönan, Nytan och Kungsan.

Initialförkortningar är ett annat sätt att bilda smeknamn till de officiella namnen. En av de mest spridda är nog att säga BK i stället för Burger King, men det finns även gott om mer lokala fall. Inte minst hittar man den här typen av namn i Göteborg, där Kungsportsplatsen kan omtalas som KP och Järntorget som JT. Ibland förkortas bara förleden, som när Kortedala blir K-dala. På samma sätt är Gottsunda i Uppsala känt som G-sunda.

Men smeknamnen kan förstås också helt bortse från de officiella namnen och i stället ta fasta på andra saker, som hur platsen ser ut och upplevs. Plattan för Sergels torg och Hängmattan för Karl Johansgatan är två välkända exempel, där det sistnämnda syftar på att gatan liknar en hängmatta där den sträcker sig mellan två höjder. Ofta är beskrivningarna mer skämtsamma än neutrala, som när det pampiga före detta Riksbankshuset i Malmö kallas Pittahuset på grund av den något påfallande fasadutsmyckningen. Samma tema uppträder – kanske inte så överraskande – i en hel del andra smeknamn. Till exempel kan man i Skellefteå stämma möte vid den centralt placerade fontänen Snoppen. Ett annat humortema hittar man i namnet som en del använder om reningsverket i Uppsala, nämligen Pruttis.

Att vissa platser förknippas med särskilda aktiviteter visar sig också i smeknamn som Kapsyltorget i Falkenberg, Ciggtrappan i Göteborg och Raggartorget i Uppsala. Ett lite äldre exempel är Svintorget i Uppsala, som kallas så eftersom det förr handlades med grisar där vissa dagar i månaden, och namnet har levt kvar långt efter att företeelsen i sig har försvunnit från platsen. Att dagens barn kallar torget för Gristorget beror dock knappast på att de känner till namnet Svintorget eller själva grismarknaden, utan på de bronsgrisar som utsmyckar fontänen som numera finns på platsen.

Ibland kan platsers smeknamn – precis som människors – vara kända bland väldigt få personer. Men de kan också få en så stor spridning att de blir mer kända än de officiella namnen: att Engelska parken i Uppsala egentligen heter Carolinaparken är det till exempel rätt få som känner till.

Gränserna mellan officiella och inofficiella namn suddas dessutom ut genom att många av de mest använda smeknamnen finns inlagda i olika digitala karttjänster. Namnen är inte alltid synliga på själva kartan, men ofta sökbara. På så sätt går det praktiskt nog nu lika bra att hitta fram till Sergels torg genom att söka på Plattan som genom att söka på det officiella namnet.

Och i människors medvetande finns knappast någon skarp gräns mellan officiella och inofficiella namn, utan man använder de namn som fungerar i den situation man befinner sig.

Kristina Neumüller är forskningsarkivarie vid Namnarkivet i Uppsala.